svenneochcamelen

Så var det då dags för två omättliga resesjälar att kravla sig över den sista landgränsen innan hemfärden till Svedala. Båda hjältarna letade desperat efter en sista vacker strand som skulle få äran att bjuda på några sandkorn under sandalerna som skulle få beträda svensk mark. Efter mycket om och men beslutades att denna strand fanns på den lilla ensliga ön Koh Wai i grannlandet Thailand. Sagt och gjort så korsades gränsen via en skumpig färd på fyra hjul och vidare färd ut till denna paradisö. Det var en trevlig morgon att mötas av detta då solens strålar började kittla längs kinderna. 

 

Vackert på min ära. Enda problemet dagar som dessa är då stranden tyvärr nog invaderas av nyrika ryssar som har en förkärlek till att eftersträva en klädstil som innebär kalsongryck ala speedo style. 

 

 

Men alla goda ting måste ju som sagt ha sitt slut. Efter att den sista solbrännan fixats så avslutades vår vistelse med en båtfärd i extremt högt tempo i extremt höga vågor, som skulle kunna ha fått karuselltillverkaren på Universal studios grön av avund. Vi överlevde som tur var denna trip och tog oss in till fastlandet. Efter detta bar det av iväg bort till huvudstaden Bangkok. De sista dagarna innebar shopping, shopping och lite mer shopping av tjocka tröjor och jackor som saknades i våra slitna resväskor. För nu bar det av till kallare breddgrader igen och vår livs upplevelse (so far) kom hastigt, men inte lustigt till vägs ände. Det var slutet på en saga, en resa och en tid som vi aldrig kommer att glömma. Även om vissa av faktadetaljerna sakta tynar, även om solbrännan nu för länge sedan omvandlats till hy vitare än snö, så finns alla upplevelserna, människorna, sorgen, glädjen och skratten kvar i våra hjärtan ända tills de slutar slå... 

Kambodjas huvudstad Phnom Pehn var också en hektisk stad, dock inte lika hektisk som Saigon. Människorna här är också ganska på, men här har de ändå glimten i ögat och ett trevligt bemötande.



Människorna var avspända och sköna här, mer bra vibe över staden. Dock märktes det att det var fattigt med tiggande barn och som sålde saker och gamla invalida män, en utan öga desperat bedjandes om en slant.



Det var ganska jobbigt att hantera ibland, man kan ju inte hjälpa hela världen då reskassan börjat sina. Vi strosade längst floden nere vid centum och fick se en massa hurtiga kambodjaner köra aerobics. En gammal tant rockade extra mycket bland sina yngre kollegor.



Vi lyckades pruta till oss varsit par glasögon (de femte i ordningen för min del, då de andra mystiskt har en tendens att försvinna på de märkligaste sätt.)

Under sluttampen av Vietnamkriget och efter ett inbördeskrig anlände de Röda Khmeerna till huvudstaden Phnom Pehn den 17 April 1975 och tog makten i landet. De togs emot som hjältar på gatorna och hyllades av folket, som dock inte skulle få jubla länge. Under ledning av den paranoide och galne Saloth Sar, mer känd som Pol Pot gjorde de om landet till ett extremt kommunistiskt jordbrukskooperativ, med mål att landet skulle bli helt självförsörjande och andra helt orelistiska mål. På bara några dagar skickades befolkningen i huvudstaden och i andra större städer ut på landet, där de tvingades att slavjobba åt staten som bönder med ett stenhårt, brutalt jordbruksarbete. Stadsbefolkningen fick ingen eller endast lite träning om hur hur arbetet fungerade och tvingades jobba upp till femton timmar om dygnet med endast lite ris och grönsaker till mat. Sjukdomar härjade och folk svalt ihjäl och de som satte sig upp mot, eller uppfattades som fiender mot de paranoida röda khmeerledarna avrättades, eller skickades till fängelser där de torterades pch senare avrättades. Man beräknar att 3 miljoner människor, runt 1/4 av befolkningen dog under de 3 år, 8 månader och 20 dagar som Pol Pot hade makten innan Vietnamesiska styrkor befriade landet 1979. Politiska motsåndare, intellektuella, lärare, doktorer, de som bar glasögon, talade främmande språk, utlänningar, ja alla som inte ansågs som rena och kom från en arbetarbakgrund skickades till fängelser där de under grym tortyr, vare sig de var skyldiga eller oskyldiga tvingades skriva en bekännelse på att man var en fiende mot staten, varefter de senare avrättades. Eller som Pol Pot själv uttryckte sig, "Bättre att mörda en oskyldig av misstag, än att spara en fiende av misstag".

Det mest ökända av fängelserna låg i Phnom Pehn och kallades Security office 21, S-21.



Det var tidigare en skola, men när Pol Pot tog makten gjorde han om det till ett fängelse med tortyrkammare.(tragikomisk ironi, då Pol Pot själv var lärare och eftersom han inte gillade intellektuella) Vi gick runt i det gamla fängelset och kollade in de extremt små cellerna där folk fick ligga fastkedjade på golvet i väntan på nästa förhör eller tortyrsession.



På väggarna hade man nu idag satt upp bilder på alla som fallit offer i fängelset, totalt runt 20 000 människor, barn som kvinnor, män som gamla.



Röda Khmeerna var nämligen lika systematiska i sitt folkmord som nazisterna då de tog bilder och förde protokoll över alla sina fångar. Ingen skulle kunna slippa undan och de gjorde de inte heller. Endast sju fångar har lyckades komma levande härifrån. De tidigare klassrummen hade gjorts om till tortyrkammare där fångarna torterades på alla möjliga sätt.



Ljudisolerat glas hade satts upp kring fönster för att dölja vad som försigick. Misshandel med påkar, knivskärning, avknipsande av bröstvårtorna, avdragning av naglar, skorpioner, och skendränkning var bara några av metoderna som användes.





Man kunde fortfarande se blodspåren på golvet. Om de hade tur fick fångarna en rutten säng och något som liknande en kudde, samt en plastbutt att bajsa i. Ofta fick de dock nöja sig med att ligga fastkedjade på golvet.



På skolgården där eleverna tidigare hade gymnastik, hade man gjort om en ställning till tortyrredskap. Man hissade upp en person upp och ned tills denna förlorade medvetandet, sedan väckte man upp stackaren genom att sänka ned honom i förorenat vatten så att förhöret kunde fortsätta.



I korridoren utanför cellerna hade man satt upp taggtråd för att inte internerna skulle kunna hoppa ned på skolgården och ta livet av sig, för döden det var en befrielse för många som visstades här upp till sju månader, innades det var dags att hoppa på lastbilen för den sista resan bort till Choung Ek och dödens fält "The killing fields"

The killing fields låg någon mil utanför staden vid ett vackert fält med fin miljö, med en sjö och grönskande träd.



Vi fick en mycket bra förinspelad guidad tur med hörlurar som vi lyssnade på och gick runt till olika platser där man visade upp massgrav efter massgrav med obehagliga historier från det förflutna.





När vi gick runt i denna vackra och fridfulla miljö så var det omöjligt att känslomässigt föreställa sig vilka fasansfulla scener som utspelat sig här för inte alls så länge sen. Hit i den mörka  natten, kom nämligen fångarna från S-21 som skulle eliminieras för gott. Bussarna kom 2-3 gånger i månaden med mellan 20-30 vettskrämda fångar. De hade försetts med ögonbindel och kunde inget se. De leddes ut ur bussen fram till ett dike och blev avrättade direkt. När antalet personer ökade till 300 per dag så hann man inte med att avrätta alla på samma dag. Då placerades de i ett litet hus i väntan på vad som skulle ske. De visste ingenting men innerst inne anade de nog. Röda Khmeerna hade satt upp högtalare som spelade hög kommunistisk propagandamusik som tillsammans med ljudet från generatorerna dränkte dödsskriken från barn och andra som blev ihjälklubbade. En efter en kallades de ut för att i revolutionens namn ta sina sista andetag, De galna avskädena till människor var för snåla för att använda kulor som kostade för mycket pengar. Därför fick man använda andra redskap som stod till buds.



