Kambodja - Phnom Pehn
Kambodjas huvudstad Phnom Pehn var också en hektisk stad, dock inte lika hektisk som Saigon. Människorna här är också ganska på, men här har de ändå glimten i ögat och ett trevligt bemötande.
Människorna var avspända och sköna här, mer bra vibe över staden. Dock märktes det att det var fattigt med tiggande barn och som sålde saker och gamla invalida män, en utan öga desperat bedjandes om en slant.
Det var ganska jobbigt att hantera ibland, man kan ju inte hjälpa hela världen då reskassan börjat sina. Vi strosade längst floden nere vid centum och fick se en massa hurtiga kambodjaner köra aerobics. En gammal tant rockade extra mycket bland sina yngre kollegor. 
Vi lyckades pruta till oss varsit par glasögon (de femte i ordningen för min del, då de andra mystiskt har en tendens att försvinna på de märkligaste sätt.)
Under sluttampen av Vietnamkriget och efter ett inbördeskrig anlände de Röda Khmeerna till huvudstaden Phnom Pehn den 17 April 1975 och tog makten i landet. De togs emot som hjältar på gatorna och hyllades av folket, som dock inte skulle få jubla länge. Under ledning av den paranoide och galne Saloth Sar, mer känd som Pol Pot gjorde de om landet till ett extremt kommunistiskt jordbrukskooperativ, med mål att landet skulle bli helt självförsörjande och andra helt orelistiska mål. På bara några dagar skickades befolkningen i huvudstaden och i andra större städer ut på landet, där de tvingades att slavjobba åt staten som bönder med ett stenhårt, brutalt jordbruksarbete. Stadsbefolkningen fick ingen eller endast lite träning om hur hur arbetet fungerade och tvingades jobba upp till femton timmar om dygnet med endast lite ris och grönsaker till mat. Sjukdomar härjade och folk svalt ihjäl och de som satte sig upp mot, eller uppfattades som fiender mot de paranoida röda khmeerledarna avrättades, eller skickades till fängelser där de torterades pch senare avrättades. Man beräknar att 3 miljoner människor, runt 1/4 av befolkningen dog under de 3 år, 8 månader och 20 dagar som Pol Pot hade makten innan Vietnamesiska styrkor befriade landet 1979. Politiska motsåndare, intellektuella, lärare, doktorer, de som bar glasögon, talade främmande språk, utlänningar, ja alla som inte ansågs som rena och kom från en arbetarbakgrund skickades till fängelser där de under grym tortyr, vare sig de var skyldiga eller oskyldiga tvingades skriva en bekännelse på att man var en fiende mot staten, varefter de senare avrättades. Eller som Pol Pot själv uttryckte sig, "Bättre att mörda en oskyldig av misstag, än att spara en fiende av misstag".
Det mest ökända av fängelserna låg i Phnom Pehn och kallades Security office 21, S-21. 
Det var tidigare en skola, men när Pol Pot tog makten gjorde han om det till ett fängelse med tortyrkammare.(tragikomisk ironi, då Pol Pot själv var lärare och eftersom han inte gillade intellektuella) Vi gick runt i det gamla fängelset och kollade in de extremt små cellerna där folk fick ligga fastkedjade på golvet i väntan på nästa förhör eller tortyrsession.
På väggarna hade man nu idag satt upp bilder på alla som fallit offer i fängelset, totalt runt 20 000 människor, barn som kvinnor, män som gamla. 
Röda Khmeerna var nämligen lika systematiska i sitt folkmord som nazisterna då de tog bilder och förde protokoll över alla sina fångar. Ingen skulle kunna slippa undan och de gjorde de inte heller. Endast sju fångar har lyckades komma levande härifrån. De tidigare klassrummen hade gjorts om till tortyrkammare där fångarna torterades på alla möjliga sätt.
Ljudisolerat glas hade satts upp kring fönster för att dölja vad som försigick. Misshandel med påkar, knivskärning, avknipsande av bröstvårtorna, avdragning av naglar, skorpioner, och skendränkning var bara några av metoderna som användes. 
