svenneochcamelen

Vi vaknade utsävda och började åka mot Queenstown. Vi svängde av vägen för att åka och titta på en jättefin sjö, men åtta mil extra för att titta på en sjö var lite överdrivet så vi vände tillbaka. Då möttes vi av ett hav med får. Det måste ha varit flera 1000 får som kom emot oss. Vilken syn.



De vinkade fram oss så vi kunde köra, men det var lite läskigt eftersom man inte visste om de skulle flytta på sig. Vägen in till QT var helt underbar, nästan finare än HW1 i USA. QT är omringat av höga berg och massa vatten.



Vi började vistelsen med ett besök på starbucks och letade boende. Med vår vanliga tur var nästan allt fullbokat så vi fick ta det som fanns. Jag tyckte att boendet var super. Det var som ett litet radhus med 3 rum och duch på övervåningen och sen kök och vardagsrum nere. Vi fick ett dubbelrum till samma pris för en dorm så det kunde nästan inte bli bättre. Nackdelen var att det luktade lite konstigt, men det var ju billigt :P Vi drog iväg och åkte gondol upp till toppen där utsikten var helt enorm.





Vi tittade på folk som hoppade bungy och fallskärm. Jonas fick nästan panik där uppe och undrade vad han hade gett sig in på när han hade lovat Peter att hoppa. Stackars Jonas som har haft dödsångest flera dagar innan vi ens åkt in i QT. Vi tittade när solen gick ner men det roligaste var nog alla 100 kineser/ japaner som stod där med sina jätte kameror och knäppte miljoner bilder på massa konstiga saker. När vi kom hem mättes vi av fyra galna australiensare som hade vart ute och vandrat och nu laddade för en festkväll. De bjöd på några groggar och man blev bra på lyset. Plötsligt utbrast en av grabbarna:- "jag har något att erkänna". Jaha tänkte vi, vad har han nu gjort, sen fortsatte han:- "Er flagga är nog den vackraste som finns, er och den norska". Som vi började skratta. Vi trodde att han skulle berätta nå jätte allvarligt men han ville bara berätta att han tyckte att den svenska flaggan var så vacker. Vi kunde inte sluta skratta, galna australiensare. De lämnade oss för utgång och det blev helt tyst i huset. Vi var ju fortfarande fulla och försäkte oss på att laga mat. Det blev en tidig kväll.

Vi bestämde oss för att ta rummet i två nätter så vi passade på att sova ut. Vi hade sett att det fanns en tretimmars vandring i närheten och eftersom solen sken så vakert så var det bara att packa väskan och åka iväg. Vi skulle gå en 12 km vandring som skulle vara i närheten där Sagan om ringen hade spelats in. Vi gick och gick genom skog och mark. Men inte såg vi nå svarta ryttare eller små hobbits springandes. Vi kom iaf fram till en sjö.



Det var skönt att komma ut ur den kalla skogen och mötas av värme. Vi satte oss på stranden och bara njöt. Jonas mådde sämre och sämre. Han hade en hemsk huvudvärk och vi visste att vi skulle gå lika långt tillbaka. Det var riktigt tungt på tillbaka vägen och Jonas mådde inte bra. Det kändes som en evighet innan vi såg vår oranga skönhet. Trötta åkte vi tillbaka till vårt rum och bara myste.

Nästa dag bar det av mot Te Anau och det hände inte allt mycket förutom att vi stannade vid en historisk bro som var avstängd men det stod en rolig (farlig skylt) vid floden som rann där.



Sen vid en fin sjö, fikade lite och blev uppätna av sandflyes.



Vi hamnade på ett infocenter och planerade vilka turer vi skulle gå. Vi lyxade till oss med att handla lite kött och potatis till middag och sen laddade vi för vandringarna i Milford Sound.

Vi började med att laga mat för de nästkommande dagarna ute i skogen och att duscha. Nu var det slut med den lyxen och vi bar oss iväg mot Milford. Vi började med en uppvärmande 45 min prommis som tog oss till en sjö, Gunns Lake (haha så gulligt namn). Det var som att gå i en svensk skog och inte så vackert som vi hoppats på, men helt ok.



Det blev också ett litet stopp vid Mirror Lakes där man kan se berg speglas i vattnet, jättevackert!

Sedan gasade vi iväg till den riktiga prommisen. En tretimmars vandring, om man hade lite tid så var det denna prommisen man skulle göra. Jonas hade "glömt" att beträtta att det var en alpin vandring vilket betyder 1,5 timme uppåt. Hade jag förstått vad Key Summit betydde så hade jag kunnat ana att det var uppför. Först gick vi genom beech forest ganska coolt men inte överträffande. Vi passerade några fina vattenfall. Jag var lite sur för att Jonas lurat iväg mig på sånt här skit! Jag ville se vackra vyer. Sur som en citron vandrade jag vidare uppför. Båda var förkylda så det gick ganska sakta. Men efter en timmas klättrning förstod vi varför vi vandrat denna led. Träden försvann och det vart en utsikt som var helt enorm. Det var helt makalöst vackert. Vi hade supertur med vädret och solen sken.



Vi kunde se hur långt som helst. Massa berg, endel snötäckta, sjöar och fjordar. Anstängningen var värt varje sekund när vi satt längst uppe på toppen och tog en välförtjänt fika.



Tänk att allt detta är skapat av vulkaner och istider. Eftersom solen sken hade vi turen att få se Lake Marian som ligger högt upp mellan två berg.



Längst upp på toppen kunde man gå en liten "natur vandring", man fick en liten karta med olika stopp på där vi fick lära oss om olika växter och hur detta landskap hade skapats. Ganska roligt faktisk. Vi träffade några killar som berättade att de hade vandrat upp till Lake Marian dagen innan och jag frågade om det var lika brant och jobbgt som denna led. De kollade lite konstigt på mig och sedan förstod jag varför. De hade sprungit upp till denna top och skulle springa ner och den adra hade varit super lerig, brant och ibland helt utan stig. När jag läste i broschyren efteråt så var den vandringen vi gick för alla, medans den andra skulle endast erfarna vandra.



Trötta åkte vi vidare till en parkering och försökte gömma oss från avgifterna man skulle betala om man stod på en camping, men de hade så klart vakter som åkte runt och kollade så att alla betalade. Det var svinkallt ute så himlen var alldeles stjärnklar. Vi somnade gott tills Jonas skulle upp och kissa.. då släpte han ut all varmluft och det blev svinkallt i bilen.

Vi vaknade och solen sken. Wow vilken dag vi hade igen. Vi öppnade bildörren och möttes av en frostig gräsmatta. Det hade vart minusgrader den natten. Vi kastade i oss frukosten och åkte iväg mot Milford Sound. Vi stannade vid Humboldt Falls, vi fick först vandra genom regnskog innan vi kom fram till fallet som var riktigt högt.



Sen passade vi på att göra ett till stopp vid Chasm som också var ett vattenfall. Där vi möttes av flera busslaster med folk.



Det som var coolt med detta var att det var någon mjuk sten som blev format av vattnet, så det var ett ställe där Scream hade glömt sin mask. Inne i Milford Sound så fanns det.. ett café och en färjeterminal. Det var verkligen gjort för turister. Vi tog en liten prommis runt en ö där vi fick se ytterliggare ett vattenfall och sen lite skog.



Vi passade även på att gå upp till en utkiksplats men de hade nog glömt att röja där så det var lite svårt att se fjorden. Vi var lite besvikna på området och ta en båttur ut i fjordarna var inte ens att tänka på, allt var superdyrt.



Vi bestämde oss snabb för att åka tillbaka till Te Anau och bo inomhus, vilket vi verkligen behövde då Jonas förskylning vägrar att släppa. Vi gasade tillbaka och hittade ett fint dubbelrum med värme i! Vilket Lyx! Vi passade även på att äta ute och sen bäddade vi ner oss i sängen och sov en natt utan att frysa :)

Dagen börjades med att laga frukost och lunch, bäst att passa på när vi har ett kök. Det kom in massa trevligt folk som vi kunde få massa tips av, bla en stenhård gubbe som hade cyklat runt hela nordön och nu skulle cykla runt sydön. Men tyvärr hade vädret ställt till det så han bestämmde att han skulle bo i sitt tält på campingen under vintern. BO I TÄLT UNDER VINTERN! Vilken galning haha. Men riktigt tuft, han ville inte stadga sig så han cyklade tills han hittade ett nytt ställe att bo på. Den gubben gav oss massa tips efter vägen som vi inte skulle missa. Tiden var knapp så det var bara att packa ihop och bege oss iväg för nya äventyr. Nu skulle vi inte få duscha på två nätter igen haha så vi kunde parkera vart som helst. Vi tog oss ännu längre söder ut mot första stoppet som var Dunedin där vi skulle leta efter världens brantaste backe. Vi snirklade runt och runt den satans gatan men kom aldrig riktigt rätt, tills vi förstod att den brantaste delen inte var för bilar. Dunedin såg ut som en stad i skottland med massa gamla kyrkor, riktigt mysig. Vi gasade vidare till Otago Peninsula som gubben tipsat oss om. Där blev första stoppet Sandfly Bay där man kunde se sälar och ibland pingviner.