Påkar, knivar, hackor, spett och yxor var vanliga resdskap som användes. Liksom de hårda, vassa, taggiga ändarna av bladet på denna palm som användes till att skära upp halsen på folk för att hindra dem från att skrika.



Efter att kroppen slängts ned i massgraven hällde man kemikalier som DDT över den. Dels för att dölja stanken och dels för att göra slut på dem som fortfarande råkade leva och blivit begravda levande. Vi gick runt och kollade på alla gravar där man fortfarande kunde se benfragment och bitar av kläder som fortfarande än idag kommer upp ur jorden.



 



Särskilt illamående blev vi då vi kom till en massgrav där man hittat de nakna kvarlevorna av över 100 barn och kvinnor som blivit avrättade där.



Om en person i familjen skulle avrättas, så var det lika bra att ta hela familjen tyckte Pol Pot. På så vis kunde ju inte bäbisen växa upp och hämnas sina föräldrars död. "För att rensa bort ogräset, måste man rycka upp det med rötterna" som man uttryckte det. Bredvid massgraven fanns ett träd som kallades Killing tree. Här avrättades bäbisar genom att huvudet smashades mot stammen på trädet innan man kastade ned det som var kvar av kroppen som sopor ned i graven.





Man har hittat rester av blod och hjärnsubstans från bäbisar på trädet när man undersökt det. I slutet av turen hade man satt upp ett minnesmonument.



Här inne hade man lagt skallarna från massgravarna på hyllor till allmänhetens ej roande beskådan.

Utan frågor och vidare bekymmer tog vi oss förbi passkontrollen på Ho Chi Minh Citys (Saigon) flygplats. Staden myllrar av liv och människor. Det är extremt mycket trafik här och då menar vi verkligen EXTREMT. Det är mopeder, mopeder och lite mer mopeder. 10 miljoner människor varav 5 miljoner mopeder på gator inklusive på trottoarer.



Vi tyckte att det var mycket i Thailand, men det är inte i närheten av detta. Det roliga är också att tutan används inte som en varningssignal som i Sverige. Den används för att säga, nu kör jag om dig din fjant, så håll dig undan eller bli överkörd! Vi räknade till över 100 talet tutningar från vår taxichaufför bara från flygplatsen in till stan. Störst går först och här tvekar inte den med det största vapnet, ähum menar såklart farkosten att bränna över allt som är mindre. Varje gång en gata ska korsas är det ett äventyr. Övergångsställen och rödljus finns där för synsskull, men den gyllene regeln störst går först gäller förstås ändå. Tänk dig känslan att hoppa in i en flock med 400 hundra skenande elefanter. Det är bara att dra en biljett, smyga sig fram över vägen parerandes mellan mopeder som svischar förbi framför, bakom, till höger och vänster.



Folk kör mot enkelriktat och på fel sida vägen girandes mellan mötande trafik. Adrenalinet pumpar till högsta nivå när du skakande tar dig över gatan och det är bara att hoppas att personen bakom moppen, lyssnade riktigt ordentligt under den enda dagen det tog för honom att få sitt körkort. Moppen kan även användas som ett sätt att frakta varor. Det värsta vi såg var en kille som åkte runt med en sängmadrass på moppen.

Annars så kretsade vår vistelse i Saigon mest kring krigets tecken. Vi var till War remnants museum som visade upp historien om vietnamkrigets fasor ur ett nordvietnamsk, kommunistiskt perspektiv, vilket såklart inte var en helt objektiv granskning. Vinnarna skriver ju historien heter det ju. Kortfattat kan man säga att sedan kriget då Vietnam frigjorts sig från Frankrikes kolonialvälde under 40 och 50 talet (då även USA stödde Frankrike) så var Vietnam uppdelat i nord och syd. Nord leddes av Ho Chi Minh och var kommunistiskt medan det republikanska syd leddes av Ngo Ding Diem stödd av USA. Val skulle hållas inför en återförening av Vietnam, men Diem vägrade detta då han inte trodde att han skulle kunna vinna valet mot Ho Chi Minh. Istället utropades den sydvietnamska republiken Vietnam med stöd av USA som var rädda att hela sydostasien var på väg att bli kommunistiskt. Diem blev snabbt impopulär då han svarade på protesterna med terror. Till slut så började man kriga och USA skulle såklart ta chansen att vara med och mörsa lite kommunister. Under kriget släppte man mer än dubbelt så många bomber som under andra världskriget inräknat både Europa och Asien. Många oskyldiga civila blev drabbade. USA bröt även mot folkrätten då man torterade fångar under förhör i fånglägrena. På museet fanns bilder och exempel på hur detta kunde gå till. Exempel var att dra av naglarna på tår och fingrar, bränna folk levande, bränna de ädlare delarna, använda laserstråle i ögonen som förblindade fången, eller amputera armar och ben. De kunde även få sitta utan mat och vatten i små taggtrådsburar kallad Tiger Cages.



Inte en helt schysst behandling med andra ord (vilket säkerligen inte Vietcong heller hade av amerikanerna). Man brände också många byar, mördade många oskyldiga människor och utrotade befolkningen i hela byar. Man använde mycket napalm och även ett gift som hette Agent Orange, som skulle förstöra regnskogen där Vietcong soldaterna gömde sig. Giftet har lett till svåra missfall och skador på barn i flera generationer framåt. På museet visades bilder på sådana drabbade som saknade ögon, deformerade huvuden och CP skadade och annat mycket obehagligt.



Man visade även upp ett antal helikoptrar, plan, stridsvagnar som amerikanerna använde.





I takt med att kriget kostade mer i form av både pengar och liv och hur smutsigt USA agerade, desto mer svängde opinionen emot amerikanerna och de tvingades dra sig ut ur landet mer och mer. 1975 så föll Saigon i händerna på nodrvietnameserna och kriget var över. På väg genom staden passerade vi platsen där styrkorna trängde igenom grindarna med stridsvagnar och tvingade Saigonregeringen att ge upp, kallat reunifikationsplace.



Vi gjorde även ett besök ut till de undergjordiska tunnlarna nära byn Cu Chi, några mil utanför Saigon. Tunnlarna bestod av ett 2500 km långt nätverk av underjordiska gångar, ofta i tre olika nivåer. De byggdes av de kommunistiska gerillatrupperna Vietcong, i syfte att gömma sig och kriga mot amerikanerna när de kom i sina attacker. Folk bodde nere i gångarna under 20 års  tid, vilket får ses som en galen prestation då det var trångt och omöjligt att stå normalt.



Amerikanerna som var stora och tjocka jämfört med de små vietnameserna hade problem med att följa efter i de små gångarna. Dessutom så var djungeln planterad full med grymma fällor som spetsar en på de mest grymma sätt.



Livet nere i gångarna var mycket hårt vilket vi förstod då vi vandrade (krälade) genom tunneln. Maten som serverades bestod av ris och potatis och man gjorde sina behov i gamla ammunitionslådor och man bajsade även i floden som rann ned mot den amerikanska basen. Man hade små ventilationshål som ledde ut röken från köket långt bort så att inte amerikanerna skulle kunna använda röken för att se var folket gömde sig.



All kommunikation skedde i nedre nivåerna så att inte fienden skulle kunna höra dem. När amerikanerna fyllde tunnlarna med gas så låste man bara dörren till den övre nivån och gömde sig i den undre. Gasen försvann ut genom ventilationen. När de fylldes med vatten så öppnade man upp alla luckor och vips så rann vattnet ned i floden.





Man grävde även små gropar i marken med luckor som soldater kunde gömma sig i, så kallade rävhål. Ibland hade vietnameserna gömt granater i ett övergivet rävhål och när de amerikanska trupperna trodde att de hittat en lucka med en soldat under, så smög de upp och sköt ned genom luckan. Men då så var det slutkrigat för den amerikanska soldaten. Gångarna och den ogästvänliga djungeln gjorde det svårt för de amerikanska infanteristerna att komma åt Vietcong soldaterna och blev en nyckel till att vinna kriget.

