svenneochcamelen

Utan frågor och vidare bekymmer tog vi oss förbi passkontrollen på Ho Chi Minh Citys (Saigon) flygplats. Staden myllrar av liv och människor. Det är extremt mycket trafik här och då menar vi verkligen EXTREMT. Det är mopeder, mopeder och lite mer mopeder. 10 miljoner människor varav 5 miljoner mopeder på gator inklusive på trottoarer.



Vi tyckte att det var mycket i Thailand, men det är inte i närheten av detta. Det roliga är också att tutan används inte som en varningssignal som i Sverige. Den används för att säga, nu kör jag om dig din fjant, så håll dig undan eller bli överkörd! Vi räknade till över 100 talet tutningar från vår taxichaufför bara från flygplatsen in till stan. Störst går först och här tvekar inte den med det största vapnet, ähum menar såklart farkosten att bränna över allt som är mindre. Varje gång en gata ska korsas är det ett äventyr. Övergångsställen och rödljus finns där för synsskull, men den gyllene regeln störst går först gäller förstås ändå. Tänk dig känslan att hoppa in i en flock med 400 hundra skenande elefanter. Det är bara att dra en biljett, smyga sig fram över vägen parerandes mellan mopeder som svischar förbi framför, bakom, till höger och vänster.



Folk kör mot enkelriktat och på fel sida vägen girandes mellan mötande trafik. Adrenalinet pumpar till högsta nivå när du skakande tar dig över gatan och det är bara att hoppas att personen bakom moppen, lyssnade riktigt ordentligt under den enda dagen det tog för honom att få sitt körkort. Moppen kan även användas som ett sätt att frakta varor. Det värsta vi såg var en kille som åkte runt med en sängmadrass på moppen.

Annars så kretsade vår vistelse i Saigon mest kring krigets tecken. Vi var till War remnants museum som visade upp historien om vietnamkrigets fasor ur ett nordvietnamsk, kommunistiskt perspektiv, vilket såklart inte var en helt objektiv granskning. Vinnarna skriver ju historien heter det ju. Kortfattat kan man säga att sedan kriget då Vietnam frigjorts sig från Frankrikes kolonialvälde under 40 och 50 talet (då även USA stödde Frankrike) så var Vietnam uppdelat i nord och syd. Nord leddes av Ho Chi Minh och var kommunistiskt medan det republikanska syd leddes av Ngo Ding Diem stödd av USA. Val skulle hållas inför en återförening av Vietnam, men Diem vägrade detta då han inte trodde att han skulle kunna vinna valet mot Ho Chi Minh. Istället utropades den sydvietnamska republiken Vietnam med stöd av USA som var rädda att hela sydostasien var på väg att bli kommunistiskt. Diem blev snabbt impopulär då han svarade på protesterna med terror. Till slut så började man kriga och USA skulle såklart ta chansen att vara med och mörsa lite kommunister. Under kriget släppte man mer än dubbelt så många bomber som under andra världskriget inräknat både Europa och Asien. Många oskyldiga civila blev drabbade. USA bröt även mot folkrätten då man torterade fångar under förhör i fånglägrena. På museet fanns bilder och exempel på hur detta kunde gå till. Exempel var att dra av naglarna på tår och fingrar, bränna folk levande, bränna de ädlare delarna, använda laserstråle i ögonen som förblindade fången, eller amputera armar och ben. De kunde även få sitta utan mat och vatten i små taggtrådsburar kallad Tiger Cages.



Inte en helt schysst behandling med andra ord (vilket säkerligen inte Vietcong heller hade av amerikanerna). Man brände också många byar, mördade många oskyldiga människor och utrotade befolkningen i hela byar. Man använde mycket napalm och även ett gift som hette Agent Orange, som skulle förstöra regnskogen där Vietcong soldaterna gömde sig. Giftet har lett till svåra missfall och skador på barn i flera generationer framåt. På museet visades bilder på sådana drabbade som saknade ögon, deformerade huvuden och CP skadade och annat mycket obehagligt.