Vägen ner till stranden var bara branta sandbackar. Det såg ganska kul ut med alla barn som åkte pulka eller kneeboards ner för backarna, det var nästan så man ville fråga om man kunde få prova :) Vi såg några sälar mäta sin rang efter stranden men tyvärr inga pingviner. Nu skulle vi upp för backarna och Jonas kom med ett förslag, jag skulle få 2000 kr om jag orkade bära honom till toppen, men han ångrade sig när han såg att jag blev lite sugen på att anta utmaningen. Nu i efterhan hade jag inte haft en chans. Jag tror det tog 15 minuter att ta sig upp för backen, man tog två steg och sjönk ett tillbaka plus att det var superbrant. Väl uppe så stog vi som två fån och chippade efter andan. Den där konditionen vi hade för några månader sedan var som bortblåst. Vi åkte vidare efter kusten och stannade en snabbis där man kunde se royal albatros. De gigantiska fåglarna kan ha en vingbredd på 4 meter! Den vi såg kanske var mellan 2 och 3. Det började skymma och vi gjorde en chansning mot nya pingviner. Tyvärr kom vi försent för det var kolsvart ute och då kom nästa fundering, sovplats. Det hade vi inte ens tänkt på. Vi åkte omkring som några galningar efter smala grusvägar.Vi åkte in på alla vägar som lät intressant men vi kunde inte hitta någon ruta där det var tillåtet att campa. Vi svängde in på Canibal roud men vände snabbt. Där vågade vi inte bo. Vi lästa oss till sedan att efter denna väg hade en upptäcksman funnit människobben för några 100 år sedan. Tillslut hittade vi en bra sovplats bredvid en toalett och ett vattenfall som vi skulle studera närmare nästa dag.

Vi började dagen med en morgonprommis till vattenfallet. Ett riktigt fint litet fall.



Vi skulle testa vårt kök för första gången. Vilken lyxfrukost! Gröt, te, ägg och smörgås. Kallt som bara den var det ute men vi fick en god frukost. Nästa mål för dagen var Jack´s Blowhole, och det var nå riktikt läskigt. Ett 55 m djupt hål 200 meter från havet, mitt i ingenstans, där det bara forsade in vatten. Man ville inte ens gå nära räcket för att det var så läskigt. Det är fascinerande att se vad moder jord kan skapa.





Vi åkte vidare ner till Bluff, via Invercargill (som är världens sydligaste stad och där Jonas blev stoppad av polisen för en liten vätskekoll), en supermysig liten fiskestad där vi spanade in kedjan mellan fastlandet och Stewart island. Lite kul att se men väldigt fejk.



Vi fick aven reda på att vi var närmare sydpolen än ekvarton vilket kändes på kylan. Mörkret började smyga sig på och vi bestämde oss för att börja leta sovplats innan det blev kolsvart. Vi åkte efter kusten och hamnade på Monkey Island :P Passande för oss! Vi känner oss som två apor i bur i denna bil haha. Vi kom precis i rättan tid för solnedgången. Det var riktigt vackert. Dock var det mångade som campade på detta ställe och vi blev oroliga att det kostade pengar. Men vi är ju turister så vi kan ju spela på det :P

Vi började åka söder ut igen och passade på att ta en tur till Hamner Springs. En jätte mysig liten stad som är känd för sina värmande källor.Vi var inte så sugna på att bada utan la våra pengar på en pizza istället. Mumms så god den var. Vi åkte vidare söder ut om Christchurch och mörkret började närma sig. Vi hittade en rastplats där andra redan förberett sig för natten. Vi bäddade i ordning oss för sängen, satte på en rulle och somnade sött.

Vi åkte vidare söder ut mot Lake Tekapo. Vägen dit var riktigt tråkig. Det var bara åkrar så långt ögat nådde, samt massa får. Det var inga berg eller annat intressant men väl framme vid sjön så hade naturen ändrats. Sjön var helt turkos, måste ha varit något med alla mineraler. Vi åt lite lunch och tittade ut över sjön och såg Mount Cook i bakrunden. Bergen var alldeles snötäckta och nere vid vattnet var träden gula. Vilken underbar dag.



Vi passade på att åka till en laxfarm eftersom vägen dit skulle vara super. Jag vet inte om vi är bortslämda efter alla våra andra besökta platser med det var inte så mycket att hänga i julgranen. Vi fick dock se en annan sida av Mt Cook.



Tyvärr kunde vi inte åka dit eftersom bensinen här är fruktansvärt dyr, nästan som i Sverige så vi valde att spara in de slantana + att vi inte har kunskapen att bestiga ett berg ;) Vi la tiden på att åka till ett observatorie istället. Men priset var inte ens i närheten av en backpackers budget så vi fick nöja oss med att titta på utsikten.



Där uppifrån såg man verkligen den turkosa färgen på sjön och den underbara omgivningen med berg. Lite besvikna åkte vi där ifrån, men mot nya äventyr.



Eftersom klockan inte var allt för mycket bestämde vi oss för att ta oss till Oamaru och titta på pingviner. Vi kom dit försent. Showen hade redan börjat och det hade blivit jätte mörk, men tack vare vår lonley planet så kunde man se pingviner gratis ;) Det var bara att vänta på parkeringen så kunde de komma upp när showen var slut. Vi passade på att ta en liten prommis och titta runt eller snarare smyga oss omkring för att se om vi såg något. Vi smög omkring bland buskar och husknutar och vid strankanden fick vi se några pingviner. De var så små och söta, men med det avståndet så var det omöjligt att ta en bild. Vi smög oss vidare och vips så var vi nere på stranden ;) (det är bra att vara turist ibland, så man har något att skylla på om man gör lite konstiga saker) Pingvinerna var jätte skygga och sprang och gömde sig så fort de såg oss. Vi hade sett att de sprang in i ett buskage så vi förjde efter. Vi stannade till och stod knäpptysta när vi såg nägot komma ut från buskarna. Vi väntade tills den bara var några meter ifrån oss och då slängde vi fram kameran och tryckte av, men det vi hade fotat var ingen pingvin, det var en igelkott haha. Vi gick ner mot stranden och letade vidare. Från ingenstans kom det fram två små fracknissar. De var riktigt skygga så vi fick smyga oss fram. Vi fick några bra bilder iaf :)



Vi lämnade dessa söta varelser och var superglada att vi sparat in 200 kronor. Dessa pengar la vi sedan på camping så vi fick ta en efterlängtad dusch. Vi trodde att vi skulle bo billigt på camping, men kostnaden ligget från 130 kronor och uppåt för att parkera bilen! Dessa pengar vill vi göra nå roligare för så vi har bestämt att var tredje dag får vi duscha, men hade Jonas fått bestämma hade det blivit en gång i veckan! Usch vad vi skulle stinka då. Den natten sov vi riktigt gott.

Vi vaknade ganska tidigt och Jonas mådde bättre. Det skulle ta oss någon timma upp men vi startade dagen med att kolla internet. Det hade märkligt nog försvunnit massa pengar som vi inte riktigt hade spendarat. Inne på internetbanken kom det som vi misstänkte, men hoppades på att det inte skulle stämma. Vi hade blivit skimmade! Någon har kopierat vårt bankomatkort och troligtvis sålt det vidare till någon i Dominikanska Republiken som de där har tagut ut massa pengar. Förtvivlade räknade vi om tiden och ringde hem till Jonas päron. Det vi inte visste var att det var 14 timmars skillnad och inte 12 så vi väckte stackars Eva klockan 2 på natten. Gullig som hon var hjälpte hon oss så gott hon kunde. Tur att vi har fler oberoende bankkort så det var bara att använda nästa. Vi laddade upp med nya pengar och gasade iväg norr ut. Lanskapet blev bergigare och bergigare. Det var får överallt och titt som tätt även kossor. Vi kom ut till kusten och vi båda tyckte att detta var finare än USA:s Highway 1 (denna heter också HWY 1). Havet var helt turkost och stränderna var svarta.



Väl framme i staden så började vi med att leta boende. Usch så dyrt det var. Hostel var inte ens att tänka på, men vi har ju en campervan så vi började leta efter campingar, men även det var svindyrt. Vi lyckades hitta ett sunkigt campinställe för strax över 100 kronor natten så det fick duga. Vi lagade lite mat i ett kök som nästintill inte fungerade och där det inte fanns värme i. Som vi frös. Vi bäddade ner oss i bilen och satte på en film. Gud så mysigt det var. Lite kallt, men eftersom den är så trång så lyckades vi värma varandra. Precis när vi hade somnat gick billarmet igång. Så rädda vi blev. Det skulle för det första inte finnas nå larm på bilen. Vi kom och tänkta på att det kanske var för att vi låst bilen innifrån med nyckeln. Vi tröck och tryckte på knappen inne i bilen men den låste sig inte. Det kanske var en bil som gick att öppna innifrån fast den var låst? Så en arg och trött Jonas fick nog och öppnade dörren och klev ut i kylan i bara kallingarna. Jag fick vara inne och testa alla låsknappar jag hittade och tillslut fungerade det. Vi var glada att det bara var nå konstigt med bilen och inte någon som försökte göra inbrott. Efter myckter om och men somnade vi om.

Nästa morgon åkte vi omkring för att se om vi kunde åka på valsafari, men eftersom solen sken så var alla turer fulla. Vi bestämde oss för att gå en vandring istället.Vi tog med oss några smörgåsar och vandrade iväg. Det var så vackert att gå längs med havet. Ni som har sett Sunes sommar, när han drömmer sig bort och är på en äng med alperna i bakrunden, det var precis så det såg ut. Snötäckta berg på ena sidan, ängar sen turkosa havet på andra sidan (havet är dock inte med på Sunes).



Det blåste ganska kallt men luften var så frisk. När vi skulle vandra tillbaka gick vi längs stranden och tittade på alla söta sälar som låg och solade sig.



Camilla började känna sig febrig så det gick så sakta på tillbakavägen, men inte gjorde det så mycket eftersom det var så vackert.