Vår guide var en trevlig prick och son till en gammal sydvietnamsk soldat som stred på amerikanernas sida. Han berättade mycket hemskt om hur det fungerar i Vietnam sedan Saigon föll och kommunisterna tog makten och enade landet. De förlorande soldaterna fick två val. Antingen konvertera och bli kommunist eller sticka från landet. Många valde det senare och tog båten stor som en buss, med 50-70 pers till USA eller Oceanien. Idag är Vietnam kommunistiskt och styr sina medborgare med järnhand. Staten kontrollerar polisen och det finns bara ett parti, kommunistpartiet. Staten kontrollerar även all media, det finns bara en tv kanal som matar ut propaganda om hur bra partiet är. Journalister mutas att skriva bra om staten genom att de inte behöver betala någon skatt. Staten kontrollerar utbildningssystemet och lärarna hjärntvättar eleverna att tro att de bor i himlen och att det inte är någon idé att åka utomlands eftersom länderna inte är kommuinstiska och är dåliga. Vi kunde inte ens gå in på facebook ibland och det var för att staten spärrat det så att man inte skulle kunna prata skit om regeringen. Gör du det kan du åka i fängelse eller värre. Guiden hade fått en inbjudan från ett Australiensiskt par att komma och hälsa på dem i Melbourne. Han som var fattig skulle få resan betald och boende av dem. Dock var han tvungen att ge staten en deposition på 50 000 kr för att få lämna landet. Detta för att garantera att han inte skulle sticka från landet för evigt. För en stackars vietnames som tjänar tio dollar per dag är detta övermäktigt, så han kunde inte lämna landet. Han sa att vi turister som reste skulle vara väldigt lyckliga att vi hade möjligheten till att göra det, vilket man definitivt får hålla med om. Hans pappa hade sagt att om han umgås med en nordvietnames så var han inte hans son längre. Guiden berättade även mer muntra och roliga saker som hur man ser på skönhet här i Vietnam. Att vara smal och solbränd som vi tycker är snyggt i väst, ses som ett tecken på fattigdom och att man har ett tungt och dåligt jobb, samt brist på bra mat. Att vara tjock och vit i huden ses som ett tecken på välfärd, rikedom och är attraktivt. Guiden beklagade sig över att han som var smal och mörk inte hade en chans på brudarna, medans hans feta vita kompis hade fem flickvänner. Alla tjejer hade heltäckande kläder för att hålla huden så vit som möjligt.

Vi tog oss också en utflykt med buss ned till Mekong deltat där den stora Mekongfloden rinner ut i sydkinesiska havet. Vi ville komma bort från storstadens väsen ett slag och se hur det riktiga vietnamesiska livet på landsbyggden fungerar. Det blev en fin och intressant tur då vi började med en tur på floden där vi fick se hur folk tog båtarna och handlade frukt och andra varor av varandra. Fullastade båtar med annanas och det var till och med folk som bodde på båtar.







Husen låg slitna vid kanten vid floden och såg ut som de skulle ramla i kull när som helst.



Vi fick gå i land och se hur man tillagar och smaka på vietnamskt kokosgodis och risvin som var väldigt mycket starkare än väntat. Även här i Vietnam har man en förkärlek till att blanda ned ormblod, inälvor och hjärta i vinet då man tror att det botar impotens. Vi kände dock att vi inte har några problem med impotensen så vi lät bli det vinet.





Båten tog oss vidare en bit upp dit floden smalnade av och vi fick gå i land och ta cykeln på en fartfylld färd bort till lunchstoppet där vi fick smaka på en fisk, som hade huvudet på skafft bokstavligt talat. Vi gick igenom lite djungel ned till en mindre flod där vi fick åka vietnamesisk roddbåt där vi hade en gammal gubbe som stod upp längst bak och rodde med årorna i kors om varandra.





Det var en fin färd bland vacker grönska och vi passerade mycket inte så väldigt fashionibla, men charmiga hus. Vi fick en såndär klassisk kineshatt på huvudet vilket Camilla tyckte gjorde mig oemotståndligt vacker.



Det är upp till var och en att bedömma. Färden gick lugnt och fint, nästan för fint. Kanske skulle tystnades snart brytas? Kanske det lurar några gamla vietcong soldater uppe bland snåren? Kanske Rambo snart kommer med sitt röda pannband och sin militärmundering i högsta hugg?



Av detta såg vi dock intet denna dag. Efter båtfärden blev det en kort besök på en hektisk marknad där vietnameserna plågade lite fiskar genom att klippa av den fenorna levande och sålde frukt i alla dess former och utseende. Klassiskt asiatisk vardag med andra ord.

Vi tog bussen hem till vår livliga huvudstad igen för en sista tur på stan med ett gäng som vi träffade på turen. Det var dags att ta sig vidare vilket kändes skönt. för våra öron hade börjat gå sönder av allt tjat från försäljare. Ett nej tar dig inte långt i denna stad. Nej måste upprepas fem gånger i följd vilket måste följas av total ignorering av vederbörande. Folk i allmänhet kändes svinaktiga och elaka i denna staden och det är många som pratar skit och ger elaka kommentarer bakom ryggen på sitt språk, som vi inte förstår. Tråkigt men sant, kanske är det stortstadssyndromet och vi får hoppas att vietnameserna i övriga delar av landet är trevligare. Hursomhelst var det kul att få en snabb inblick i landets historia innan vi tog oss över gränsen till det ännu fattigare Kambodja.

Vi hade turen även denna gång att träffa en underbar Malay vid namn Micke på flygplatsen till Borneo. Vi landade säkert i Kota Kinabalu. Han visade oss vart vi kunde ta den billiga bussen in till stan för endast 4 kr istället för en taxi för 80 kr. Vi började prata om vart vi skulle och han gav oss mängder av tips runt denna ö. Vi beslutade oss för att stanna på samma hostel och sen visade han oss runt i staden. Vi började med att äta Roti, en Indisk rätt där man får ett bröd som liknar mjukt tunnbröd som man dippar i olika starka såser, sedan bar det av för att besöka några turistbyråer, för vårt mål var att dyka Sipadan som är ett av de bästa dyken i världen. I och med att han själv jobbat som dykintruktör så gjorde han allt han kunde för att hjälpa oss. Sipadan som är en ö har blivit ett naturreservat och endast 160 personer får dyka där per dag så det var bara att hålla tummarna. Vi var även och tittade på en fiskmarknad innan vi hamnade på en pub där Jonas testade Cola ice som var coca cola med en kula vaniljglass i.



Inte det godaste, men en väldigt populär dricka här. Micke hade övertalat oss att stanna en extra dag i KK för att visa oss en av öarna, vilket inte var en besvikelse. Vi köpte lite snacks och sen bar det iväg. Det var fruktansvärt varmt så det var bara att kasta sig i vattnet.



Det svalkade ingenting eftersom det var ca 30 grader varmt. Det var ett rikt fiskliv som gömde sig där nere. Svartvita Nemofiskar, en babymuräna, stora fiskar och små fiskar, även fiskar som gillade att ta en tugga på oss om vi kom för nära deras hem.









I och med att det var så varmt, så befann vi oss mestadels i vattnet och simmade omkring.



Kvällen avslutades på samma pub, samt några drinkar.

Nästa dag tog vi bussen till Mt Kinabalu och Micke visade vägen. När vi kom dit betalade vi in oss och fick en chock, Alla Malayer betalade bara en femtedel av det vi gjorde. Det visade sig att det var så överallt när vi skulle se något. Vi fick skjuts upp till starten och sen var det bara att vandra uppför. Konditionen var inte som den en gång varit. Varje trappsteg kändes som att besiga ett helt berg, det kan även bero på att vi startade nästan 2000 m ö h.