Man visade även upp ett antal helikoptrar, plan, stridsvagnar som amerikanerna använde.





I takt med att kriget kostade mer i form av både pengar och liv och hur smutsigt USA agerade, desto mer svängde opinionen emot amerikanerna och de tvingades dra sig ut ur landet mer och mer. 1975 så föll Saigon i händerna på nodrvietnameserna och kriget var över. På väg genom staden passerade vi platsen där styrkorna trängde igenom grindarna med stridsvagnar och tvingade Saigonregeringen att ge upp, kallat reunifikationsplace.



Vi gjorde även ett besök ut till de undergjordiska tunnlarna nära byn Cu Chi, några mil utanför Saigon. Tunnlarna bestod av ett 2500 km långt nätverk av underjordiska gångar, ofta i tre olika nivåer. De byggdes av de kommunistiska gerillatrupperna Vietcong, i syfte att gömma sig och kriga mot amerikanerna när de kom i sina attacker. Folk bodde nere i gångarna under 20 års  tid, vilket får ses som en galen prestation då det var trångt och omöjligt att stå normalt.



Amerikanerna som var stora och tjocka jämfört med de små vietnameserna hade problem med att följa efter i de små gångarna. Dessutom så var djungeln planterad full med grymma fällor som spetsar en på de mest grymma sätt.



Livet nere i gångarna var mycket hårt vilket vi förstod då vi vandrade (krälade) genom tunneln. Maten som serverades bestod av ris och potatis och man gjorde sina behov i gamla ammunitionslådor och man bajsade även i floden som rann ned mot den amerikanska basen. Man hade små ventilationshål som ledde ut röken från köket långt bort så att inte amerikanerna skulle kunna använda röken för att se var folket gömde sig.



All kommunikation skedde i nedre nivåerna så att inte fienden skulle kunna höra dem. När amerikanerna fyllde tunnlarna med gas så låste man bara dörren till den övre nivån och gömde sig i den undre. Gasen försvann ut genom ventilationen. När de fylldes med vatten så öppnade man upp alla luckor och vips så rann vattnet ned i floden.





Man grävde även små gropar i marken med luckor som soldater kunde gömma sig i, så kallade rävhål. Ibland hade vietnameserna gömt granater i ett övergivet rävhål och när de amerikanska trupperna trodde att de hittat en lucka med en soldat under, så smög de upp och sköt ned genom luckan. Men då så var det slutkrigat för den amerikanska soldaten. Gångarna och den ogästvänliga djungeln gjorde det svårt för de amerikanska infanteristerna att komma åt Vietcong soldaterna och blev en nyckel till att vinna kriget.

Vår guide var en trevlig prick och son till en gammal sydvietnamsk soldat som stred på amerikanernas sida. Han berättade mycket hemskt om hur det fungerar i Vietnam sedan Saigon föll och kommunisterna tog makten och enade landet. De förlorande soldaterna fick två val. Antingen konvertera och bli kommunist eller sticka från landet. Många valde det senare och tog båten stor som en buss, med 50-70 pers till USA eller Oceanien. Idag är Vietnam kommunistiskt och styr sina medborgare med järnhand. Staten kontrollerar polisen och det finns bara ett parti, kommunistpartiet. Staten kontrollerar även all media, det finns bara en tv kanal som matar ut propaganda om hur bra partiet är. Journalister mutas att skriva bra om staten genom att de inte behöver betala någon skatt. Staten kontrollerar utbildningssystemet och lärarna hjärntvättar eleverna att tro att de bor i himlen och att det inte är någon idé att åka utomlands eftersom länderna inte är kommuinstiska och är dåliga. Vi kunde inte ens gå in på facebook ibland och det var för att staten spärrat det så att man inte skulle kunna prata skit om regeringen. Gör du det kan du åka i fängelse eller värre. Guiden hade fått en inbjudan från ett Australiensiskt par att komma och hälsa på dem i Melbourne. Han som var fattig skulle få resan betald och boende av dem. Dock var han tvungen att ge staten en deposition på 50 000 kr för att få lämna landet. Detta för att garantera att han inte skulle sticka från landet för evigt. För en stackars vietnames som tjänar tio dollar per dag är detta övermäktigt, så han kunde inte lämna landet. Han sa att vi turister som reste skulle vara väldigt lyckliga att vi hade möjligheten till att göra det, vilket man definitivt får hålla med om. Hans pappa hade sagt att om han umgås med en nordvietnames så var han inte hans son längre. Guiden berättade även mer muntra och roliga saker som hur man ser på skönhet här i Vietnam. Att vara smal och solbränd som vi tycker är snyggt i väst, ses som ett tecken på fattigdom och att man har ett tungt och dåligt jobb, samt brist på bra mat. Att vara tjock och vit i huden ses som ett tecken på välfärd, rikedom och är attraktivt. Guiden beklagade sig över att han som var smal och mörk inte hade en chans på brudarna, medans hans feta vita kompis hade fem flickvänner. Alla tjejer hade heltäckande kläder för att hålla huden så vit som möjligt.