Tidvattnet hade börjat komma in så när vi hade en liten bit kvar så var vägen blockerad av allt vatten. Vi kollade runt och det fanns två alternativ, gå tillbaka eller klättra upp för en superbrant kulle. Vi valde att klättra eftersom många andra redan gjort det och lämnat eftersig en bra stig. Men usch så jobbigt det var och halt som bara den. Tog man ett felsteg var det bara att åka rutchkana ner och börja om. Efter många svettdroppar var vi äntligen uppe. Vi stod där ett tag och flåsade ikapp. Vi hade glömt att ta med oss dricka så vi skyndade oss till bilen och drack minst en liter var :) Vi åkte vidare och inspekterade staden lite, besökte en bokhandel, inhandla lite varmare kläder till Jonas samt handlade lite mat. Vi åkte till vår camping ingen och mumsade i oss vår mat sen bäddade vi ner oss i bilen igen och kollade på mer film. Detta var ju riktigt mysigt. Vi somnade gott efter dagens prommis. Plötsligt vaknade vi igen av ett larm. Det tjöt och tjöt, vi hörde inga utryckningsfordon. Var det en tsunamivarning? Jonas kastade på sig kläderna och sprang ut. Det kom en bil i full fart ner mot campingen och då hörde vi sirener. Nu kommer vi bli dödade tänkte vi. Jonas sa åt mig och låsa dörrarna sen så sprang han upp till vägen. Tiden gick och han kom inte tillbaka. Usch va tiden kan gå sakta ibland, men då knackade han på rutan och berättade att det var massa brandbilar. "Tur" att det inte var något annat, men efter detta adrenalinpådrag var det nästan omöjligt att somna om och vi som skulle upp supertidigt för att kolla på valar.

Vi vaknade och var supertrötta. Men det var bara att klä på sig och ladda med frukost. Det var kyligt denna morgon men det var klart ute. När vi åkte mot träffpunkten så gick solen upp. Det blåste inte så mycket denna dag men Camilla tog sin sjösjuke tablett i förebyggande syfte. De tog oss til båten. Det hade börjat blåsa lite mera men inte allt för mycket, men ju längre ut från land vi åkte desto mer blåste det och vågorna blev högre. När vi lämnade hamnen stod det att det var bra sjöväder så vi undrade hur hemskt vädret var föregående dag när de varnade för kraftig sjösjuka. Det var bara att hålla i sig. Vi stannade till lite då och då för att kapten skulle lyssna efter valarna. De berättade att andladningentill att valarna fanns just här och så nära land var pga av en spricka på havsbottet där det stupade ner till 1600 meter. Jag och Jonas tittade på varandra och hoppades att båten skulle hålla. Vi åkte vidare och lyssnade igen. Vi ställde oss längst fram på båten för att spana lite och jag kan lova er att man fick kramphålla i relingen för att inte trilla av. Vågorna var nog minst två meter höga så det kändes som att åka bergochdalbana. Stackars alla som var på båten och hulkade ner i spypåsarna, och jag kan säga att det var många. De hade lokaliserat en val längre bort så de körde sakta mot den. Vilken tur vi hade, den var uppe vid ytan och andades. De berättade att "spermwhales" kunde bli upp till 24 meter långa men denna var nog bara 16, ungefär lika lång som vår båt. Vi såg inte hela valen utan bara från blåshålet till ryggfenan, men den var gigantisk.



Jag glömde helt bort att det gungade så. Den blåste ut luften dök lite, kom upp och tog ett sistan andetag, sen dök den ner i djupet och var borta. Valarna brukade dyka i 45 minuter innan de kom upp för att andas igen och den tiden hade inte vi kvar utan de sista minutrarna gick till att se på delfiner. De gjorde oss ingenting, eftersom vi då sparade vi in de slantarna som vi hade tänkt att spendera på den turen också. Det var flera 100 delfiner. De hoppade, slog volter, lekte och bara yrade omkring. Att slå volter var tydligen inget de hade blivit tränade till utan gjorde i det fria. Det var riktigt roligt att se.



Vi åkte sakta hem mot hamnen igen och solskenet hade försvúnnit. När vi kom till kontoret igen så hade de ändrat från måttligt väder till kraftig sjösjuka. Tur att jag tog min tablett annars hade jag också spytt.

Vi landade i ett grått Christchurch. Vi som hade varit i värmen i några månader höll ju på att frysa tassarna av oss. Vi fick lov att sätta på oss skor igen som skavde på alla inflammerade sår. Det gjorde riktigt ont men förhoppningsvis ska de väl läka nu i kylan. Vi tog en shuttle till Spaceshipcentralen, som var flyttad pga av jordbävningen som försörde staden. Dagen innan vi landade kom ett efterskalv på "bara" 5,5 på richterskalan. Vi fick plocka på oss lite saker som folk lämnat kvar samt välja 2 DVD filmer. Vilket lyx, bilen hade en DVD spelare. Vi fick en snabb genomgång av bilens finesser sen var det bara att åka. Jonas bakom ratten och Camilla vid kartan. Usch så läskigt det var att köra bil på fel sida! Allt var helt fel, ronellerna, korsningarna, ja allt. Vi började med att leta oss till internet och började söka information. Vi frågade om billigt boende men det var svårt att finna. Vi hade sett ett motell några 100 meter bort och åkte dit för att kolla priset. Vi fick en chock, 129 DOLLAR (gånger 5,5 för svenska pengar). Vi bestämmde oss för att ta en natt där så vi kunde storhandla och skaffa nödvändiga saker för resan. Jonas hade feber så han bäddade ner sig i sängen direkt medan jag fixade lite TACOS. Kvällen besod av filmtittaden och kartläsning. Jag bestämmde att vi skulle börja med att åka upp till Kaikoura och titta på valar och delfiner.

När vi äntligen kom till land var vi överlyckliga. Vi hoppade på gratisbussen som skulle ta oss till vårt sista boende i Fiji. Inte ens bussen släppte av oss på rätt ställe så det fick bli en taxi. Trötta och arga ramlade vi in på vårt hotell där vi möttes av världens största leende. Zelda uppgraderade oss bara sådär och när vi öppnade dörren till vårt rum började vi nästan att gråta. Wow vilket lyxrum. Vi gjorde inte allt för mycket de sista dagarna. Vi besökte staden och försökte shoppa, men de fanns inget kul bara läskiga gubbar som förföljde oss och försökte dra iväg oss till någon marknad, för att sen kunna kräva betalt för det. Vi åt supergod mat alla dagarna, badade i poolen och tvättade inför Nya Zeeland. Vi blev även lovade sviten nästa år om vi skulle komma tillbaka. Människorna på fastlandet var mycket trevligare och gottgjorde mycket från öluffningen. Vi fick reda på av en taxichaffis att människorna på öarna har dåligt rykte, för att de är lite egna och suriga pga de är ovana med att träffa folk. De kändes på något sätt väldigt falska, med ett påklistrat leende och de försökte ljuga en rakt upp i ansiktet. Vissa var såklart även jättetrevliga, men Fiji är inget ställe som vi kommer åka tillbaka till. Vi blev även besvikna med öarna då de inte alls var så fina som vi hade föreställt oss. Snorklingen och dykningen var otrolig och vi träffade många andra trevliga backpackers, men vill du bara ha fina stränder och leende människor, finns det ingen anledning att åka ända till Fiji. Stanna i Thailand istället.

Äntligen skulle vi byta ö för sista gången, till Bounty Resort. Vi hade fått reda på att den ön vi hade bokat hade fått besök av bedbugs och att det fanns tjuvar där. Väl på båten gjorde vi allt för att byta och vi lyckades hamna på en svindyr resort, men bättre det än bedbugs. Vi kom dit väldigt sent så vi hann bara med att äta innan det nästan var dags för sängen.



Sista hela dagen på öarna spenderades vid poolen och snorklandes ute i havet. Vi hyrde också en tandemkajak. Vi tävlade lite med en annan båt som inte riktigt visste om tävlingen. Vattnet var superklart och man kunde se alla fiskar och koraller från ovan. Denna dag måste ha varit en av de varmaste på hela vistelsen. Man paddlade 3 tag sen var man helt död. Vi paddlade hem igen och kom lagom till lunchen. Vi hade inte så mycket kraft kvar så vi hamnade i poolen och tittade på en dykutbildning som pågick. Vi fick lära oss lite nya signaler som kan vara bra att ha tex: its a big fucking shark behind u. Som vi skrattade. Solen gick ned och vi fick en god middag.



Shit, nästa dag var ännu varmare än den föregående. Vi tog oss knappt ut till poolen. Det slutade med att de enda stället man kunde vistas på var i poolen. Svetten rann tom i vattnet. Vistelsen på öarna närmade sig sitt slut och det var vi nöjda med. Vi längtade till Nya Zeeland.

Vi kom dit sent så vi gjorde inte så mycket förutom tjattrade lite med våra engelska vänner och tittade på en show med en tjockisgubbe i kvinnokläder. Han visste då hur man bjuder på en show.



Dagen efter regnade det hela dagen så den finns det inget att berätta om.

Nästkommande dag var det dags för dykning igen. Det kändes inte alls rätt när vi klev in genom dörren och än mindre när vi inte fick fulla tankar. Vi frågade om vi fick rabatt eftersom de inte var fulla men inte de. Vi tackade för oss och gick där ifrån men hamnade på en snorkeltur istället. De guppade som bara den och de stackars kineserna hängde ut från båten och spydde. Vi stannade till vid ett reservat och där fanns det en liten haj. Guiderna jagade den stackars hajen och försökte fånga den. Stackars lilla haj. Efter en stund kom en till liten haj och även den blev jagad. Det var skönt när vi skulle simma tillbaka till båten så de stackars hajarna fick vara ifred. Vi spelade lite volleyboll när det var en tjej som helt plötsligt frågade vem jag var. Haha det visade sig att vi hade gemensama vänner i dalarna. Tänk vad världen är liten, här möter vi två brudar från Idre. Kvällen blev lugn eftersom det regnade.

Glädjande så mötte vi vår tyska vän Martina på Manta Ray. Detta var en lite lyxigare resort, som märktes både på priserna i baren och på maten. Jonas fick äntligen protein till alla måltider.



