svenneochcamelen

Efter en lång nattbussfärd kom vi fram till Hervey Bay. Staden som främst är känd för att den är gateway till världens största sandö, Fraser Island. Den är även känd som världens valhuvudstad då man kan se tusentals humpback whales migrera ned för kusten mot kallare vatten. Men det var alltså pga Fraser Island som vi letat oss hit, då vi hört mycket gott om denna fascinerande ö. Vi hade bokat en tre dagar/två nätters tag along tur, som innebär att man ingår i en grupp som campar och åker runt och tittar på saker på ön.

På kvällen innan avfärd så var vi kallade till en briefing, där vi skulle träffa de andra gruppdeltagarna. Vi blev indelade i tre stycken grupper som skulle dela på varsin fyrhjuldsdriven bil att köra runt i på ön. Den första bilen var ledarbilen som guiden körde och de andra två bilarna skulle de andra gruppdeltagarna turas om att köra. Vi hälsade på de andra i vår grupp och fick göra en matlista tillsammans i gruppen för de kommande dagarna på campinglägret på Fraser. Sedan var det bara att ta sig hem och packa väskan för morgonens äventyr.

Vi vaknade och rusade hastigt iväg mot bilparkeringen, hämtade vår mat och packade in sovsäckar, ryggsäckar och annat smått och gott i bilen. Sedan rullade karavanen iväg med förväntansfulla personer. Färden gick bra och så småningom efter en kort färjetur, rullade vi ut på sanden på Fraser Island. Det var skumpigt och en väldigt annorlunda upplevlse att köra bil i sand. Det finns inga riktiga vägar på ön, utan endast små skogsvägar med bara sand som det är lätt att köra fast i.

Det snabbaste sättet att ta sig runt ön är att leta sig ut på stranden där det är "mindre sand" och mer tuta och köra. Vi stannade till för lunch och ett kort bad vid en liten fin sötvattensjö. Vattnet var klart och det var bara att doppa huvudet och ta sig en slurk, då sjörna består av endast regnvatten. Sedan tog vi oss ut på stranden och körde norrut längs öns östra kust innan guiden plötsligt stannade på stranden.

Det var dags för nästa lilla utflykt. En promenad tog oss upp bland träd och buskar som egendomligt nog växer mitt i all sand. Vi vandrade på i ett vackert led som de duktiga turgruppsresenärer vi var, när jag plötsligt hoppade till av Camillas välbekanta tjut bakom mig: EN ORM! Jag vände mig om och fick se Camilla stå storbölandes med kameran i högsta hugg ut mot buskagen. Där slingrade sig en liten grön trädorm. Vi beundrade den lilla krabaten innan vi vandrade vidare några minuter då det rasslade till i buskarna på andra sidan. Jag vände på huvudet och hann se en rödaktig slang. slinga sig ned i ett håll i sanden. Jag hann inte se vad det var för orm för den var snabb som en blixt ned i sitt gömställe. Hugaligen var skulle detta sluta?Vi vandrade vidare och kom ut på något som närmast kan beskrivas som en liten miniöken.

Vi vandrade ut på det öppna området och kom fram till en brant nedåtlutande backe. Där nere låg en sjö med fint grönt, klart vatten mitt bland all sand.

Hur coolt som helst! Vi tog oss ett dopp igen och kunde se kattfisk simma i vattnet.

Sedan vandrade vi tillbaka till bilarna och gasade iväg längst stranden, tills guiden vek av in i skogen och vi var framme vid campinglägret. En dingo kom springandes och välkomnade oss när vi klev ur bilen. De ser ut och beter sig lite som en vanlig hund fast smalare.

Dock är det vildhundar som man ska hålla sig undan från, så vi fick stränga order om att inte vandra runt ensamma på kvällen i lägret. Det var skönt att kunna slänga av ryggsäckarna i tälten som stod där färdigpreparerade för oss. Det blev gemensam matlagning i grupperna, innan kvällen drog igång med lite festligheter kring lägerelden och en tur ned till stranden, där man kunde se stjärnorna väldigt tydligt i kolmörkret. Sedani kröp vi ned i sovsäckarna i tältet och frös arslet av oss den natten.

Nästa dagen började med att en aborgin som spelade sina instrument och berättade lite smått om sin kultur.

En rolig detalj i lägret var att det enda som var förbjudet var att vissla efter mörkrets inbrott och att spotta i lägerelden då det kunde påkalla onda andar. Efter uppträdandet var det dags igen för en färd längs stranden. Det var min tur att köra bilen och det var riktigt kul. Vi slirade och studsade bland den gropiga sanden och vattnet skvätte över bilen varje gång jag körde över en liten bäck av sötvatten som rann ned mot havet längs stranden. Vi överlevde resan och kom fram till en kulle som hette Indian Hill. Det var en sagolikt vacker utkiksplats där man kunde se ut över kusten och ned i det klara vattnet. Där nere i vattnet kunde vi se valar, sköldpaddor tjurhajar, delfiner, fåglar och en massa roliga saker simma omkring i vattnet.