Vi vandrade sakta uppför och Micke berättade att han tävlat springandes upp och ner för detta berg. Det är Borneos högsta berg på 4095 m ö h (nästan halva Mt Everest). Vanliga motionärer gör denna bestigning under två dagar, men de tävlande springer upp till toppen och ner igen på 3,5 timmar, Micke hade gjort detta på imponerande 4,5 timmar. Det märktes när han nästan sprang uppför trapporna och Jonas gjorde sitt bästa för att hänga på. Jag gav upp direkt och ängnade min tid till att ta bilder.





Vi kom till första stoppet där några nyfikna ekorrar undersökte oss lite väl närgånget.



Vi vandrade sakta vidare när det plötsligt rasslade till i skogen. Jag stannade till för att se vad det var men det enda vi hörde var massa prassel. Det fanns ingen stig dit så det kunde omöjligt vara människor. Vi tog några steg upp och då såg vi apor.



Gud så glada vi blev. Vi trodde att det var orangutanger men det visade sig att vara Red Monkeys som dock ser liknande ut men mer ljusoranga. Vi mötte några riktigt coola typer som besigit berget med stil.



Vi bestämde oss för att vandra tillbaka så vi inte missade bussen till nästa stopp. Det var nästan jobbigare att klättra ner än upp. Vi hade även turen att se ytterliggare en orm, dock väldigt liten.



Vi fick ingen skjuts tillbaka utan det var bara att vandra de 2,5 km tillbaka till bussen. Vi mötte upp en annan svenska som följde oss tillbaka, rolig tös det dära.



Vi slängde i oss lunchen och hoppade på lyxbussen. Vi fick oss ett gott skratt när vi fick se hur den såg ut. Sätena var trasiga, hemmagjorda sprakandes hägdalare och sen grymt stinkande toalett. Vi satte oss ner och somnade in som små barn. Vi vaknade upp och såg till vår förtvivlan att det inte fanns någom djungel kvar utan det var bara palmoljeplantage så långt ögat kunde nå. Det fanns ingen djungel alls. Vi kom fram sent till Sandakan och checkade in på ett riktigt sunkit B&B (utan frukost) men det var ganska billigt. Vi gick ut och åt middag innan vi kramade kudden.

Vi vaknade upp och letade efter frukost. Micke var ute på jakt efter en bil och chaufför som skulle ta oss till utrotningshotade Orang-Utanerna och Proboscis Monkeys. Vi fick i oss krämbullar och en söt yoghurt, vilket sockerrus. Vi trodde att vi köpt något bättre. Micke och hans vän hämtade oss och det bar iväg mot Orangutangerna. Vi fick tydligen inte ta med våra väskor in i parken och våra nyfunna Malayer kunde ta hand om dessa. Problemet var att vi hade våra liv i väskorna, passen, pengar, kreditkort, ja allt. Oroliga traskade vi iväg ut i djungeln till en plattform. Vi kunde inte riktigt slappna av, då vi inte visste om vi skulle ha ett stort problem när vi kom tillbaka. Hade de velat stjäla sakerna, skulle de redan vara långt borta, så vi passade på att njuta lite av aporna.



Det var en mamma med en liten bebis och en till. Det var även massa småapor som gjorde allt för att stjäla åt sig en liten banan eller en annan liten fruktbit.



Det hände inte så mycket så vi bestämde oss för att vandra tillbaka. Glädjen var enorm när vi såg att de var kvar. Malayer är ett väldigt ärligt och trevligt folk, människor man kan lita på. Vi åkte vidare för att titta på Proboscis Monkeys även kallade "Dutchmonkeys" på grund av deras stora näsor och oranga hårfärg vilket vi tyckte var riktigt roligt.



Vi kom lite försent för ena matningen men vi fick komma några andra apor riktigt nära. De klättrade och skuttade i träden och byggnader runt om oss.



Vi for iväg och till en resort och kollade på en video om dessa apor. Det visade sig att dessa apor bara finns bara här på Borneo och är på gränsen att försvinna helt från våran planet pga av skövlingen av regnskogen. Dessa apor lever nu på en väldigt liten yta som minskar för varje dag. Filmen handlade om hur aporna betedde sig i det vilda och jag kan säga att det var en väldigt barnförbjuden film även om denna var den nya som de gjort om för att passa yngre tittare. Generade vandrade vi ut mot bilen för att åka mot den andra matningen. Aporna hade koll på tiden och satt snällt och väntade. De högst rankade i flocken åt först, medan minstingarna gjorde allt för att få sig en smula. Det syntes på alfahannen vem det var som bestämde och det visade han tydligt.



Det kom andra flockar som och ville ha mat.

Vi fnissade åt deras oblyga blottning samtidigt som de mumsade i sig maten. När de var mätta och belåtna försvann de ut i djungeln och försvann. Vi hoppade in i bilen och det bar iväg mot ett stort vackert tempel som utsmyckats med speciella symboler. Det var ett mycket fint tempel med utsikt över staden.



Klockan började bli mycket, men äventyret slutade inte här. Vi hade blivit bjudna på ett Malaysiskt bröllop. Det var bara att åka hem och svira om till finkläderna. Vi var riktigt nervösa. Vi åkte 30 min mitt ute i ingenmansland till en liten by. Vi klev ur och möttes av mycket förvånade blickar.




De hade gift sig för tre dagar sedan och ikväll hade de en jättefest som sedan skulle sluta i sängkammaren (enligt tradition). Vi fick även reda på att mannen betalade en stor summa pengar till föräldrarna för att få gifta sig med deras dotter. Mickes kompis hade betalat 5000 RM för sin fru vilket är ca 10 000 SEK. Vi bjöds på lokal mat och vatten. Vi inväntade kärleksparet. Den enkla lokalen hade smyckats med en fin soffa och skynken i vackra färger och så klart guld. Alla ville sitta i brudparets soffa och de slogt om att ta foton i den. Efter mycket om och men kom brudparet ut.



De var jättevackra. Bruden var bara 17 år.Vi fick aldrig reda på hur gammal han var, dock äldre. Han hade fått betala hela 16 000 RM (32 000 SEK) för att få gifta sig med denna skönhet. Det började komma flera gäster och vi fick mera mat. Vi fick testa på en delikatess enligt Malayerna. De hade gjorts en gryta av kolet från kokosnötter som eldats långsamt under marken i flera dagar.



Grytan var väldigt god och smakade ungefär som sibyllakorv med massa chili. Det bjöds på sång och dans när Micke pekade på några flickor och frågade om de var flickor på riktigt. Jag såg direkt att de var något lurt men Jonas envisades och sa att de var flickor. Man hyrde tydligen in ladyboys på bröllop som fixade med allt från dekorationer och utsmyckning till make-up och tårtan. Billigt var det, 600 SEK för en helkväll. Det var lite underligt att se så många ladyboys, och som de fjäskade för sin boss. Efter massa bevisning gav Jonas efter och insåg att de var killar. Det bjöds på sång och dans, tårtan kom fram och de skålades i apelsinjuice. Eftersom alla här var muslimer så fanns det ingen alkohol. De började fota brudparet i olika positioner och efter 20 minuter såg man på bruden att hon tröttnat och de hade vi med. Vi tackade för oss och försökte smyga tyst ut, men då blev vi tagna och framskickade på scenen bedvid brudparet. Fy så pinsamt detta var. De ställde upp oss och sen var det bara att le åt alla blixtrar som for av. Vi kunde äntligen tacka för oss och åka hem. Som vi skrattade i bilen. Vi tyckte synd om brudparet som fått stå och fotas så länge och då fick vi reda på att hon hade sju klänningar till som hon skulle byta om till innan kvällen var slut. Vi frågade Mickes kompis om han hade haft kul på sitt bröllop men han suckade och sa att det var de värsta han gjort i hela sitt liv. Sitta på en soffa i flera timmar, ställa sig upp för att fotas och sedan göra om allting 7 gånger eftersom man måste byta kläder. De blev nog inte många lyckosamma minuter i sängkammaren innan båda snarkade högt. Några fler som snarkade högt var vi när vi äntligen kom hem.