Vid välkomnandet berättade personalen ödmjukt att de hade en av världens bästa snorklingsplatser precis vid hotellet. Vi kastade in våra väskor i det superfina rumet och sprang ner till havet med vår snorkelutrustning. Han hade verkligen rätt när han sa att det var ett av de bästa reven.



Även fast revet låg direkt vid stranden och vid en resort så var det välbevarat. Vi såg megastora fiskar, minifiskar, miljoner fiskar i alla färger.



Stingrockor samt en liten blyg bläckfisk som ändrade färg så fort man kom nära den. Koraller i alla färger.



Det var så otroligt vackert. Till middag fick man välja vad man skulle äta. Det kallar vi lyx. Vi hamnade sedan i baren där det vart lite lekar. Kvällen avslutades med en bokning av hajdyk för nästkommande morgon.

Vi började dagen med frukostbuffé. Wow det fanns allt till skillnad mot de tidigare stället där vi fick munkar eller pannkakor :S Regnet hade börjat avta och det såg ut att bli en intressant dag. Jonas var supernervös för idag skulle han möta hajen i det stora blå. Vi var fyra stycken som åkte iväg, jag o Jonas plus Martina som vi träffat och en till tyska. Det vågade riktigt mycket och vädret blev lite mörkare igen. Det första dyket var på 18 meter så vi hoppade i vattnet. Jonas och jag var på helspänn och plötsligt gjorde guiden signalen för haj. Som pulsen steg. Vi blickade runt och såg hajen. Vi blev lite fulla i skratt, det var bara en liten minihaj på ca 1,5 meter. Vi hade väntat oss en jätte. Det var en White tip reefshark. Även fast det var liten kan den göra stor skada.



Vi simmade vidare och tittade på alla koraller och fiskar.Vi fick även se två jättehumrar. Skulle man sälja dessa skulle man bli riktigt rik. Det är helt underbart att simma där nere. Vi simmade genom en liten grotta och genom en liten miniskog med massa stora blad. Jättecoolt.



Vi fick se en till haj innan vi skulle upp till ytan. Vi 4 hade verkligen super. Det visade sig att den ena tyskan hade vart dykinstruktör i Egypten. Inte så konstigt att hon var asduktig under ytan plus att hon tog hand om oss andra tre virrpannor.



Vår riktiga guide var inte riktigt närvarande. Vi tog en liten paus uppe vid ytan och åkte iväg till nästa ställe som skulle bli ett lite grundare dyk. Vi letade efter hajarna som var lite skygga och höll sig undan men vi fick se några till, men det coolaste var nog när vi skulle stiga upp. Då ska man göra ett så kallat "safety stop" då man stannar på fem meters djup i tre minuter. Då hade vi två stora hajar som cirkulerade under oss. Det var riktigt mäktigt att se. När vi kom tillbaka till ön var vi helt slut. Elen hade gått så vi kunde inte duscha, men då fick vi reda på att det skulle vara en guidad snorkeltur på revet som vi gärna vile följa med på. Det var bara att kasta sig i vattnet igen. Vi var en stor grupp på säkert 20 pers och vissa vet inte hur man ska simma så man blev slagen och sparkad här och där. Guiden visade oss olika fiskar, stingrockor och koraller.



Han tog upp några sjögurkor som han, "runkade av" som då sprutade ut något vitt slem som vart som lim. En gurka kunde man trycka på och då sprutande han ur sig massa vatten. Vi fick även träffa Mike som var en Annanans Sjögurka. Såg ut väldigt konstig ut, men om man kittlade han på magen så sprutade han ur sig nå slem så han fick ett nytt namn, Dirty Mike. Vi simmade vidare och letade efter en bläckfisk. Guiden dök ner och skulle titta i en grotta när han flög upp till ytan. Den lilla bläckfisken var tydligen tillsammans med en stingrocka så där skulle vi inte vara. Han visade oss även en Nemofisk som han berättade var mycket aggressiva och skyddar sina koraller med tänder och fenor och det fick han själv erfara, för fisken jagade efter honom och bet honom i rumpan när han försökte fly. Askul! När turen var slut hade elen äntligen kommit tillbaka så vi kunde duscha. Vi mötte upp våra dykvänner i baren och tog en välförtjänt drink. Oj så lättpåverkad man var. En drink sen var man inte speciellt nykter. Drinkarna var riktigt goda så vi var inte speciellt nyktra när middagen severades. Kvällen fortsatte nere i baren där det blev drinklekar och dans.



Dykguiderna måste ha ett superjobb. Först dyker de hela dagarna sen är de i baren och det slutar alltid med att de är fullast av alla. Det var en riktigt rolig kväll. Vi pratade med en annan tysk som var helt inne på vindkraftverk och han tyckte att det var lösningen på europas eltillförslel och att vi skulle frakta el från afrika där man skulle använda sig av solenergi. När jag sa att jag inte trodde det var lösningen på framtidens energi blev han jättearg. Det är ganska kul att se hur folk reagerar när man inte håller med dem. Trötta efter dagen, gick vi till sängs.

Dagen efter tog vi det bara lungt. Snorklade lite, men strömmarna var på tok för starka så det gick inte så bra. Vi väntade mest in båten som skulle ta oss till

Mitt illamående blev inte bättre på den guppiga båtfärden. Det kanske var näringsbrist som gjorde att vi mådde illa. Vi köpte en glass och Jonas mådde bättre, men inte jag. Vi blev hämtade från storbåten, men denna gång hade vi inga förväntningar alls på vårt nästa stopp. Vi var tre personer som skulle bo på resorten och resten var tomt. Jag försökte äta lite lunch men sen hamnade jag i säng. Jag förstod snart att jag blivit magsjuk. Usch så jag mådde. Jonas gick ut för att äta middag medans jag fick roomservice. De spelades och sjöng där ute, själv så tog jag mig inte ur sängen. Jonas kom tillbaka med lite förskräkta ögon. Det var bara han och tyskan, Martina, som varit delaktiga i alla lekar och uppträdanden. De dansade någon bongodans och sjöng runt om dem på en stol och gjorde små hotfulla utfall med galna ögon samtidigt som de skrek BULA så det kändes som om trumhinnan skulle sprängas. Vi lyckades somna in efter en intressant dag.



Morgonen blev mycket bättre. Tjohoo jag tog mig ur sängen och kunde lämna rummet för frukost. Det serverades pannkakor som smakade nåt konstigt och sedan övermogna bananer + mango. Lite näring var det iaf. Tyskan bestämde sig för att lämna oss till lunchen och vi blev väldigt ledsna. Skulle vi bli ensamma igen? Nej då. Med lunchbåten kom det massa nytt trevligt folk. Det blev volleybollturnering och de där fijimänniskorna kan inte ha gjort nåt annat än att spela volleyboll. Vi hade inte en chans när de drog igång sitt spel. Gud så kul vi hade. Till middagen serverades det tre-rätters med riktigt god mat. Kvällen avslutades med ett galet uppträdande och massa lekar.



Detta är den absolut roligaste kvällen vi har haft. Som vi skrattade. Alla var helt galna och personalen bjöd verkligen på en show. Kvällen avslutades med en lägereld på stranden innan strömmen stängdes av och vi somnade in med ett stort leende på läpparna.



Vi har hört att dykningen skulle vara super här på Fiji så nästa dag fick vi ett super erbjudande vi inte kunde tacka nej till. Ett riktigt bra pris och en varsin privatguide. De tog oss ut till ett väggdyk som skulle vara 18 meter djupt. Jag var livrädd för att de skulle vara mörkt på det djupet men inte då. Det är helt underbart att få dyka, man kommer så nära fiskarna och alla koraller. Guiderna vi hade var riktigt bra. De visade oss olika koraller bla en christmastree worm som ser ut som ett julgran och den åker in i sitt skal om man kommer nära. De visade oss jätte musslor och anemonen, de som Nemo gömmer sig i. Den anomonen är alldels klibbig. Det var massa fiskar och andra fina färger från korallerna. Jag fick se en stingrocka men den missade Jonas. Vi hade även hört att detta var ett hajtätt område så pulsen var ganska hög så luften tog slut ganska fort. Denna dag skulle vi lämna denna underbart roliga plats för ett besök på Manta Ray. Det var ett sorgset farväl av både personalen och våra nyfunna vänner. En ur personalen vid namn Toa var som en stor björn. Han tog Jonas stora rygsäck på ryggen och min på magen och bar iväg det som ingenting.

Stora båten kom och hämtade oss och vi hade nya förväntningar på nästa ställe som var Sunrise Lagoon. Hur härligt låter inte det? Vi anlände tillsammans med ett par från England som var riktigt trevliga. Det var en gammal gubbe som skulle äta lunch med oss och på denna ö och innan varje måltid skulle vi be borsbön innanvi fick äta. Jag och Jonas tyckte att det kändes lite konstigt eftersom vi inte är troende, men man får ta seden dit man kommer. Han var en riktigt rolig filur och berättade massa historier och intressanta saker om Fiji. Han berättade att det fanns gott om sjöormar ute i vattnet. Det var en svartvit variant som tydligen skulle vara riktigt giftig, dvs blir du biten kan du hälsa hem inom några timmar. En fiskare hade blivit biten under en fisketur. De hade fått bära upp honom till kyrkan där doktorn undersökte honom, men det fanns inget doktorn kunde göra. Det var bara för familj och vänner att komma och ta ett sista farväl. Mannen blev svagare och svagare och några timmar senare hade han tagit sitt sista andetag. Det sista som hände var att mannen blev alldeles svart pga ormens gift. Gubben sa att dessa ormar speciellt tyckte om att bita vita människor. Han tipsade även om Tea Lady som severade te och kaka vid fyra. Vi var ganska trötta så vi gjorde inte så mycket mer än att försöka svalka oss i det varma havet, akta oss för ormarna (som det tydligen fanns gott om) och titta lite på fiskarna. Vi hade turen på vår sida och fick se en stingrocka. Den dumma saten var nyfiken av sig. När vi försökte simma undan kom han efter oss, men efter ett tag gav han upp. Vi ville ju inte sluta som Steve.



