svenneochcamelen

Stora båten kom och hämtade oss och vi hade nya förväntningar på nästa ställe som var Sunrise Lagoon. Hur härligt låter inte det? Vi anlände tillsammans med ett par från England som var riktigt trevliga. Det var en gammal gubbe som skulle äta lunch med oss och på denna ö och innan varje måltid skulle vi be borsbön innanvi fick äta. Jag och Jonas tyckte att det kändes lite konstigt eftersom vi inte är troende, men man får ta seden dit man kommer. Han var en riktigt rolig filur och berättade massa historier och intressanta saker om Fiji. Han berättade att det fanns gott om sjöormar ute i vattnet. Det var en svartvit variant som tydligen skulle vara riktigt giftig, dvs blir du biten kan du hälsa hem inom några timmar. En fiskare hade blivit biten under en fisketur. De hade fått bära upp honom till kyrkan där doktorn undersökte honom, men det fanns inget doktorn kunde göra. Det var bara för familj och vänner att komma och ta ett sista farväl. Mannen blev svagare och svagare och några timmar senare hade han tagit sitt sista andetag. Det sista som hände var att mannen blev alldeles svart pga ormens gift. Gubben sa att dessa ormar speciellt tyckte om att bita vita människor. Han tipsade även om Tea Lady som severade te och kaka vid fyra. Vi var ganska trötta så vi gjorde inte så mycket mer än att försöka svalka oss i det varma havet, akta oss för ormarna (som det tydligen fanns gott om) och titta lite på fiskarna. Vi hade turen på vår sida och fick se en stingrocka. Den dumma saten var nyfiken av sig. När vi försökte simma undan kom han efter oss, men efter ett tag gav han upp. Vi ville ju inte sluta som Steve.



Klockan närmande sig fyra och vi var dödshungriga så vi gick iväg till tea lady för lite smaskigheter. Det var en riktigt trevlig dam. Hon hade vart ute på snorkeltur tidigare och hamnat i slagsmål med en bläckfisk. Den hade sugit sig fast i henne och lämnat hemska sugmärken.



Mörkret kom och det serverades middag några timmar senare. Här på Fiji lever man efter en matklocka. Mellan 7-9 var det frukost 11-12 lunch och runt 19 var det middag. Usch så hungriga vi var. Kvällen avslutades med ett parti kort som hette Shithead. En variant på vändtia som var helt galet roligt. Klockan 21 stängdes strömmen av och då var det bara att krypa till sängs.



Dagen efter hade vi bestämt oss för att ta oss till Blue Lagoon som tydligen skulle vara superbra för snorkling. Vi fick tipset att gå efter stranden. Vi och paret från England vandrade iväg. Det var riktigt varmt och solen stekte. Vi gick och gick, men vi kom aldrig fram. I fjärran såg vi att himlen blev mörkare och mörkare. Vi vandrade genom vattnet när Jonas plötsligt ropade: EN ORM! Camilla stelnade till och såg ormen 2 meter ifrån benen. Dessa var ju dödliga. Vi tog oss in till stranden och då var det som att himlen öppnade sig. Det bara öste ner. Vi blev totalt dygnsura, det positiva med regnet var att det svalkade oss lite. Vi vandrade vidare och regnet fortsatte. Vi vandrade över klippor som blev glashala så det var bara att hålla i hatten och hoppas på att man inte slog ihäl sig. Vi hade vandrat i 1.5 timme och vi hade inte nått vårt mål. Himlen såg inte ljusare ut heller så vi bestämde oss för att vända om. Vi vandrade sakta tillbaka och det började klarna lite, men någon där uppe måste ha tyckt att vi fortfarande luktade illa, så himlen öppnade sig igen. Efter en timma igen var vi äntligen hemma och då var det luchtime. Ris med grönsaker. Jonas började nästan gråta. Till lunchen serverades bara kolhydrater och inget protein. Efter en timma var vi hungriga igen och vi bara väntade på att tea ladyn skulle öppna så vi kunde få lite näring. Humöret började tryta lite. Efter USAs jätte potioner till Fijis minipotioner med 95% kolhydrader och 1% protien (som bara kom till middagen) var det inte lätt att hålla humöret uppe. Vi fick se det positiva i det hela, det blev en bantningskur =) Engelsmännen lämnade oss vid lunch så vi vart helt ensamma på resorten. Även den pratglada gubben åkte iväg. Där var vi, de enda vita. Vi kände oss som aliens. Den enda kontakten vi hade med andra var när tea ladyn hade öppet eller när det serverades mat.



Det kändes som vi var helt isolerade från den yttre världen. En som jobbade där sa till mig: "ja jag har inget emot att serva vita människor. Jag skulle vilja gifta mig med en vit". De pratade om oss vita som om vi hade någon sjukdom, det var lite läskigt. Jag och Jonas ångrade att vi bokat tre nätter där, men vi ville ju inte flaxa runt som vi gjort tidigare. Vädret var inte på vår sida heller, utan det regnade mest. Vi bestämde oss en eftermiddag för att göra ett nytt försök till blue lagoon men denna gången genom djungeln. Det var en riktigt vacker vandring trots allt regn och alla miljoner myggor.



Väl framme så hoppade vi i vattnet och simmade omkring. Vi träffade på lilla Nemo där ute. Han var lite mer aggressiv än på filmen och försökte jaga iväg oss från hans anemoner. Det fanns alla möjliga fiskar i olika färger, stora som små. Vi simmade omkring i någon timme och bara njöt. Det började mörkna lite och vi vandrade tillbaka och då öppnade himlen sig igen. Det var bara att skratta. Våra skor och kläder blev helt dyngsura. Till middagen var det dukat för tre. Wiee hade det kommit dit en ny, tänkte vi? Det var tydligen en kusin till familjen som hade kommit på besök. Så glada vi blev, någon att prata med. Han var en riktigt trevlig person som berättade massa intressanta saker om sitt liv. Han lyckades övertala Jonas att ta en Kayaktur på morgonen dan efter. Denna gång stängdes elen av halv 9 på kvällen så det var bara att krypa till kojs.

Vi vaknade strax innan sex och Jonas gjorde sig redo för att paddla. Jag sprang upp och laddade med kameran. Solen var på väg upp och det vart en riktigt fin soluppgång.



Jonas kämpade förbrilt för att få kajaken att gå rakt och tillslut fick han in snitsen och forsade genom vattnet bort till Blue Lagoon med den Nya zeeländska kusinen en bra bit framför sig. Tillbakavägen var tung då det var motströmms men med lite frustration kommer man långt och morgonen var vacker där ute på stora plurret. Jonas kom tillbaka som en ny människa.



Vi fick frukost och sen var det bara att vänta på att vi skulle få lämna detta ställe för en ny ö. Både jag och Jonas mådde dåligt. Jag fick svimmingskänslor och trodde det berodde på vätskebrist. Jag drack och drack, men jag blev inte bättre. Vi åt vår sista rislunch och orkade inte göra så mycket mera än att bara vänta på att få åka iväg. Klockan gick så otroligt sakta men tillslut var det dagt att åka till nästa stopp som var White sandy beach.