svenneochcamelen

Sådär lagom möra efter en 13 timmars nattbuss välkomnade Sydney oss med solsken. Vi vandrade till vårt hostel och fick reda på att vi inte fick checka in förrän kl 2. Jag frågade hur det blev med vår uppgradering från en 6-bäddsdorm till en 4-bäddsdorm som de sagt att de säkert skulle kunna ordna. Tjejen i kollade i systemet och upplyste oss att vi blivit uppgraderade från en 32-bäddsdorm till en 6 bäddsdorm. Vi blev inte glada utan gick ner för att lämna väskorna och diskutera om vi skulle stanna på Nomads, som ännu en gång lurat oss. En trött och arg Camilla vandrade upp till receptionen och frågade om de fick se rummet. Jag berättade vår livshistoria om hur dåliga Nomads har vart och hur lurade vi har blivit efter kusten och vips så stod vi där med ett dubbelrum, som vi fick checka in i på en gång. Vi kastade in väskorna och tog en snabbdusch innan vi skulle på en guidad tur. Vi mötte upp våra danska pigor, som dock inte verkade ha någon koll alls.



Efter mycket om och men hamnade vi hos vår guide. Jonas bad honom att vara extra rolig så vi inte somnade på turen. Han tog verkligen Jonas på orden och berättade massa roliga saker. Det blev en blandning mellan historia, kultur och humor. VI fick bra tips på vart vi kunde äta och dricka. Vi vandrade genom den gamla delen The Rock där gangstrarna härjade.



Vi gick genom den nyare delen där skyskraporna tog sin plats. Vi kom till en staty som var en ett stort svin. Det betydde lycka om man nuddade grisens tryne så det sken som en sol. Det var även en annan del på grisen som sken. Guidens mål var att den delen skulle skina mer än trynet, och den var inte långt ifrån.



Vi vandrade vidare till till bonatic gardens där vi tittade på "flying foxes", vackra blommor, underbar utsikt och kakaduor.







Vi vandrade vidare till Operahuset som var vårt slutliga mål.



Jag och Jonas bestämde oss för att titta på solnedgången över operahuset och harbour bridge. Vi sprang iväg och inhandlade lite jordgubbar och dricka och sen var det bara att springa tillbaka. Utsikten var helt enorm.





Resten av kvällen myste vi med danskarna på en restaurang och sedan sov vi djupt.

Dagen efter var det bara att gå upp tidigt för att åka till Manly beach och vandra. Föregående dag hade lämnat sina spår på mina fötter. Gå i flipflops under 4 månader utan att använda vandringsskorna är ingen bra idé. Det var bara att försöka plåstra om tossingarna och ta färjan över till Manly.



Manly beach var mysigt och fullt med surfare. Solen var inte på vår sida så vi började vandra.



Vi gick efter kusten hela vägen.





Det var varierat med skog och öppna ytor. Vi passade på att äta lite matsäck uppe på toppen innan vi vandrade mot bussen.



Vi stannade till och kollade på lite ristningar som aboriginerna hade gjort.



I slutet av vandringen hamnade vi vid stranen och avnjöt färska jordgubbar med våra nyfunna vänner.



Vi kom tillslut till bussen och möttes då av en chock. Det var bara pre-pay bussar och det fanns ingenstans att köpa biljetter, detta var ju mitt ute i ingenstans. Vi fick vackert sätta oss ner och vänta i en halvtimma tills de vanliga bussarna började rulla. Vi väntade in båten och hoppade på. Det blåste riktigt kalla vindar men vi vägrade gå in. Vi ville se utsikten. Den var helt enorm. Det var så vackert när stadens lampor lös upp och speglade sig i vattnet. Ju närmre vi kom såg vi operahuset och harbour bridge.





Trötta i fötterna vandrade vi hemåt genom staden.