Klockan närmande sig fyra och vi var dödshungriga så vi gick iväg till tea lady för lite smaskigheter. Det var en riktigt trevlig dam. Hon hade vart ute på snorkeltur tidigare och hamnat i slagsmål med en bläckfisk. Den hade sugit sig fast i henne och lämnat hemska sugmärken.



Mörkret kom och det serverades middag några timmar senare. Här på Fiji lever man efter en matklocka. Mellan 7-9 var det frukost 11-12 lunch och runt 19 var det middag. Usch så hungriga vi var. Kvällen avslutades med ett parti kort som hette Shithead. En variant på vändtia som var helt galet roligt. Klockan 21 stängdes strömmen av och då var det bara att krypa till sängs.



Dagen efter hade vi bestämt oss för att ta oss till Blue Lagoon som tydligen skulle vara superbra för snorkling. Vi fick tipset att gå efter stranden. Vi och paret från England vandrade iväg. Det var riktigt varmt och solen stekte. Vi gick och gick, men vi kom aldrig fram. I fjärran såg vi att himlen blev mörkare och mörkare. Vi vandrade genom vattnet när Jonas plötsligt ropade: EN ORM! Camilla stelnade till och såg ormen 2 meter ifrån benen. Dessa var ju dödliga. Vi tog oss in till stranden och då var det som att himlen öppnade sig. Det bara öste ner. Vi blev totalt dygnsura, det positiva med regnet var att det svalkade oss lite. Vi vandrade vidare och regnet fortsatte. Vi vandrade över klippor som blev glashala så det var bara att hålla i hatten och hoppas på att man inte slog ihäl sig. Vi hade vandrat i 1.5 timme och vi hade inte nått vårt mål. Himlen såg inte ljusare ut heller så vi bestämde oss för att vända om. Vi vandrade sakta tillbaka och det började klarna lite, men någon där uppe måste ha tyckt att vi fortfarande luktade illa, så himlen öppnade sig igen. Efter en timma igen var vi äntligen hemma och då var det luchtime. Ris med grönsaker. Jonas började nästan gråta. Till lunchen serverades bara kolhydrater och inget protein. Efter en timma var vi hungriga igen och vi bara väntade på att tea ladyn skulle öppna så vi kunde få lite näring. Humöret började tryta lite. Efter USAs jätte potioner till Fijis minipotioner med 95% kolhydrader och 1% protien (som bara kom till middagen) var det inte lätt att hålla humöret uppe. Vi fick se det positiva i det hela, det blev en bantningskur =) Engelsmännen lämnade oss vid lunch så vi vart helt ensamma på resorten. Även den pratglada gubben åkte iväg. Där var vi, de enda vita. Vi kände oss som aliens. Den enda kontakten vi hade med andra var när tea ladyn hade öppet eller när det serverades mat.



Det kändes som vi var helt isolerade från den yttre världen. En som jobbade där sa till mig: "ja jag har inget emot att serva vita människor. Jag skulle vilja gifta mig med en vit". De pratade om oss vita som om vi hade någon sjukdom, det var lite läskigt. Jag och Jonas ångrade att vi bokat tre nätter där, men vi ville ju inte flaxa runt som vi gjort tidigare. Vädret var inte på vår sida heller, utan det regnade mest. Vi bestämde oss en eftermiddag för att göra ett nytt försök till blue lagoon men denna gången genom djungeln. Det var en riktigt vacker vandring trots allt regn och alla miljoner myggor.



Väl framme så hoppade vi i vattnet och simmade omkring. Vi träffade på lilla Nemo där ute. Han var lite mer aggressiv än på filmen och försökte jaga iväg oss från hans anemoner. Det fanns alla möjliga fiskar i olika färger, stora som små. Vi simmade omkring i någon timme och bara njöt. Det började mörkna lite och vi vandrade tillbaka och då öppnade himlen sig igen. Det var bara att skratta. Våra skor och kläder blev helt dyngsura. Till middagen var det dukat för tre. Wiee hade det kommit dit en ny, tänkte vi? Det var tydligen en kusin till familjen som hade kommit på besök. Så glada vi blev, någon att prata med. Han var en riktigt trevlig person som berättade massa intressanta saker om sitt liv. Han lyckades övertala Jonas att ta en Kayaktur på morgonen dan efter. Denna gång stängdes elen av halv 9 på kvällen så det var bara att krypa till kojs.

Vi vaknade strax innan sex och Jonas gjorde sig redo för att paddla. Jag sprang upp och laddade med kameran. Solen var på väg upp och det vart en riktigt fin soluppgång.



Jonas kämpade förbrilt för att få kajaken att gå rakt och tillslut fick han in snitsen och forsade genom vattnet bort till Blue Lagoon med den Nya zeeländska kusinen en bra bit framför sig. Tillbakavägen var tung då det var motströmms men med lite frustration kommer man långt och morgonen var vacker där ute på stora plurret. Jonas kom tillbaka som en ny människa.



Vi fick frukost och sen var det bara att vänta på att vi skulle få lämna detta ställe för en ny ö. Både jag och Jonas mådde dåligt. Jag fick svimmingskänslor och trodde det berodde på vätskebrist. Jag drack och drack, men jag blev inte bättre. Vi åt vår sista rislunch och orkade inte göra så mycket mera än att bara vänta på att få åka iväg. Klockan gick så otroligt sakta men tillslut var det dagt att åka till nästa stopp som var White sandy beach.

Tjohoo idag skulle vi ut till öarna. Vi satt och slaffsade i oss en liten frukost som bestod av rostisar och kaffe och väntade på bussen. Som tur var hade vi gott om tid för bussen skulle inte gå förrän om 20 min, så Camilla hann i godan ro uppsöka toaletten för nr 2. Dock fick vi lära oss denna morgon vad Fiji time innebär. 17 min innan avsatt tid ropade receptionisten in i frukostsalen: - Bussen till marinterminalen är här och den går om 2 minuter! Panikslagen och chockad sprang Jonas runt och bankade på toalettdörrarna så att Camilla inte skulle bli kvar på fastlandet. Den snälla bartenden slängde upp ryggsäckarna på ryggen och med en rejäl språngmarsch så satt vi på bussen som rullade iväg 15 min innan utsatt tid. Självklart var det folk som missade bussen vilket innebar att vi var tvungna att stanna och vänta vid en besinmack på dessa. Det gjorde att vi blev en halvtimme sena till marinterminalen ändå i slutändan. De hade sagt till oss att boka boende för den första ön på båten vilket vi också gjorde. Vi lyckades tack och lov att få två nätter på Coral Wiew, trots att de sa från första början att det bara fanns en natt till oss. Glada och förväntansfulla njöt vi av 5 timmars båtresa. Vi skulle tydligen byta båt från den stora till en liten roddbåt. Det var bara att hoppas på att man ramlade ner i båten och inte havet. Vi fick ett fint välkomnande. Personalen stod och sjöng och spelade när vi anlände. Wow vad fint det var. När vi hoppade ner i vattnet från båten var det nästan så att de kokade om fötterna. Det var den varmaste temperaturen på ett hav vi någonsin känt. Det serverades en ganska konstig lunch, pannkaka som var fylld med potatis och en sur sås :S Sen skulle vi checka in och då kom den första chocken, det fanns bara rum för oss en natt. Personalen sa att de från stora båten inte alls ringt, fast vi satt bredvid när de gjorde det. De anklagade oss för att det var vårt fel och att de inget kunde göra. En riktigt trött Camilla började storböla i ren ilska och helt plötsligt blev personalen jätte snäll och skulle göra allt för att hjälpa oss. Vi fick iaf ett jättefint rum, men minnet av denna ö var bara ilska. Personalen ljög och struntade helt i oss. Vi började förstå det efter några fina felsägelser och vi gjorde det bästa av situationen. Vi passade på att kolla in ön lite samt vandrade upp till toppen på ett berg och kollade in solnedgången. Riktigt vackert =)





Dagen efter hade de inte gjort något för oss och vi hade inget boende på den ön så vi bestämde oss för att packa oss vidare. Vi snorklade lite och fick se blåa sjöstjänor. De var riktigt fina.

Sista dagen i USA så hyrde Jonas inlines och jag en beachbike. Vi åkte omkring nere på stranden och solen sken. Vi åkte ut på en pir där vi träffade en trevlig amerikan som berättade att han hade sett speckhuggare för några timmar sedan och att man även kunde se valar och delfiner, då brister Camilla ut i ett tjut: DELFINER. Från ingenstans kom det 4a delfiner simmandes runt piren. Lika snabbt som de kom, försvann de. Vi åkte vidare till Santa Monica Pier och tittade in lite karuseller. 



Vilken glädje det var att åka omkring på strandprommenaden med denna utsikt.



De som bor här måste vara lyckliga.