Man kunde fortfarande se blodspåren på golvet. Om de hade tur fick fångarna en rutten säng och något som liknande en kudde, samt en plastbutt att bajsa i. Ofta fick de dock nöja sig med att ligga fastkedjade på golvet. 
På skolgården där eleverna tidigare hade gymnastik, hade man gjort om en ställning till tortyrredskap. Man hissade upp en person upp och ned tills denna förlorade medvetandet, sedan väckte man upp stackaren genom att sänka ned honom i förorenat vatten så att förhöret kunde fortsätta. 
I korridoren utanför cellerna hade man satt upp taggtråd för att inte internerna skulle kunna hoppa ned på skolgården och ta livet av sig, för döden det var en befrielse för många som visstades här upp till sju månader, innades det var dags att hoppa på lastbilen för den sista resan bort till Choung Ek och dödens fält "The killing fields"
The killing fields låg någon mil utanför staden vid ett vackert fält med fin miljö, med en sjö och grönskande träd.
Vi fick en mycket bra förinspelad guidad tur med hörlurar som vi lyssnade på och gick runt till olika platser där man visade upp massgrav efter massgrav med obehagliga historier från det förflutna.
När vi gick runt i denna vackra och fridfulla miljö så var det omöjligt att känslomässigt föreställa sig vilka fasansfulla scener som utspelat sig här för inte alls så länge sen. Hit i den mörka natten, kom nämligen fångarna från S-21 som skulle eliminieras för gott. Bussarna kom 2-3 gånger i månaden med mellan 20-30 vettskrämda fångar. De hade försetts med ögonbindel och kunde inget se. De leddes ut ur bussen fram till ett dike och blev avrättade direkt. När antalet personer ökade till 300 per dag så hann man inte med att avrätta alla på samma dag. Då placerades de i ett litet hus i väntan på vad som skulle ske. De visste ingenting men innerst inne anade de nog. Röda Khmeerna hade satt upp högtalare som spelade hög kommunistisk propagandamusik som tillsammans med ljudet från generatorerna dränkte dödsskriken från barn och andra som blev ihjälklubbade. En efter en kallades de ut för att i revolutionens namn ta sina sista andetag, De galna avskädena till människor var för snåla för att använda kulor som kostade för mycket pengar. Därför fick man använda andra redskap som stod till buds.
Påkar, knivar, hackor, spett och yxor var vanliga resdskap som användes. Liksom de hårda, vassa, taggiga ändarna av bladet på denna palm som användes till att skära upp halsen på folk för att hindra dem från att skrika.
Efter att kroppen slängts ned i massgraven hällde man kemikalier som DDT över den. Dels för att dölja stanken och dels för att göra slut på dem som fortfarande råkade leva och blivit begravda levande. Vi gick runt och kollade på alla gravar där man fortfarande kunde se benfragment och bitar av kläder som fortfarande än idag kommer upp ur jorden.
Särskilt illamående blev vi då vi kom till en massgrav där man hittat de nakna kvarlevorna av över 100 barn och kvinnor som blivit avrättade där. 
Om en person i familjen skulle avrättas, så var det lika bra att ta hela familjen tyckte Pol Pot. På så vis kunde ju inte bäbisen växa upp och hämnas sina föräldrars död. "För att rensa bort ogräset, måste man rycka upp det med rötterna" som man uttryckte det. Bredvid massgraven fanns ett träd som kallades Killing tree. Här avrättades bäbisar genom att huvudet smashades mot stammen på trädet innan man kastade ned det som var kvar av kroppen som sopor ned i graven.
Man har hittat rester av blod och hjärnsubstans från bäbisar på trädet när man undersökt det. I slutet av turen hade man satt upp ett minnesmonument. 
Här inne hade man lagt skallarna från massgravarna på hyllor till allmänhetens ej roande beskådan.