Denna dag bar det av till Bondi Beach för att häsla på Kristin. Tyvärr var det inte strandväder så det blev en vandring igen. Stranden var inte alls lika stor som man sett på bilder utan den var väldigt liten.

 

Bondi är även känt för sin kustvandring och den var helt enorm. Vågorna kastade sig mot de höga klipporna. Surfarna var glada med tanke på hur stora vågorna var. Man kunde se delfiner leka i vågorna men inte idag.





Tyvärr började det att regna så vi vandrade tillbaka och passade på att unna oss lite thaimat. Kristin visade oss runt och det fanns inte mycket att se förutom lite affärer.



Vi tog bussen hem och passade på att laga mat i köket. USCH fy och blä. Det var nog der värsta vi sett. Det var så äckligt och skitigt överallt. Folk slängde mat här och där och vägrade att plocka undan efter sig. Det var ett under att vi inte blev sjuka. Vi bäddade ner oss tidigt för att ladda till nästkommande dag.

Vi vaknade tidigt och tog oss mot Blue moutains. Det skulle regna hela dagen så vi packade med oss lite regnkläder. Vi vandrade 45 min genom staden fram till bergen. Vi började med att åka en skyline. Vi åkte ca 200 meter över marken men utsikten var jättefin. Vi fick se ett högt vattenfall som forsade ner i dalen.



Vi började vandra efter kanten och stannade till för att se på utsikten. Vi förstod var namnet kom ifrån för det var verkligen blått. Oljan i eukalyptusträden reflekterade ett blått sken i kontakt med solljus så allt blev blått.



Vi hade tur med vädret och solen tittade fram lite titt som tätt. Vi kom fram till Three sisters, som blue moutains mest är känt för.





Vi passade på att vandra ner till berget och vandrade ut till en av dem.



Det var lite läskigt att vandra ut på den smala bron som var högt över marken. Vi vandrade sakta mot tåget som skulle ta oss hemåt när himlen öppnade sig. Det kom en störtflod. Vi var dyngsura ända in till skinnet. Vi kunde inte låta bli att skratta och säga: vi hade ialla fall tur med vädret. För det hade vi. Vi passade på att värma oss med en kaffe, för här var det bara 13 grader. Tåget tog 2 timmar och väl hemma var det bara att kasta sig in i duschen för att tina upp igen. Vi tog en liten prommis för att hälsa på Tony, som vi mött i Cairns. Det blev ingen film, för den utsikten han hade över Sydney ville vi inte försöra.

Sista dagen blev det shopping för mig. Jag hade fått tillåtelse att handla ett par nya skor. Så mycket som jag grinat och svurit över de "gamla" skorna så ville vi inte få Ayers rock förstört. Jonas pös iväg som en fura och hade en dejt med Tony i gymmet. Efter mycket om och men hittade jag ett par jättesköna skor. Det var bara att betala och se glad ut. Jag mötte upp Jonas och tog en lunch. På kvällen åkte vi till Tony igen och drack lite vin med våra underbara vänner.



Alla fick självklart testa på världens starkaste chili men det Tony inte visste om var att vi blandet ner lite i hans grogg, Skrattar bäst som skrattar sist :)



Innan det blev allt för sent packade vi oss hem och fixade väskan, för nästkommande dagar skulle det bli ett stort äventyr.

Vi kom till den lilla surfarhålan som heter Byron Bay på förmiddagen. Vi hade fått många rekommendationer om denna orten, då den är mer laidback och genuin än de andra ställena. Det var en mysig stadskärna med småbyggnader och affärer och inga höga skyskrapor. Stranden erbjuder enorma vågor till surfarnissarna som är många här i Byron. Det kändes som en liten hippiestad som vi hamnat i.

Vi checkade in på vårt hostel som var ett riktigt hippiehostel. Det var många som sa att detta skulle vara superhäftigt. Det hette Arts factory och man kunde riktigt känna Tomas di Levas själ sittandes i väggarna med olika färger, skitigt och lite sunkigt och med rymdgubbar och raketer målade på väggarna i vårt rum som kallades space room.