Vi passade även på att posta våra PADI intyg och inne på posten träffade vi en sjukt rolig bög. Han berättade lite smaskigheter om kändisar samt att Arnold Schwarzenegger var en riktig gris. Arnolds son skulle ha kalas och då passade han på att ta betalt för inträde. Har inte han pengar så det räcker? Men det roligaste av allt var att bögens son hade vart på kalaset och dryckit sig alldeles för full av någon röd dricka för att sedan spy ner Arnolds soffa och matta. Hur coolt är inte det? Jag har spytt ner Arnolds soffa och matta! HAHA. Ja han gjorde verkligen våran dag! En sån glad figur. Vi tog sedan cuben för en sista ride och för att slösa slut på bensinen och ta oss mot flygplatsen. Vi lämnade tillbaka Cuben med lite tårar i ögonen. Efter 19 dagar tillsammans så hade han ju blivit som en kompis. Vi tog våra saker snabbt som attan och kastade oss på bussen, FÖR när vi skulle vända på de smala gränderna i Hollywod så råkade vi skrapa i där fram så det vart världens repor. Stackars Cuben. Det tog lång tid innan bussen började åka och det kändes som personalen skulle upptäcka skadan för att sen komma och jaga oss. De skulle inte kunna kräva oss på pengar iaf eftersom vi hade 100% försäkring som täckte allt. Vi sepnderade de sista dollarna på starbucks och väntade in flyget till FIJI :)

Dagen börjades med att tvätta våra snuskkläder och då passade vi även på att besöka Golds Gym. Jonas vart som ett litet barn. Han sprang omkring och tittade och grejade på allt han kom åt. Dock fick han inte röra något. Det var ett riktigt stort gym som hade allt, tom en utomhus avdelning där man kunde passa på att sola samtidigt som man gymmade. På väggarna hängde bilder på kändisar och Bodybuilders som hade vart där och tränat, Bla Arnold Schwarzenegger och Jay Cutler.



Jag tyckte att killarna som tränade där var som hus men Jonas berättade lungt att detta bara var småkillar. Det är sjukt hur stor man kan bli med lite piller och träning. Vi tog reda på tvätten och åkte sedan ner till standen. Tjohoo här var det full rulle. Hippies som sålde allt med ett peace märke på, folk som gjorde reklam för kliniker där man kunde få mariuana utskrivet laglig och massa uppträdanden. Vi fastande vid ett uppträdande där det var ett gäng mörka grabbar som dansade, slog volter och derev med oss vita. Riktigt underhållande! Showen avslutades med en helt galen volt, en av dem hoppade över 11 pers! WOW säger jag bara.



Sen började Jonas bli otålig så han tog tag i min arm och drog iväg mig till Muscel Beach. Det var verkligen ett gym dit folk gick för att visa upp sig, det låg ju direkt på gågatan. Det var inte så stort men det fanns allt nädvändigt för att pumpa upp musklerna och sedan visa upp sig. Vi skulle göra en liten skämtbild där Jonas skulle stå och spänna sig framför gymmet då helt plötsligt en grabb kom ut från gymmet och sa: Do U want som real muscles on your picture? Jag och jonas viste inte riktigt var vi skulle ta vägen, men så klart han kunde vara med på bilden! Han började slå och kråda Jonas armar så det skulle bli större och sedan drog han av sig tröjan och spände sina muskler.



Jag kunde knappt hålla mig för skratt när jag skulle ta bilden, men vem vet han kanske blir känd om några år. Vi vandrade vidare när vi helt plötsligt hamnade mitt i ett polispådrag. Det kom polisbilar, cykelpoliser, springande poliser och en helikoper. Jag har nog aldrig sett någon cykla så fort. Det var precis som en TV serie som visades för många år sen, som handlade om cykelpoliser. Nyfikta som vi var smög vi oss runt lite för att sedan se att de lyckats fånga boven.



Vi gjorde inte så mycket mer den dagen förutom att packa i ordnig väskan för varmare breddgrader.

                             

Dagen började med regn så klart men det blev bättre och bättre. Det gjorde inte oss så mycket eftersom det var ganska folktomt. Våra humör var på topp, som småbarn i en godisaffär. Vi började dagen med en studiotur som tog oss genom Jurassic Park, Tillbaka till framtiden, olika städer i europa, där vi fick lära oss att de bara bytte språket på skyltarna och målade om husen annars var kulisserna det samma.








Vi åkte genom en 4D tunnel där vi blev jagade av King Kong och sen nerkastdade för ett stup. Camilla skrek ikapp med alla småbarn. Det är coolt att se hur vindrag, skakningar och ett par gladögon kan göra så att det känns som det är på riktigt. Sedan åkte vi vidare till Mumien, Fast and the Furious, där de kastade bilarna på oss.



Sen besökte vi Desperate Housewifes kulisser och Psyko där vi fick se Norman Bates bära ut ett lik till bilen för att sedan börja jaga oss.



Läskig typ det där. Vi avslutade turen med att besöka hajen. Haha stackars Jonas höll på att göra i byxan när hajen tittade upp ur vattnet. Efter sudioturen åkte vi lite olika åkattraktioner bla Mumien Ride och Jurassic Park. Mumien var riktigt läskig, en mörk grotta med mumier och massa kryp som jagade oss. Vi åkte framåt och bakåt sen lite snurr på det. Efter det åkte vi och besökte alla söta dinosauiers och denna ride avslutades med ett fritt fall på ett antal meter. Efter dessa turer mådde inte Camillas mage så bra så vi beslutade oss ganska snabbt för att titta på Shrek i 4D. Donkey nös oss i ansiktet (förhoppningvis vatten som sprutade och inte slem), småkryp efter benen och stolar som skakade. Som vi skrattade. Efter denna film stod Shrek utanför och alla barn + Camilla sprang dit för att få ett unikt foto tillsammans.



Jag lovar att jag inte är generad på bilden utan jag mår sjukt dåligt efter åkattraktionerna. Vi tittade på en effektshow där de visade hur man kunde få ett digitalt monster att röra på sig med hjälp av en människa och massa sensorer, hur det kan se ut när man blir jagad i en skog av läskiga monster men fortfarande småspringandes på samma ställe. Det var riktigt roligt iallafall. Vi passade även på att äta mat på Flinstondes BBQ, sjukt stora potioner och riktigt gott. Efter lunchen bar det av till djurshowen. Där var det djuren som styrde. Det var katter, grisar, hundar, apor, papegojor, råttor och tom höns. Vi undrar än idag hur det lyckades att få hönor att göra konster =) 



Vi gick på waterworld där vi blev totalt dyngsura, vi som trodde att vi hade tur med att få riktigt bra platser, men det var nog därför dessa säten var tomma. Vi passade även på att besöka Terminator och även detta i 4D. Det kom folk ut ur duken, splitter som flög genom luften och laterstrålar som träffade oss. Dagen avslutades med The Simpson Ride, helt galet rolig!



Det var som en 4D begodalbana och jag kan lova er att det kändes så sjukt verkligt att åka denna bergodalbana, skillnaden mellan denna och en riktig var att det bara var att sluta ögonen om det blev för läskigt i stupen och looparna för då kändes det bara skumpigt :P Vi kan då säga att 74 dollar/pp var mycket pengar men nu i efterhand var det värt varenda öre!! Tack Peter för ditt sms och jag hoppas att Sverige snart kommer att visa filmer i 4D =) Dagen avslutades med lite Frozen Yoghurt, ett "nyttigare amerikanskt alternativ" men som vi i sverige kallar glass. Man tog en STOR butt och fyllde den med massa olika smaker för att sen avluta med topping. Det fanns godis, kakor, såser och lite frukt. Det var sjukt dyrt men så gott! Vi gasade sedan vidare mot vårt nästa stopp Venice Beach = Jonas mål på denna USA tripp. Även detta hostel var svårt att hitta till eftersom vår karta inte hade alla gatunamn utritade. Vi hamnade i en dorm med 2 engelskmän och en fransyska, riktigt trevliga. Det blev en tidig kväll.

Dag 2 letade vi oss till Hollywood skylten.



Vi åkte vilse bland rikamanshusen och hamnade vid Universal studios. 74 DOLLAR/pp för att gå in! Det är mycket pengar. Efter ett sms till Peter bestämde vi oss för att ge det en chans dagen efter. Vi tog oss tillbaka till vårt hostel, parkerade och gick ut på stan igen. Det var ganska kul att se staden från dagsljuset. Nu var det fler folk som var utklädda så vi träffade Svampbob, Scooby-doo, Darth Vader och andra figurer.



Vi försökte leta efter en hälsorestaurang men efter 45 min vandring var vi inte ens halvvägs så de blev en pizza ist. Vi bestämmde oss senare för att gå på bio så vi vandrade omkring mellan alla biografer och kollade in utbudet. Tillslut hittade vi till ARC LIGHT Cinema där vi såg Unlimeted.



Riktigt spännande. Vi fick reda på att denna biograf visade alla stora premiärer och var ett riktigt bra ställe för kändisspaning. Det var tydligen massa kändisar där denna kväll, men inte såg vi någon haha. Efter filmens slut vandrade vi sakta hemåt. Vi passerade massa klubbar där tjejerna bar så korta klänningar så rumpan nästan syntes och klackarna var som skyskrapor. Vi fick se massa feta limosiner av alla modeller men inte en enda kändis. Trötta gick vi hem för att ladda batteriet för morgondagen.

Efter ännu ett träningspass i konditonens tecken så for vi vidare mot Hollywood. Vi körde kringelikrog efter kusten och försökte leta efter alla fina och dyra hus vid vattnet. Jonas hängde ut genom rutan och knäppte minst 100 bilder på alla palmer och den fina stranden.