Här skulle vi kunnat stanna hela dagen, men det fanns mer att upptäcka så vi gasade tillbaka längs stranden. Vi kom fram till ett ställe som heter Eli Creek. Det fungerar som ett slags floddelta i miniformat där vattnet rinner igenom djungeln och ut på stranden, ned i havet. Vi vandrade upp längs med den lilla floden tills vi kom fram till en trappa som ledde ned i vattnet. Vattnet nådde upp till knäna, så det gick alldeles utmärkt att vandra i floden, tillbaka ned till stranden igen.

Det kändes som att gå i en Astrid Lindgren barnfilm, med vacker natur och Emil som badar med Alfred i floden. Fast i Australienversion.

Efter ett kort stopp vid lägret för lunch så bar det ut i skogen igen. Vägen var riktigt skumpig och det var ingen enkel sak att hålla sig i hjulspåren på den lilla skogsvägen. Vi körde någon halvtimme innan ledarbilen stannade framför oss. Alla hoppade ur bilen för det var tydligen dags att kika på orm igen. Tyvärr så hann ormen försvinna ut bland snåren för vi i de bakre bilarna såg den aldrig. Besvikna åkte vi vidare men efter regn så kommer solsken. Bara några sekunder senare så stannade ledarbilen igen. Vi flög ur bilarna och sprang över varandra för att få en skymt. Och där mitt i sanden på vägen låg den. Den femte dödligaste ormen, en redbellied blacksnake.

Det var fränt att se en så farlig orm på så nära avstånd. En IQ befriad fransman lyckades dock skrämma bort ormen då han sprang emot den med kameran i högsta hugg så det blev ett kort möte med ormen. Vi fortsatte färden och kom fram till en liten sjö full med små sköldpaddor. De var av en mindre variant, typ sådana som man kan ha i akvariumet hemma.

Guiden lyckades fånga en av oss till de flestas lycka och folk fick känna och ta på den. Vi tycker dock inte att man ska leka med och skrämma vilda djur så vi lät bli. Efter sköldpaddsåskådningen åkte vi tillbaka och hann med en utkiksplats över öknen innan vi stannade till på stranden för vårt sista stopp för dagen. Det var ett skeppsvrak som låg på stranden alldeles i vattnet.

Skeppet kallades för Maheno och tappades bort i en storm när det var på väg att bogseras till Japan. Besättningen styrde upp det på stranden och sedan dess har ingen riktigt orkat ta på sig ansvaret för skeppet. Så nu ligger det bara där och ruttnar bort som ett fint landmärke på världens största sandö. Lokalbefolkningen passade på att roffa åt sig av den lyxiga utrustningen, så nu kan man hitta knivar och gafflar från skeppet lite här och där i var mans kök.

Kvällen avrundades med fotboll och fiske på stranden i takt med att solen segla ned och dränktes i horisonten. Sedan blev det barbeque och lägereld igen innan vi somnade in med en hel del extralager kläder på oss.

Sista dagen på ön så packade vi ihop våra saker in i bilarna igen och begav oss ut en färd genom tät vegetation på mittendelen av ön. Vi träffade på ett roligt djur som såg ut som en blandning mellan en igelkott och ett piggsvin.

Den kallades för Echidna och var mycket sällsynt, så vi hade riktig tur som fick se den. Den gömde sitt ansikte i händerna när klåfingriga turister klämde på den. Vi gick en 40 minuters vandring inne i regnskogen som var riktigt djup och snårig, dock cool. Vi lyckades tappa bort en irländare på toan som den stackars guiden fick ägna hela förmiddagen åt att leta efter. Vi begav oss av mot det som tydligen skulle vara den finaste sötvattensjön på ön, Lake Mackenzie. Dock så blev vi stoppade på vägen av håll i hatten nu, ännu en orm! Det var en riktigt, riktigt vacker orm, en Carpet pytonorm. Den liknade de ormarna som finns på fångarna på fortet.

Den var inte giftig, utan kramar sönder sitt byte innan den sväljer det. Den kan dock bitas riktigt rejält vilket den även försökte göra med guiden och andra närgångna personer. Den spärrade upp sin käke, väste och kaste sig blixtsnabbt fram genom luften. De är så fascinerande att se! Camilla verkar ha fått sin ormskräck rejält botad efter denna weekend, då hon var den som var närmast ormen med kameran.

Vi avslutade tiden på ön med ett stopp för sol och bad vid Lake Mackenzie som var en sjö med klart vatten och jättemånga barnfamiljer.

Den var inte riktigt lika fin som på de bilder vi sett tidigare, men det var skönt att få slappa den eftermiddagen innan vi skulle ta färjan tillbaka till fatslandet. Men innan vi skulle åka så kallade naturen återigen. I dubbel bemärkelse. På toaletten hade en riktigt stor och imponerande spindel skapat sig ett hem. Den var inte dödlig hör och häpna, bara giftig och ger stor smärta.

Helt sjukt vad mycket roliga djur vi har fått se, på bara några dagar här på ön! Och inte nog med det, på vägen tillbaka till Hervey bay ute på en åker, hoppade det omkring vilda kängurur. Äntligen fick Jonas se en känguru i det vilda! Kvällen avslutades på barbequeställena vid stranden i Hervey bay, där folk grillade upp det sista av den gemensamma maten och tog avsked av nya vänner. Det var dags att lämna detta äventyr och ta sig vidare ned mot nya äventyr.