Nästa dag bar det av mot floden Kinabatangan som är känt för dess rika djurliv. Efter 2 timmar i bilen packade vi in oss i våra rum för att sedan hoppa i båten för en solnedgånskryssning.



Båten var väldigt liten och oroväckande nära vattenytan då vi fått reda på att det finns massa krokodiler där.



Vi åkte in i en biflod och första stoppet blev för att spana in en orm så klart.



Den var väl gömd i trädet. Den hade gömt både svansen och huvudet så att fåglar inte skulle ta den. Guiden var rikgtig bra och vissade oss ytterligare en orm, ett flertar apor som Makak, long-tail makak och Dutchmonkey.





Vi fick även se en farlig apa som tydligen attakerar en om man råkar få ögonkontakt. Vi fick se några gigantiska ödlor som låg och solade sig i solens sista strålar. Med träsmak i arslet och kunskap om olika varelser åkte vi sakta tillbaka. Det bjöds på en riktigt god middag innan det var dags för nattkryssningen. Det var läskigt att hoppa ner i båten och bara ha guidens ficklampa som lyste. Vi såg massa småljus i mörkret som visade sig vara eldflugor. De var överallt. Jag kunde inte sluta tänka på Nalle Puh när han fångade eldflugor i en liten burk. Vi åkte vidare och spanade in massa fina fåglar och ugglor när han plötsligt vände om båten och åkte hem.





Vi var riktigt besvikna på den korta båtturen. Resten av kvällen spenderades med att dricka te och prata dykning med våra vänner.

Vi vaknade riktigt tidigt och det bar iväg på en soluppgångskryssning.





Tyvärr fick vi inte se speciellt mycket nya saker. Apor och fåglar som vi sett tidigare. Efter 1,5 timmar började vi tröttna och var riktigt hungriga då guiden vände upp båten och körde in i vassen.



Han spanade upp mot ett träd och vi undrade nyfiket på vad det var ha hade sett. Efter en lång stund sa han att det var en Orangutang. Den var väldigt svår att se uppe i trädet och såg mest ut som att vara en klump av grenar. I trädet bredvid fanns boet och vi väntade länge för att se om det var en mamma med en bebis eller en kille. Efter 30 mins väntande och bara en armrörelse från apan så fick vi lov att åka tillbaka. Det var kul att få se en skymt av en Orangutang ute i det vilda. Frukosten serverades när vi kom tillbaka och sedan var det bara att packa ihop våra saker och vänta på bussen som skulle ta oss till Semporna. Våran guide lämnade av oss på en så kallad busshållsplats mitt ute bland palmoljeplantagen där det fanns en betongbänk med ett plåttak. Denna väntan skulle bli lång tänkte vi och började fördriva tiden med att spela kort. Malayerna är väldigt vänliga och nyfikna av sig. De slutade med att vi fick publik och med kroppsspråk försökte vi förklara hur vi spelade.



De visade oss hur man spelade domino och tiden bara rann iväg. Gulliga Micke var så orolig för oss så han skulle hämta upp oss med bussen. Han bad oss att gå ut på stora vägen för att sedan vänta in bussen. Han hade ordnat lunch och snacks till oss, så vi behövde bara luta oss tillbaka och spana in alla palmoljeträd vi passerade. Det är tragiskt att de förstört denna underbara ö genom att hugga ner nästan all regnskog för att kunna plantera palmoljeträd. Det var inte en enda gång vi fick se djungel i den 5 timmar långa bussresan. Det blev dags att byta buss igen, men denna gång var det en snäll svarttaxi som skjutsade oss till staden. Vi checkade in på de skabbigase guesthouset och lämnade det så fort vi kunde. Vi mötte upp en tjej som hette Jay och tog en smaskig pizza innan vi bäddade ner oss i den obekväma sängen, för att vila ut oss för nästkommande dag, då vi äntligen skulle få chansen att dyka Sipadan.

Vi fick inte sova många timmar den natten, då det var jättevarmt i rummet och en sjuk unge som skrek hela natten igenom. Men vad gjorde det?! Vi skulle få dyka idag! Tyvärr fick vi inte dyka med det bolget vi hade bokat med utan Uncle Chang, som vi tyvärr har läst massa dåligt om. Solen sken i alla fall när vi åkte mot första stoppet, som var Mabul där vi skulle hämta vår utrustning. Tyvärr stämde det vi hade läst och utrustningen var inte den bästa, möglig och trasig :S Detta kändes inte säkert. Jag sa till om en bättre utrustning och jag fick en lite bättre. Jag och Jonas tittade på varandra och hoppades på att inget skulle hända. Vi åkte mot Sipadan som är egentligen är en ö med massa rev runt.



Regeringen har gjort om denna ö till naturreservart så att de kan kontrollera antalet dykare, så att inte denna plats blir förstörd och självklart tjäna mängder av pengar. Runt ön cirkulerade poliser med AK-47 or och sköt olagliga gäster. Första dyket var bra. Vi såg massa hajar (dock bara revhajar som är ca 2 m) och gigantiska sköldpaddor och alla andra fiskar var bara JÄTTE stora =)



Nästa stopp var kända Barracuda point. Den är känd för sitt stimm av dessa giganstiska och farliga fiskar. De var 100-tals av simmande fiskar ovanför oss och tack och lov struntade de fullständigt i oss, så vi kunde studera dem riktigt nära.



Vi såg en muräna sticka ut huvudet från ett hål, samt ännu mera stora fiskar. Sista dyket fick vi bestäma själva vad vi ville, men det slutade med att guiden hittade på ett ställe. Direkt när vi hoppade ner, kom ett stimm av ännu flera barracudor. Dyket var lugnt och mysigt. Vi såg massa sköldpaddor och hajar, men inte så mycket mera intressant. Trötta och nöjda åkte vi hem igen. Vi tackade för oss och Micke hämtade upp oss. Han guidade oss till vårt hem de närmsta dagarna och boendet var helt underbart. Mitt ute i havet och personalen var jättetrevlig och utrustningen såg mycket bättre ut. De följande dagarna gjorde vi inget annat än att dyka på olika ställen runt Mabul.





Jag gillade detta ställe mera men Jonas blev trött på att se alla småsaker.

Vi såg en sjöhäst,



frogfish,



nudies i alla färger och former,



crocodilefish



massa muränor,



leaffish,



cuttlefish som gjorde barnförbjudna saker,



orangutangkrabba.



Denna lista kan göras längre men jag vill visa er alla dessa djur på bild. Dykningen var helt underbar och personalen lika så. Vi var smågrupper och självklart lyckades vi få en galen fransman med oss. Han skulle peta på allt oavsett om det var dödligt eller inte. Han simmade som en galning och fick slut på luft hela tiden. Vi kunde inget annat än att skratta åt honom. På kvällarna patades det dykning, samt spelades roliga spel.





Livet var helt underbart. Vi fick även se en av väldens giftigaste ormar, Banded seasnake.



Vi bestämde oss snabbt för att stanna en dag till, men då utan dykning, så vi fick nöja oss med snorkling. Tyvärr så anföll brännmaneter oss så det var bara att simma upp igen.






(färsk tonfisk på menyn)

Tyvärr har alla bra sagor ett slut så vi åkte hem till fastlandet. Vi blev rekomenderade en restaurang med grillad seafood som vi bjöd Micke på som tack för all hjälp. Han ändrade om sin resa för att kunna följa med oss och hjälpa oss runt ön. Maten var helt underbar! Vi betalade 50 SEK för en gigantsik tallrik av färsk seafood. Det var gigantiska räkor, svärdfisk, bläckfisk och massa annat gott! När jag skriver detta inlägg så bara vattnas det i munnen när jag tänker tillbaka på hur underbart det smakade. Vi somnade in trötta som små barn efter all dykning för nästa dag skulle vi flyga igen.

Elephant Nature Park - en hemsk historia.