Som jag skrattade. Jonas, han knäpper bilder på alla växter och jag snodde kameran då och då när det kom en snygg bil. Undra om vi föddes till fel kön. Vi fortsatte köra efter kusten. Solen sken och det var helt underbart ute. Dock så minskade benisnen kraftigt men Jonas sa hela tiden att det är lungt, snart kan vi tanka. Men den där tankstationen dök aldrig upp och jag började bli mer och mer nervös. Vi bestämde oss för att åka ut till motorvägen som skulle ta oss till en liten stad, men när vi skulle köra ut på vägen så försvann alla siffror på displayen (vi hade ställt in den så den visade hur många miles det var till tom tank) och då blev jag riktigt nervös. Ut på flerfilig motorväg där folk kör som galningar. Nej nej. Jag parkerade bilen på sidan och vägrade köra. Jonas fick ta över ratten ifall något skulle hända hehe. Jag tror vi båda hade mer svettdroppar än vad det fanns benisin i tanken. Vi rullade in i staden och letade förbrilt efter en taknstation. Jag tror vi letade i 10 minuter då vi tillslut kunde rulla in cuben och låta han få lite soppa. Vi klarade oss utan problem och passade även på att fylla våra magar med lite energi. Tankade till bredden åkte vi vidare till Malibu, känt för alla surfare och för Baywatch. Vi tog av vid ett litet bostadsområde med en kulle med en liten vandringsled där man kunde se ut över havet och stranden där alla surfare spanade efter den rätta vågen. Vi såg två killar som hade fått stopp på bilen vid sidan av vägen. Vi hjälpte dessa tacksamma krabater med hjälp av startkablar och en pålitlig kub. De berättade att det bodde mycket kändisar i området och om vi hade tur kunde vi få syn på en. Vi skakade hand, tog en liten rövare och felparkerade bilen då det var stört omöjligt att få tag i en parkeringsplats. Sedan strosade vi upp på kullen
och spanade ut över Malibu.



Hela stället andades verkligen Baywatch och med lite vilja och ansträngning kunde man nästan se David Hasselhoff springa där nere med hängmage, iförd röda badbyxor och flytdunken i sin hand. Sedan fick Jonas en såndär konstig, synsk känsla som man kan få ibland när något förargligt är på väg att hända. Så han småsprang tillbaka mot bilen medan Camilla fortsatte sin fotografering över området.



Precis när han satte sig i bilen, hade påbörjat sin muffins och var på väg att köra ut så kom polisen runt kurvan! Vilken enastående tur! Och otur för alla de andra felparkerade bilarnas ägare. Vi tänkte att det var lika bra att rida på framgångsvågen så vi bestämde oss för att det var dags att ta oss an fredag kvällskasoet i trafiken den sista biten uppför Santa Monica Boulevard upp mot Hollywood. Även denna gång hade vi glömt bort det där med karta. Det enda vi visste var att vi inte skulle åka där på fredags och lördagskvällar men vi lyckades hamna där iallafall. Utan karta och i rusningstrafik, tur att solen sken :) Jonas hade vart duktig och tagit kort på lite boende från en lonley planetboken och till vår glädje fanns en adress till vårt hostel. Jag som codriver satte igång och bläddra mellan alla slags kartor vi hade. Den ena visade sammanfattat hur vi skulle åka till Hollywood, med några få vägnamn utmarkerade, och den andra visade bara centrala hollywood, men vår gata fanns med. Jag kände att jag hade full koll med denna information så jag lyckades tysta ner jonas tjat om att vi skulle svänga in på något café och låna internet. Det gick nog i 30 hela vägen trängandes med alla lyxbilar och en extremt kissnödig Jonas. Efter vägen hade en vattenpost gått sönder så det sprutade vatten flera meter upp i luften, det var precis som en i äkta hollywood klassiker ;)



Efter ca en timma, utan en enda felkörning, hittade vi till vår gata. Men inte fanns vårt hostel där. Vi skulle försöka vända men hamnade helt fel. Jonas letade förbrilt efter ett ställe att kissa på men vi hittade inget av det vi sökte efter. Vi lyckade iaf hitta tillbaka till vår gata och skulle bara svänga in på en bakgata för att sedan gå runt och leta efter hostelet. Vi steg ut bilen och tittade oss runt, vi hade parkerat vid hostelet! Det fanns inte en enda skylt på hela huset, men vi hade hamnat rätt. Vi slängde ner sakerna i rummet och kastade oss ut i hollywood. Hungriga som vi var började vi med att äta. In-and-out burger var vårt mål efter ha hört om deras hemliga meny. Vi kom helt av oss när vi skulle beställa så det blev bara vanliga burgare. Det var tjockt med folk där inne och nästan lika många som jobbade. Jag tror jag aldrig har sett så många i ett kök. Jag räknande till 15 pers i det där lilla köket och då har jag troligtvis missat några. Maten var väl inte som Max men det mättade våra magar. Hollywood var inte lika glammit som vi trott utan mest drogade människor samt alkisar. Endel alkisar klädde ut sig till spindelmannen för att tjäna in pengar så att de kunde överleva dagen och sedan avsluta den i ett hörn och hävde i sig mer sprit eller skjuta i sig droger. Det var tragiskt att se. Vi gick gata upp och gata ner och letade efter alla kändisstjärnor.



Vi hittade Elvis, Grata Garbo, Jonas favorit Arnold Schwarzenegger och Camillas favorit Shrek och mångga många fler. Vi spanade in Kodak Theater och någon Kinabiograf, utanför denna fanns kändisars hand och fotavtryck + autograf till minnet av Sid.



Många av dessa kändisar hade så sjukt små händer och fötter, nästan som barn. Trötta efter dagens körningar vandrade vi hem och sov sött.

Dagen efter och på väg norrut upp mot Big Sur stannade vi till i San Simeon för deras elefantssälskoloni, som bosatt sig vid stranden längs vägen. Det var kallt och blåsigt men det verkade inte bekymra de kolossalt både stora och lata djuren. En elefant låg halvt på rygg, halvt på sidan, stranda mitt i en liten bäck och bildade en effektiv fördämning av vattnet, som forsade förbi på sidan av det stora derut och sedan vidare ut i havet.



Det var säkert tusentals av dem och alla med ett mål. Att vara lat. Vissa hade märken på kroppen efter haj och späckhuggarangrepp, som de tillslut lyckats undkomma, eller efter andra hannars vars inbyggda strävan att visa upp sin manlighet inför de brunstiga honorna tagit överhanden.



Det var kallt så vi åkte vidare mot Big Sur. Ju närmare vi kom, desto mer gick vägen slingrigt genom bergen och med otroligt lång och vacker utsikt över ocenanen, nästan i klass med den norra sträckan. Dock så ökade även mängden stenar över vägen som rasat ned för de branta klipporna och vi kunde företälla oss att cuben inte längre skulle vara en kub om en sådan landade på taket på sin väg ned från berget. Och bara några km innan Big Sur hände då det som inte fick hända. Nej, nej tack och lov ingen sten i taket men ännu en avspärrning! Fabror blås bil stod utspridd på vägen framför och en polis med barskt, egendomligt utseende stoppade in snoken genom den nedvevade rutan. -Här kommer att vara avspärrat ända till i eftermiddag, för det har varit stenras längre upp på vägen. Ni kan ju vänta om ni vill, men det är ju bara skit att se här ändå så jag råder er att dra till mina hemtrakter, Santa Barbara istället.



Vi hade inte någon lust att vänta så länge på det förbaskade Big Sur, så besvikna packade vi oss in i cuben och drog en U-turn som nog snuten låtsades att hann inte såg och så for vi hela vägen ned till Santa Barbara där vi skulle tillbringa vår sista natt på Highway 1 innan ankomsten till LA. Nu förstår vi varför denna HW 1 är USAs dyraste väg att underhålla, men på grund av oss turister så kan de inte stänga ner denna väg för då kommer många av dessa byar inte att överleva.



Santa Barbara är ett rikt område någon timme utanför LA som är känt från någon gammal dramaserie från 90-talet vad jag kan minnas. Vi kom fram tidigt och oj vad vi blev positivt överraskade! Rummet var mer som en lägenhet med 2 rum och kök, gigantiskt säng och allehandla bekvämligheter en backpacker bara kan drömma om. Till och med ett gym fanns det och vi tog oss ett rejält mördarpass på typ hela 5 övningar, sedan var vi helt döda. Vi drog iväg till ett köpcentrum och inhandlade kött, bakadpotatis med bearnaise sås och grönsaker, det vi mest av allt saknar med lördagskvällar hemma i Sverige. Sedan lagade vi maten själva och mumsade i oss i soffan framför ett överlevnadsprogram som heter Man vs Wild. Ända smolket i bägaren var bean som smakade gammal ost.

När vi vaknat upp ur vår tacosdåsiga sömn, så åkte vi de sista kilometrarna in till Monterrey. Efter att vi desperat hade letat parkering och halvt slagit ihjäl varandra och cuben på köpet (Jonas råkade böja till en stoppskylt vid en parkeringsspärr, då han insåg att parkeringen kostade pengar och försökte backa ut lite snyggt) så hittade vi till slut en lagom dyr parkering och gjorde språngmarsh genom ösregnet för ett besök på det kända aquariumet i staden. Här gick vi runt och kikade på uttrar, koraller, fiskar, kelpskogar och för all del en hel del småbarn som skrek som galningar samtidigt som de klappade fiskar, hajar, rockor, sjöstjärnor och andra små varelser sådär lagomt fint över ryggen.





Sedan tog vi oss en tur på 17 mile drive runt bukten, där vi åkte förbi fina kustlinjer, dyra hus och riktigt fina golfbanor, bland annat Pebble beach som jag kända igen från ett gammalt Tiger Woods datorspel.



Sedan fortsatte vi söderut till parken Point Lobos och tog oss en mini hike genom en fin stig längst kusten och knäppte bilder.



Plötsligt där ute på havet så såg vi den efterlängtade fontänen som sprutade ut ur den förmodade valens överdel. Vi såg aldrig valen själv, men väl vattenstrålen som kastades en bit upp i luften.



