svenneochcamelen

Vi vaknade ganska tidigt och Jonas mådde bättre. Det skulle ta oss någon timma upp men vi startade dagen med att kolla internet. Det hade märkligt nog försvunnit massa pengar som vi inte riktigt hade spendarat. Inne på internetbanken kom det som vi misstänkte, men hoppades på att det inte skulle stämma. Vi hade blivit skimmade! Någon har kopierat vårt bankomatkort och troligtvis sålt det vidare till någon i Dominikanska Republiken som de där har tagut ut massa pengar. Förtvivlade räknade vi om tiden och ringde hem till Jonas päron. Det vi inte visste var att det var 14 timmars skillnad och inte 12 så vi väckte stackars Eva klockan 2 på natten. Gullig som hon var hjälpte hon oss så gott hon kunde. Tur att vi har fler oberoende bankkort så det var bara att använda nästa. Vi laddade upp med nya pengar och gasade iväg norr ut. Lanskapet blev bergigare och bergigare. Det var får överallt och titt som tätt även kossor. Vi kom ut till kusten och vi båda tyckte att detta var finare än USA:s Highway 1 (denna heter också HWY 1). Havet var helt turkost och stränderna var svarta.



Väl framme i staden så började vi med att leta boende. Usch så dyrt det var. Hostel var inte ens att tänka på, men vi har ju en campervan så vi började leta efter campingar, men även det var svindyrt. Vi lyckades hitta ett sunkigt campinställe för strax över 100 kronor natten så det fick duga. Vi lagade lite mat i ett kök som nästintill inte fungerade och där det inte fanns värme i. Som vi frös. Vi bäddade ner oss i bilen och satte på en film. Gud så mysigt det var. Lite kallt, men eftersom den är så trång så lyckades vi värma varandra. Precis när vi hade somnat gick billarmet igång. Så rädda vi blev. Det skulle för det första inte finnas nå larm på bilen. Vi kom och tänkta på att det kanske var för att vi låst bilen innifrån med nyckeln. Vi tröck och tryckte på knappen inne i bilen men den låste sig inte. Det kanske var en bil som gick att öppna innifrån fast den var låst? Så en arg och trött Jonas fick nog och öppnade dörren och klev ut i kylan i bara kallingarna. Jag fick vara inne och testa alla låsknappar jag hittade och tillslut fungerade det. Vi var glada att det bara var nå konstigt med bilen och inte någon som försökte göra inbrott. Efter myckter om och men somnade vi om.

Nästa morgon åkte vi omkring för att se om vi kunde åka på valsafari, men eftersom solen sken så var alla turer fulla. Vi bestämde oss för att gå en vandring istället.Vi tog med oss några smörgåsar och vandrade iväg. Det var så vackert att gå längs med havet. Ni som har sett Sunes sommar, när han drömmer sig bort och är på en äng med alperna i bakrunden, det var precis så det såg ut. Snötäckta berg på ena sidan, ängar sen turkosa havet på andra sidan (havet är dock inte med på Sunes).



Det blåste ganska kallt men luften var så frisk. När vi skulle vandra tillbaka gick vi längs stranden och tittade på alla söta sälar som låg och solade sig.



Camilla började känna sig febrig så det gick så sakta på tillbakavägen, men inte gjorde det så mycket eftersom det var så vackert.



Tidvattnet hade börjat komma in så när vi hade en liten bit kvar så var vägen blockerad av allt vatten. Vi kollade runt och det fanns två alternativ, gå tillbaka eller klättra upp för en superbrant kulle. Vi valde att klättra eftersom många andra redan gjort det och lämnat eftersig en bra stig. Men usch så jobbigt det var och halt som bara den. Tog man ett felsteg var det bara att åka rutchkana ner och börja om. Efter många svettdroppar var vi äntligen uppe. Vi stod där ett tag och flåsade ikapp. Vi hade glömt att ta med oss dricka så vi skyndade oss till bilen och drack minst en liter var :) Vi åkte vidare och inspekterade staden lite, besökte en bokhandel, inhandla lite varmare kläder till Jonas samt handlade lite mat. Vi åkte till vår camping ingen och mumsade i oss vår mat sen bäddade vi ner oss i bilen igen och kollade på mer film. Detta var ju riktigt mysigt. Vi somnade gott efter dagens prommis. Plötsligt vaknade vi igen av ett larm. Det tjöt och tjöt, vi hörde inga utryckningsfordon. Var det en tsunamivarning? Jonas kastade på sig kläderna och sprang ut. Det kom en bil i full fart ner mot campingen och då hörde vi sirener. Nu kommer vi bli dödade tänkte vi. Jonas sa åt mig och låsa dörrarna sen så sprang han upp till vägen. Tiden gick och han kom inte tillbaka. Usch va tiden kan gå sakta ibland, men då knackade han på rutan och berättade att det var massa brandbilar. "Tur" att det inte var något annat, men efter detta adrenalinpådrag var det nästan omöjligt att somna om och vi som skulle upp supertidigt för att kolla på valar.

Vi vaknade och var supertrötta. Men det var bara att klä på sig och ladda med frukost. Det var kyligt denna morgon men det var klart ute. När vi åkte mot träffpunkten så gick solen upp. Det blåste inte så mycket denna dag men Camilla tog sin sjösjuke tablett i förebyggande syfte. De tog oss til båten. Det hade börjat blåsa lite mera men inte allt för mycket, men ju längre ut från land vi åkte desto mer blåste det och vågorna blev högre. När vi lämnade hamnen stod det att det var bra sjöväder så vi undrade hur hemskt vädret var föregående dag när de varnade för kraftig sjösjuka. Det var bara att hålla i sig. Vi stannade till lite då och då för att kapten skulle lyssna efter valarna. De berättade att andladningentill att valarna fanns just här och så nära land var pga av en spricka på havsbottet där det stupade ner till 1600 meter. Jag och Jonas tittade på varandra och hoppades att båten skulle hålla. Vi åkte vidare och lyssnade igen. Vi ställde oss längst fram på båten för att spana lite och jag kan lova er att man fick kramphålla i relingen för att inte trilla av. Vågorna var nog minst två meter höga så det kändes som att åka bergochdalbana. Stackars alla som var på båten och hulkade ner i spypåsarna, och jag kan säga att det var många. De hade lokaliserat en val längre bort så de körde sakta mot den. Vilken tur vi hade, den var uppe vid ytan och andades. De berättade att "spermwhales" kunde bli upp till 24 meter långa men denna var nog bara 16, ungefär lika lång som vår båt. Vi såg inte hela valen utan bara från blåshålet till ryggfenan, men den var gigantisk.



Jag glömde helt bort att det gungade så. Den blåste ut luften dök lite, kom upp och tog ett sistan andetag, sen dök den ner i djupet och var borta. Valarna brukade dyka i 45 minuter innan de kom upp för att andas igen och den tiden hade inte vi kvar utan de sista minutrarna gick till att se på delfiner. De gjorde oss ingenting, eftersom vi då sparade vi in de slantarna som vi hade tänkt att spendera på den turen också. Det var flera 100 delfiner. De hoppade, slog volter, lekte och bara yrade omkring. Att slå volter var tydligen inget de hade blivit tränade till utan gjorde i det fria. Det var riktigt roligt att se.



Vi åkte sakta hem mot hamnen igen och solskenet hade försvúnnit. När vi kom till kontoret igen så hade de ändrat från måttligt väder till kraftig sjösjuka. Tur att jag tog min tablett annars hade jag också spytt.