Detta är ett ställe för elefanter som har blivit räddade ur hemska situationer. Jag kände direkt att detta var ett ställe jag ville sponsra samt besöka. Bussen kom och hämtade oss och de började visa en dokumentär om parken. Ägaren och grundaren har mottagit och köpt loss ett flertal elefanter och eftersom det bara blir fler och fler så kom vi volontärer in i bilden. Man kunde vara där allt från en dag till veckor. En stackars elefant hade de räddat från det hårda arbetet ute i djungeln. Hon hade varit gravid och fött sin bebis uppe på ett berg under pågående arbete. Bebisen hade rullat ner för berget och avlidit. Mamman hade blivit så förtvivlad och ledsen så hon hade vägrat att arbeta. Skötaren eller mahouten som de heter på thai hade blivit så arg så han hade använt en slangbella och skjutit elefanten i ögonen så den blev blind. Som tur var köpte hon loss elefanten för en stor summa pengar och kunde ta den till parken. Det var svårt att hålla tårarna borta när dokumentären visades. När vi rullade in mot parken mötes vi av en elefant som rymt.



Naughty elephant sa vår guide. Det var en tonåring som gjorde lite som den ville. Väl framme så passerade vi det gigantiska lagret med frukt innan vi hade en genomgång hur vi skulle bete oss när vi var nära dessa gigantiska djur.



Vi fick även se en elefanttand. Den var som var hård som sten.



Vi fick sen äntligen träffa en elefant, en gammal dam på 74 år. Huden var hård och stickig. Snabeln var också väldigt hård.



Det är imponerande hur smidiga de är med snabeln. De bara rullade in frukten och sen stoppade de den i munnen. Alla blev som barn igen. Elefanten dregglade och pruttade ju mer mat den fick. Elefantpruttar är inte att leka med. Det nästan vibrerade i backen och inte tala om lukten. Ojojoj så det stank. Vi fick mata fler elefanter, denna gång de yngre. Det gällde att vara beredd för de slängde fram snabeln hela tiden. En tuggandes i munnen och en i snabeln.



De hade inte bara elefanter på parken. De hade även katter, hundar, kossor och vattenbufflar som de räddat. Efter att elefanterna fyllt sina magar vart det vår tur. Vi en efterlängtad buffélunch med massa smaskiga tillbehör. För engångsskull fick vi äta oss mätta. Efter lunch var det dags att bada elefanterna. Vi fick en varsin hink sen var det bara att vandra ner till floden.



Alla blev helt galna. Det flög vatten här och där. Det gällde att passa sig så man inte fick vatten på sig.



Elefanterna njöt och när de fått nog gick de bara upp igen.



Efter att vi tvättat dem rena sprutade de ner sig med jord igen. Jorden används som solskydd. Vi fick order att gå upp på bryggan igen för de busiga elefanterna var på väg mot floden. Det märktes direkt att de inte var de lydigaste elefanterna. En av dem hade ett rep runt sig med en pingla på. Denna användes av mahoten så han inte skulle få en trevlig överraskning när elefanten var på bråkhumör. Dessa elefanter hade två personer som skötte om dem. En elefant gjorde precis som han blev tillsagd, gick ner i vattnet och kom tillbaka medans den andra stack iväg så mahoten fick hoppa i vattnet och simma efter.



När de hade fått i ordning på bråkmakaren kom mammorna med deras tvååringar. Gud så gulliga det var. De gick ner i vattnet och lade sig ner så man nästan inte såg dem. De sprutade vatten och njöt för fulla muggar, när mamman fått nog gick de upp ur vattnet. De matade elefanterna och då fick vi chansen att komma närmare "bebisarna". De var riktigt busiga bebisar. De gjorde precis som de ville och mahouterna var efter. De försökte riva inredningen, springa iväg och göra allt de inte fick. Vi fick se många elefanter som tog alla tillhyggen för att klia sig på. Det var inte kul när man var uppe på bron och en elefant började klia sig mot konstruktionen. Hela byggnaden skakade.



Nu var det dags för film. Det var en till dokumentär om elefantparken där vi fick veta mer om bakgrunden. Ägaren hade räddat en tredagars elefantbebis från en by där mamman dött i en sjukdom. Det var ett 24 timmars jobb utan dess like. Elefanten var så ledsen så den krävde uppmärksamhet hela tiden. Tillslut kolapsade hon av ren uttmatning. Efter några timmar blev hon väckt av elefantpussar. Detta var ett tecken på att bebisen accepterat henne. Hon fick även ta hand om en till elefantbebis som också blivit utan mamma. De visade en snutt om gatuelefanter som gick omkring och tiggde mat. Det syntes i ögonen hur rädda och obekväma de var. Många hade blivit påkörda och brutit benen. Det hemskaste var slutet på filmen då vi fick se hur de tog fyraåriga bebisar från deras mamma och torterade dem i dagar. De band fast dem i små burar så de inte kunde röra sig. Detta var en ren nedbrytningsprocess så att de skulle veta vem som bestämde. De slog, högg och piskade den vettskrämda elefanten. Blodet sprutade, men det slutade inte här. Denna brutala och hemska tortyr fortsatte i veckor tills elefanten gjorde som de sa. Det var många som dog under tortyren då de varken fick mat eller vatten. Det var en chockande film och efter denna så är jag tacksam att jag inte ridit på en elefant då denna tortyr används både innom turismen och för arbete i djungeln. Vi gick ut från filmen och konstaterade att detta inte var människor utan monster som utsatt elefanterna för såndant lidande.

Resten av dagen blev det mera matning och bad. Vi fick träffa den blinda elefanten och hjälpa henne att bli ren. Hon hade blivit adopterad av en mindre elefanthona som guidade henne runt parken och fanns där som en räddande ängel.



Många av elefanterna har adopterat andra elefanter i parken och hjälper dem i nöd. En stackars elefant som fått frambenen försörda då de tidiga ägarna sprutat amfetamin i knäna så att de skulle kunna jobba dygnet runt, kunde inte lägga sig ner. Då kom en annan elefant och stödde upp henne så att hon kunde få vila benen. Det var underbart att se hur bra dessa elefanter har fått det och hur väl de tar emot andra djur. De håller just nu på att förbereda elefanter till ett område som kallas Elephant heaven där de kan få leva helt fritt i djungeln utan arbete. Tyvärr fick vi inte träffa grundaren till parken eftersom hon åkt ner till Bangkok för att rädda flera djur.

Chiang Mai är känt för sina vandringsleder uppe i djungeln och bergen så självklart var vi tvungna att ta en tur på en sådan. Vi hade en makalös tur för det var bara jag och Camilla på turen med en privat guide som körde i sin egen bil. Med sig hade han en dam som också jobbade i receptionen på resebyrån, så det var två stycken guider på oss två nyfikna turister. I bilen berättade de mycket om Thailand, kulturen och annat smått och gott. Bland annat skvaller om kungen som är mycket populär här i Thailand. Säger du någonting dumt om honom så åker du i fängelse. Guiden hade också varit munk i ett buddistiskt kloster under tolv år så han berättade mycket om hur religionen fungerar och livet i templet. Bland annat om karma som innebär att som du lever får du tillbaka så smångingom. Det är därför thailänderna är så snälla mot turisterna, de är rädda för dålig karma. Buddhismen verkar vara en bra religion. Vi bombarderade dem med frågor. De var så snälla, det kändes som att vara ute med ett gäng kompisar snarare än på en tur. Vi började med ett snabbt stopp vid ett vattenfall med lite frukost, sedan bar det av upp på thailands högsta berg. Där fick vi toucha den högsta toppen i landet vilket vara lite coolt.



Luften var kall här uppe, ca 15 grader så vi frös som stackare. Vi stannade också till vid två tempel som var tillägnade kungen och drottningen och trädgården runt om var mycket fin.



Efter lunch så gick vi en riktigt fin vandring inne i djungeln förbi forsar och vackra vattenfall.



Vi passerade en odling där de odlade blommor numera eftersom de inte får sälja opium. Vi kom ut på ett risfält och fick se ett öppet landskap.