Vi tog oss också en utflykt med buss ned till Mekong deltat där den stora Mekongfloden rinner ut i sydkinesiska havet. Vi ville komma bort från storstadens väsen ett slag och se hur det riktiga vietnamesiska livet på landsbyggden fungerar. Det blev en fin och intressant tur då vi började med en tur på floden där vi fick se hur folk tog båtarna och handlade frukt och andra varor av varandra. Fullastade båtar med annanas och det var till och med folk som bodde på båtar.







Husen låg slitna vid kanten vid floden och såg ut som de skulle ramla i kull när som helst.



Vi fick gå i land och se hur man tillagar och smaka på vietnamskt kokosgodis och risvin som var väldigt mycket starkare än väntat. Även här i Vietnam har man en förkärlek till att blanda ned ormblod, inälvor och hjärta i vinet då man tror att det botar impotens. Vi kände dock att vi inte har några problem med impotensen så vi lät bli det vinet.





Båten tog oss vidare en bit upp dit floden smalnade av och vi fick gå i land och ta cykeln på en fartfylld färd bort till lunchstoppet där vi fick smaka på en fisk, som hade huvudet på skafft bokstavligt talat. Vi gick igenom lite djungel ned till en mindre flod där vi fick åka vietnamesisk roddbåt där vi hade en gammal gubbe som stod upp längst bak och rodde med årorna i kors om varandra.





Det var en fin färd bland vacker grönska och vi passerade mycket inte så väldigt fashionibla, men charmiga hus. Vi fick en såndär klassisk kineshatt på huvudet vilket Camilla tyckte gjorde mig oemotståndligt vacker.



Det är upp till var och en att bedömma. Färden gick lugnt och fint, nästan för fint. Kanske skulle tystnades snart brytas? Kanske det lurar några gamla vietcong soldater uppe bland snåren? Kanske Rambo snart kommer med sitt röda pannband och sin militärmundering i högsta hugg?



Av detta såg vi dock intet denna dag. Efter båtfärden blev det en kort besök på en hektisk marknad där vietnameserna plågade lite fiskar genom att klippa av den fenorna levande och sålde frukt i alla dess former och utseende. Klassiskt asiatisk vardag med andra ord.

Vi tog bussen hem till vår livliga huvudstad igen för en sista tur på stan med ett gäng som vi träffade på turen. Det var dags att ta sig vidare vilket kändes skönt. för våra öron hade börjat gå sönder av allt tjat från försäljare. Ett nej tar dig inte långt i denna stad. Nej måste upprepas fem gånger i följd vilket måste följas av total ignorering av vederbörande. Folk i allmänhet kändes svinaktiga och elaka i denna staden och det är många som pratar skit och ger elaka kommentarer bakom ryggen på sitt språk, som vi inte förstår. Tråkigt men sant, kanske är det stortstadssyndromet och vi får hoppas att vietnameserna i övriga delar av landet är trevligare. Hursomhelst var det kul att få en snabb inblick i landets historia innan vi tog oss över gränsen till det ännu fattigare Kambodja.