Vi gjorde oss redo för vad som skulle bli Highway 1s finaste del, nämligen Big Sur. Tyvärr så hade vägen blivit bortspolad i ett ras någon vecka innan, så vi var tvugna att ta en omväg på en större motorväg mer inåt landet, under tre timmar. Sedan skulle vi svänga av mot kusten igen för att ta Highway 1 norrut in mot Big Sur och på så vis komma runt vägarbetet. Vi tyckte dock att det skulle vara värt det då vi hört så mycket gott om det. Vi sullade bort oss lite grann när vi skulle svänga av mot kusten igen, så vi var tvugna att åka i kolmörkret på en smal enfilig väg ut mot ocenanen. Plötsligt sprang det ut ett rådjur mitt i vägen som gjorde att jag fick dra en tvärnit, då vi inte var så sugna på fläsk efter ännu ett Taco bell besök. När vi kom fram till kusten igen och staden Cambria, hann vi med nöd och näppe fram till ett motell precis när allt skulle stänga. Tack och lov fick vi en varm säng även denna natt, för cuben är inte den bästa campingbilen. Big Sur fick vänta till dagen efter.

Första eftermiddagen stod resans mål på orten Monterrey som vi ansåg skulle bli en bra utgångspunkt för utforskningen av sevärdheterna kring kusten. Så vi gasade på lite grann för att hinna fram innan mörkret skulle falla på. Det var inte så mycket att se på denna del heller, mest motorväg och mycket trafik då vi fortfarande befann oss ganska nära San Fransisco.



Vi kom fram just som det började skymma och bestämde oss för ett liten halvruckligt motell en bit utanför Monterrey då det blev billigare. Här upptäckte vi också en ny förälskelse, nämligen resturangen Taco bell. Det var kärlek vid första tuggan på detta McDonalds i tacosversion och vi inbillade oss riktigt mycket hur mycket nyttigare detta var och hur snällt det var mot den allt mer tunna plånboken.

Den tredje och sista dagen i SF, tog vi färjan ut till fängelseön Alcatraz för en rundtur där inne bland celler och rum.



Det var verkligen ett spännande besök, då man fick höra en guidad tur/berättelse via musikspelare om hur Alcatraz användes som ett fängelse för de bråkigaste fångarna som inget annat fängelse ville författa sig med.



Bryter du mot lagen så åker du i fängelse. Bryter du mot fängelsets lag så åker du till Alcatraz. Bland annat så har förnämligheter som Al "Scarface" Capone, gangsterbossen som i princip styrde hela Chicago under en del av 1900-talets första hälft, snarkat här under en tid.



Det sägs att ingen har lyckats rymma från Alcatraz. Endast tre personer som gjorde gemensam sak en dag och tog sig ut från sina celler och troligen hoppade i det iskalla plurret där de antagligen drunknade i de starka strömmarna, eller tog sig vidare till något exotiskt land längre söderut.



Det är ingen som med säkerhet vet detta. Det var iallafall mäktigt att gå runt och riktigt känna instängdheten och frustrationen fångarna måste ha känt då de satt där i sina celler och kunde höra stadens surr och människornas skratt där inne i staden. Så nära men ack så långt borta!



Alcatraz stängdes så småningom då det blev för dyrt att hålla igång.

Efter det besöket drog vi in till stan igen. Vi köpte oss en liten bärbar dator av en rolig kines då vi såg att det skulle bli billigare i längden, än att betala för internet på ett cafe stup i ett. Sedan var det dags att släppa ut cuben från sin miniweekend inne i parkeringsgaraget för att ta oss ut på den södra delen av Highway 1, ned till Los Angeles.

Dagen efter så tog vi en klassisk cablecar ned till Fishermans wharf och vandrade runt.



Vi tog oss bland annat ut till Pier 39 där det låg en massa sjölejon utsmäkade på mage över bryggan. Det måste ha varit hundratals av dem och stanken påminde om en ladugård.



De verkade tävla om vilken av dem som kunde slappa på det mest lata och degiga sättet. De brölade och vrålade åt varandra, speciellt när någon fick oväntad energi och började klättra över de andra runt på bryggan. Oftast slutade det dock väl, då de endast orkade lyfta lite halvseriöst på huvudet och gapa och bröla åt det håll som den dryge jäkeln kom ifrån. Aoou, aoou, aoou, som betyder något i stil med: -Det här är min plats, stick härifrån!



Sedan vandrade vi upp till Coit tower och kikade på utsikten över staden.



Vi tog vägen genom Chinatown där vi i princip bara såg kineser och egendomliga mataffärer så långt ögat nådde.



Vi vandrade runt lite på union square i affärer och kände oss som riktigt sofistikerade kulturnissar i denna homofierade hippiestad. Det syns verkligen att denna stad är popvänsterns rike nr 1, med människor som ser redo ut att låta revolutionens låga antända vilken sekund som helst.

FRUKOST!! Äntligen en riktig frukost!! Havregrynsgröt, flingor med mjölk, juice, bagles med smör eller cream cheese, kaffe och te sen spårade det dock ur.. wienerbröd med alla dess möjliga fyllningar, mjölk till kaffet med vaniljsmak, hasselnöt eller varför inte lite caramel? Ja det såg ju bra ut från början men det avslutades dock bra FRUKT! Mumma! Jonas som hade börjat denna dag med att spy i 3 timmar och 2 minuter mumsade glatt i sig wienerbröden och drack massa kaffe! Det är en riktig PT frukost :P Självklart regnade det även denna morgon, men vad gjorde det? Vi började bli vana vid det nu :) Denna dag skulle vi ta oss till SAN FRANCISCO! Wieee! Vi brummade ilsket iväg (då vi båda var skitarga och trötta efter att ha vaknat vid 5) efter 1an.
Ju mer solen tittade fram desto gladare blev vi. Dumma regn och göra oss så sura :P



Det varnades för översvämningar efter vägarna och en gång var hela vägen täckt med massa vatten! Men Jonas tryckte gasen i botten så vattnet sprutade som en halv tsunami runt om oss. Vi fick en nytvättad bil på detta sätt efter alla måsar som bajsat ner vår fina peerla.



Vi åkte vidare till någon nationalpark för att titta på en fyr men mest för att spana in alla valar som folk pratat om. Valarna simmar tydligen från alaska till mexiko för att kläcka ur sig en unge och sen simma tillbaka upp igen för att bli tjocka och smaskiga för späckhuggarna. Dit valarna går så följer späckhuggarna efter med spänning. Vi fick reda på en sorglig historia.. men nej det var ju inte på detta ställe så det får ni nyfiket vänta på. Vi trodde att det skulle vara en liten sväng om till fyren men med tanke på vägen så tog det låååång tid, men Jonas hittade gasen för första gången så Cuben fick jobba hårt. Det var kul att raca genom kurvor och översvämmade vägar. Men TVÄRNIIIT!!! Helt plötsligt stod det massa kossor på vägen!



Dumma djur, Haha. Amerikanska kossor måste ha den vackraste utsikten, deras hagar är störren än Mora Kommun och havet som utsikt. De måste ha det toppen. Vi kom fram till fyren och letade förbrilt efter alla valar! Tror ni vi fick se någon?! NEJ!! Det vi fick se var massa flåsande Japaner som sprang upp och ner för alla trappor med stora kameror, det var dock ganska roligt.



Jonas ville inte köra mer och lämnade nycklarna till mig. Hans sista ord innan han somnade var: gasa, vi har bråttom. Lite sagt och mycket gjort då var det bara att låta stackars cuben jobba ännu en gång! Det var super kul att swischa fram på vägarna så lagom när Jonas vaknade till var vi ute på 1an igen. Självklart började det regna igen men utsikten var helt underbar iaf. Vi brummade på och tog ännu mera bilder på den vackra utsikten. Men den absolut vackraste biten var när vi närmade oss SF. Solen tittade fram och havet började gnistra i solens sken. Det är svårt att få fram på bild hur vackert det var. Vi kastade om chaufför igen och jag fick tag på kameran.



Klick, klick, klick lät det från kameran. Eftersom vi kom norr ifrån fick vi åka över golden gate. Den var inte lika stor som den är på alla filmer men från utsiktsplatserna var den lika vacker att titta på. Speciellt nu när solen sken som aldrig förr.



Jonas tjatade om nakenstranden så vi gasade dit. Det var dock för kallt så alla hade kläder på sig. Vi fick nöja oss efter allt vi såg i Tulum :P Men vi fick några fina bilder iaf =)



Vi tog även ett besök i golden gate parken som var jätte fin. Det fanns massor att göra i denna park.



Massa museeum, blomutställningar och träningsmöjligheter. Det var massa folk som sprang eller rastade sina hundar. Vi vandrade omkring på en liten ö och tog oss upp mott toppen för att titta på utsikten. Tyvärr var det massa träd i vägen så vi såg inte så långt.



Vi tog oss ner igen och möttes av en svärm med ekorrar. De är så sjukt söta.



Sen började utmaningen, att hitta till vårt hostel. Denna gång hade vi ingen karta men en vägbeskrivning, tjohoo. Men vi kom från fel håll så vi kom av oss lite men vi hittade en gata som stod med på beskrivningen. Dock åkte vi helt fel, eller vi missade hostelet så vi fick nöjet att testa på SF kända berg och dal gator. Jag har aldrig sett nå brantare gator. Jonas hjärta började gå på högvar för man såg inte bilarna när man skulle uppför mot korsningarna. Sen hade vi självklart stressade personer som hängde på tutan och när man körde nerför såg man inte fortsättningen av gatan förrän halva bilen hade kört över kanten vid korsningen. Vi frågade oss fram och lyckades hitta den minsta skylten i hela stan och där skulle vi svänga in i en gränd till vårt hostel. Väl inne betalade vi för vår dorm (ett rum med massa sängar i) och öppnade dörren. Men där stod bara en säng. Snälla Jonas ville gå och säga till personalen att vi hade fått fel rum, men elaka Camilla tyckte att det var deras ansvar att ge oss rätt rum så efter lite övertalning var Jonas tyst. Troligtvis blev vi uppgraderade, eftersom vi hyrde en parkering som låg på endast 18 dollar/ dygn. Efter ett hamburgeribesök bland en massa skummisar så slängde vi oss i sängen och sov.