Nu var vi verkligen mitt inne i det exotiska Thailand och inte en turist i sikte på vår fina stig. Vi vandrade genom risfältet och kom fram till en bergsby där vi fick en slurk kaffe innan vi begav oss hemåt och gjorde oss i ordning för avfärd mot Phuket.

Som vanligt hade vi ingen karta så vi hade ingen aning om vart vi skulle. Vi stannade till och frågade efter vägen. Det var bara att ta tåget in till staden och sen vandra.



Där bestämde vi oss snabbt för att smita in på burger king och kolla en karta. Vi vandrade efter kartan när det började regna. Vi hade så klart passat in regnperioden. Det bästa med regnperioder här är att det bara regnar i några timmar. Vi tog skydd och passade på att införskaffa oss ett paraply innan vi fortsatte mot hostelet. Vi checkade in och öppnade dörren till vårt rum. Vi hade lyxat till oss med ett privatrum. Dörren gick upp och vi fick en chock. Det var i princip bara en säng och ett minimalt utrymme för våra väskor. Vi kunde inte sluta skratta. Vi stängde snabbt dörren för att sedan hitta ett matställe. Gatumat har vi blivit varnade för, men i detta regn hade vi inget alternativ. Det värsta som kunde hända var lite diarré. Vi fick se menyn och kunde inte hålla oss för skratt. 4 kr för en färskpressad juice och sen mat för en 10a. Vi hade kommit till ett paradis för våran plånbok. Vi åt nudlar och drack massa goda juicer och avslutade med lite kaffe, allt detta för 40 kr totalt. Regnet tvingade oss tillbaka till hostelet där vi började leta efter information om nästa stopp, Borneo. Plötsligt började en kille att prata med oss. Han hette Far east och var från Borneo och kände till ön väl. Han gav oss en massa tips om vart vi kunde åka. Detta är det bästa med hostel. Du träffar så mycket underbart folk. Vi pratade flera timmar och bestämde att vi skulle ses nästa dag och få en guidad tur runt om i KL. Vi kröp ner i vår sardinask och somnade sött.

Vi vaknade tidigt morgonen där på för att gå till svarta marknaden för att leta iphone. Svarta marknaden lät läskigare än vad det var. Det var bara folk som satt och sålde saker på gatan, som loppis. Vi hittade inget intressant utan gick iväg för att äta frukost. Far east tog oss till en indisk restaurang där vi fick smaka på frukost. Det var bröd som man doppade i en stark soppa. Gud så gott det var och mätt blev man. Vi mötte upp hans kusin Sasha och började vandra omkring i staden.



Detta kändes också som ett stort shoppingcenter. Telefonerna var billigare men svårare att veta om de var äkta eller ej. Vi åkte runt och tittade i flera olika shoppingcenter men vi hittade inget intressant. Vi gav upp shoppingen och tog en behövlig styling av håret.



Det kändes så skönt att bli av med den risbusken. Vi åt en underbar middag innan vi tog oss mot hostelet igen.

Dagen efter bar det av mot Batu Caves med våra nya vänner. Det känns så avslappande att bli guidad överallt. Vi fick oss en smärre chock när vi skulle hoppa på tåget. Det var massa rosa markeringar i backen som indikerade "kvinnornas vagnar".



Skulle en karl hoppa in i denna vagn kom polisen och kastade ut honom. Det är sorgligt att det ska behöva vara så att kvinnorna måste ha egna vagnar för säkerheten. Vi stannade till och spanade in världens högsta Murga staty på 43 m.



Vi började sakta ta oss upp för de 272 trappstegen mot tepmlet. Vi möttes av nyfikna och hungriga små apor.
 




Anfådda och svettiga kom vi upp och kunde se den stora staden. Det var vackert, men det kunde vara ännu vackrare om de inte förstört denna hinduiska plats med massa souvernishoppar.





Vi fick se ett olika gudar inne i den gigantiska grottan. Vi vandrade sakta nedåt och tittade på de gulliga aporna.



Vi åkte vidare in mot Petrona twintowers. De såg verkligen ut som två rymdskepp, riktigt coola.



Kvällen avslutades med att vinna i bowling. Riktigt roligt.

Nästa dag vandrade vi omkring på de oliga marknaderna och försökte hitta några fina kläder med det slutade med en matdag istället.
 


Våra underbara guider visade oss olika delikatesser som vi glatt mumsade i oss. När skymningen kom tog vi den extremt billiga bussen, endast 2 kr, för att skåda Petrona towers i mörkret.





När klockan blev tio kastade vakten ut oss från parken och vi åkte sakta hemåt igen.

Sista dagen bestämde vi oss för att bli gaddade igen. Vi hade hittat en riktigt rolig tatuerare som var från Thailand. Han berättade sexskämt efter sexskämt på sin knackliga engelska. Men kul hade vi. Jonas var först upp i stolen. Han hade hittat ett fint lejon som placerades på armen sen började tatueraren att frimåla tribalerna.



Lejonhanen är en stark individ och de mäktiga djuren står för styrka, mod, stolthet och ledarskap. De är djungelns konung. Egenskaper som är eftersträvansvärda och om påminner om att mod är ett val vi gör. De resterande 5 timmarna fick jag agera som springpojke åt jonas. Dricka och lite gottis. Jonas gjorde inte en min när nålen gick genom huden men han sa att det gjorde fruktansvärt ont.



Men resultatet vart superbra.



Våra malaysiska vänner hade dykt upp och gjorde mig sällskap. När jonas var klar gick vi direkt och åt. Rotee, ett slags bröd, som dippas i olika goda såser. Efter middagen var det min tur. Jag tog fram blomman jag ville ha och typ hur den skulle se ut.



Han satte igång och frimålade hela tatueringen. Efter mitt godkännande så lade jag mig ner. Detta var en timme av ren smärta.



Det var många gånger jag bara ville resa mig upp och gå där ifrån. Men vill man vara fin får man lida pin. De värsta var de sista 10 minuterna när han skulle lägga in den vita färgen. Huden var redan så irriterad och söndernött så detta är nog de värsta 10 minutrarna i mitt liv.



Men resultatet var värd varje svettdroppe som runnit ner för min panna. Resten av kvällen bestod av hejdåmiddag med våra vänner och packning. Vi fick i alla fall 3 timmars sömn innan det bar iväg till flygplatsen och Thailand.

Vi vaknade tidigt och gick för att äta frukost. Vi var väldigt glada att vi inte jobbade på det där hostelet. Usch som det såg ut. Spyor i hissen, kladd överallt. Det såg ut som en krigszon. Det var svårt att få frukosten att stanna nere med alla dofter. Vi skyndade oss vidare till bussen som tog oss till flyget. Äntligen skulle en av mina största drömmar slå in. Ända sen jag var 13 år och gjorde ett arbete om Australien har jag velat åka till Ayers rock. Vi hoppade på planet och somnade som små barn efter gårdagens bravader. Vi vaknade till lite innan landningen. Vi fick se Ayers Rock från ovan och den kändes större än på bilderna.



Vi gick in för landning, men på grund av alla markvindar fick vi lov att avbryta landningen. Vi trodde att vår stund var kommen och pulsen steg. Vi passade på att titta på stenen en sista gång från ovan innan vi skulle göra ett nytt försök och det gick bra. Vi klev av planet och möttes av en vägg med värme. Vindarna gjorde inte saken bättre eftersom de var supervarma. Vi var inte vana vid denna värme så det skulle bli intressant att vandra. Vi hoppade på vår buss och upptäckte snabbt att vi inte var de enda svenskarna. Vi började med att åka till Kata Tjuta, som betyder många huvuden. Det var ett berg mitt i ingenstans. Vi började med en vandring och med denna värme och trött efter en flygning kändes det som man hade feber.



Det var ca 36 grader varmt ute plus de varma vindarna. Vandringen var på ca 6 km.



Vi fick välja mellan att gå den långa eller den korta. Jonas valde den långa och jag den korta. Jag mådde inte bra utan försökte med alla mina krafter att ta mig framåt. En liten kulle fick mig nästan att spy. Halsen hade börja gjort ont igen. Skulle jag bli sjuk nu igen? Vi vandrade vidare och spanade in landskapet. Det såg ut som vi var på månen. Stenarna var röda.



Detta berget var en sammanfogad stenhög. Det såg verkligen ut som man smetat cement och sen lagt dit stenar. Vi tog oss upp till toppen och utsigten var enorm. Det var två taiwaneser som gick med oss och den äldsta, som var 61, slängde upp armarna i luften och bara skrek. Vilken gädje. Vi satte oss ner och studerade utsikten.



Några gröna papegojor flög förbi. Stället gav på något sätt en religös upplevelse. Det var en utomjordisk plats att vara på och liknar inget annat som vi har sett förut.



Bergen ger intrycken av maskerade rymdskepp som skulle kunna börja mullra och lyfta från marken vilken sekund som helst. Vi inväntade vår grupp innan vi sedan vandrade tillbaka till bussen. Jonas gjorde en fin upptäckt ur formationerna ur berget.



Ni kan ju gissa vad detta föreställer. Det ska vara en elefant :)



Vi stannade till och såg Kata Tjuta från avstånd innan vi åkte vidare för att se solnedgången över Uluru. Tyvärr var inte vi de enda där utan turbuss efter turbuss åkte in. Vi åt middag och bara njöt.



Vi fick se stenen ändra färg medans solen sakta försvann och månen tog över.



Vi började åka mot vår camping och fick ta en efterlängtad dusch. Vi bäddade ner oss i vår sovsäck och sedan in i en "swag". Man kan beskriva det som en lite större sovsäck som skyddar mot vind och vissa djur. Det var
supervarmt den natten och myrona tyckte inte att vi skulle sova.

Daniel (som vår guide hette) väckte oss 04.30 då var det bara att vakna och skynda sig i ordning. Gammal militär som han var fick han verkligen fart på oss. Vi gasade bussen till samma plats som vi var dagen innan, men denna gång för att spana in soluppgången.



Det var riktigt kallt på morgonen. Det serverades frukost medans moder jord sakta vaknade till liv. Vi åkte vidare för dagens första vandring som var runt Uluru. Den var 10 km så det var bara att sätta igång. vi gick med svenskarna Johanna, Therese och en underbar kines Millie.



Gu så vi skrattade när vi traskade på. Det tog oss 2.5 timmar att gå sex kilometer. Då kan ni förstå hur många gånger vi stannade och tog bilder.







På vissa ställen var det fotoförbud, "sacret place" och förklaringen kommer snart. Uluru som är 304 meter högt är tydligen bara toppen. Under marken fortsätter berget flera kilometer ner. På ett ställe kunde vi klättra lite på berget så vi stannade där och fotade lite galna bilder.



På andra sidan blev det mer gröna träd och det berodde på vattenhålet som fanns där.



Vi fick även se målnigar som aboriginerna gjort.



Vi satte oss ner i skuggan och bara lät ögonen vandra över denna skapelse. Vi upptäckte snart att klockan vandrat fortare än vad vi trott så det var bara att börja vandra igen. Lite mer fotografier hann vi med under språngmarchen tillbaka till bussen. Vi fick lite fika och tankade vatten innan nästa vandring började, denna gång med guiden. Han tog oss till stället där man kan klättra upp för berget. De försökte göra allt för att hålla vandringen stängd. dels för att den var så farlig, det fanns bara ett knähögt rep som du kunde hålla fast i medans du klättrar brant uppför.



Upp mot toppen smalnade det av och blev riktigt trixit. minst 36 personer har mist sina liv i klättringen. Men det var inte den största orsaken utan det var för aborginernas seder och bruk. Den klättringen gjordes endast av pojkar som skulle bevisa att de blivit män. Vi vandrade vidare och kom till ett fotostopp. Daniel berättade att detta var kvinnornas plats. Här fick inga män se vad som försegick. Det fanns även ställen runt berget som inte tillät kvinnor. Det var en manlig aborigin som guidat ett gäng journalister runt Uluru och av misstag hade han sett hur det såg ut på kvinnornas plats och det slutade med att han fick ett spjut genom benet. Ibland kan det gå så illa att de dödar en. Så allvarligt ser de på dessa ställen och tänk er då om vi tar kort på dessa hemliga ställen och visar det för fel person. Då kan det sluta med döden. Vi gick vidare och tittade på målningar.



De använde målningar för att lära barnen. Vi gick vidare till ett till vattenhål.



Vi tog oss mot bussen och åkte till Scenic center där vi fick lära oss mer om kulturen. Det fanns även en "förlåt bok" där olika turister stulit en del av den heliga platsen och sedan råkat ut för flera år av otur. De har då förstått att det var pga det de har stulit och bestämt sig för att skicka tillbaka det. Det var människor från hela världen som skrivit brev och skickat tillbaka bla stenar och hoppats på att de ska bli förlåtna. De flesta stenarna var små, men de hade fått in en som var lika stor som en kassaapparat. Hur fick man med sig den hem, med tanke på hur hård australiens tull är? Vi åkte sakta mot Kings Canyon, spanade in Fuluru



och en sjö,



när Daniel plötsligt tvärnitade och kastade sig ut ur bussen och började springa. Alla trodde han hade kört på att stackars djur, men han kom tillbaka med en liten filur, Thorny Devil riktigt cool.



Vi åkte vidare mot vår camping. Det blev lägereld och lite lekar innan vi kröp till sängs.

 

Det var svårt att sova då månen lyste så starkt men efter all vandrig somnade man tillslut in.

Nästa morgon fick vi sovmorgon till klockan 5. Tjohoo. Vi åt frukost i soluppgången innan det bar iväg till Kings canyon. Det började med en brant stigning upp mot toppen. Den kallades för heartattack hill av en förståelig anledning. Väl uppe var varje steg och svättdroppe värt det med tanke på utsikten.



Vi såg flera mil denna underbara dag. Det hade inte blivit så varm ännu eftersom klockan bara var strax efter sju. Vi vadrade omkring på toppen och Daniel berättade om olika växter och träd. Vi stannade till vid ett träd som kallades ghost gum för att det var täckt av ett vitt pulver som aborginerna även använde som solskydd.
Vi vandrade vidare och spanade in omgivningen, hur den skapats och formats av all vind och vatten.





Vi gick ner till The garden of Eden där vi skulle få bada. Tyvärr var vattnet så skitigt så det blev inget dopp. Vi satt där nere och njöt av omgivningen innan det bar iväg igen.



Vi omringades av djupa stup. Ett felsteg här så var man död. Daniel visade oss en växt som var väldigt bra mot bakterier i sår och som de även använder i tortyr.



När en aborigin brutit mot en lag så sprutade man vätskan i ögonen som då gjorde att man blev blind och sedan fick man ett spjut i benet. Antingen tog törsten en eller så ramlade man över kanten. Vi vandrade sakta mot bussen och en stor ödla visade sig för oss. Det var tydligen en av världens största ödlor och den kunde bli upp mot tre meter lång. Vi kom ner till bussen och tittade på klockan, 10.15. Underbart att ha gjort en vandring så tidigt på morgonen. Tyvärr led turen mot sitt slut så vi började åka mot Alice springs. Daniel stannade bussen ännu än gång och började springa. Denna gången hade han hittat en Blue tounge, eftersom den har en blå tunga.



Australien är så duktiga med namn. De ser en brun orm, åh då döper vi den till Brunrom. Så är det mad nästan alla djur och växter. Det blir lätt för oss och det är bra. Sista stoppet var vid en kamelfarm där vi fick gosa med kamelbäbisar, en liten dingo och spana på kängurur.

 



Den långa vägen hem bestod av lekar och en musikquiz som Jonas knåpat ihop. Även denna tur bar mot sitt slut och kvällen avslutades med en avskedsmiddag som bestod av kängurupaj.