Vi tyckte dock att det påminde väldigt mycket om hostelen som vi bodde på i centralamerika så vi var inte så imponerande.

Eftermiddagen ägnade vi åt att kika runt nere på stan och så gick vi en liten minibushwalk med en grymt rolig guide med en fjäder hängandes i håret och en papegoja sittandes på axeln.



Han påminde verkligen om krokodiljägaren när han berättade om hur man överlever ute i bushen. Han lärde oss bland annat att man kunde äta vissa blommor, utvinna vatten ur palmer och krama om ett träd för att hålla nere kroppstemperaturen när det är varmt. Första kvällen tog vi det lugnt och softade, men det blev inte så mycket sömn då våra rumskamrater bestämt sig hålla låda på alla möjliga sätt fram till fem på morgonen.

Dagen efter så var det då dags för vårt livs första surfing. Vi var grymt laddade och förväntansfulla efter att avundsjukt sett alla coola snubbar glida fram i vattnet och nu var det alltså vår tur. Vi hade bokat en endagarskurs med instruktörer som skulle få oss att bli Kelly Slater på någon timme. De hämtade upp oss utanför vårt hostel och sedan så bar det av till en strand söder om Lennox Head. Det började med att guiden hade en genomgång om hur man hittar de bästa vågorna och hur man undviker att drunkna i en undervattenström.



Sedan blev det teknikgenomgång med 20 stollar liggandes på varsin bräda på stranden. Sedan var det dags att blöta ned sig.

Vi hoppade fram genom vågorna för att ta oss ut på lite djup. Det var jobbigt och pulshöjande och riktigt bra träning vilket kändes som ett plus. Det gäller att ta i och vara stark i paddlingen. När man tagit sig ut var det bara att invänta rätt våg, kasta sig upp på brädan med fötterna vid bakre kanten, och paddla som en tok för att tajma in och fånga vågen. Sedan en snabb burpee upp till stående och fösöka hitta mittpunkten med foten. Sedan gällde det att försöka stå upp i någon enstaka sekund för att kunna hinna känna sig cool och undvika att smasha in i skallen på allt för många av de 20 andra deltagarna som skulle trängas på en minimal yta i vattnet.

 

Det gick riktigt bra för att vara första gången och både jag och Camilla tog oss upp.





Det var sjukt roligt och grymt skön känsla när jag lyckades hålla mig stående ett tag.



En hel del käkande av smaskigt saltvatten blev det också, men vad tusan det finns ju så det räcker där ute i oceanen. Surfing är något jag definitivt kommer göra igen så fort jag får chansen. Synd att vi inte har sådana vågor hemma i sjön Vågen i Bollnäs. På kvällen blev det partaj och kortspel på hostelet med våra danska vänner och folk från surfarkursen.

Dagen efter skulle vi checka ut från hostelet eftersom det var fullbokat under helgen och vi hade bara bokat två nätter. Vi flyttade till Backpacker in som låg ganska nära stranden. När vi hade checkat in där så lyckades vi tappa bort varandra. Någon sa till Camilla att jag hade gått ned till stranden vilket jag inte hade. Så hon gick dit för att leta efter mig. Hon ringde och vi bestämde oss för att mötas på stranden så jag gick mot stranden. Mellan hostelet och stranden gick det ett järnvägsspår och vid övergången träffade jag två tyska hippies som sa att det låg en brunorm på rälsen. Jag gick bort dit de pekade och där bredvid rälsen så låg den och stekte. Det var en en Eastern brown snake och det är ormen med det andra mest toxiska giftet i världen. Tyvärr gillade den inte all uppmärksamhet så den försvann in i ett hål under järnvägen innan jag hann få någon bild. Hostelet hade gratis cyklar så vi bestämde oss för att ta en cykeltur ut mot en känd fyr som skulle ligga väldigt vackert.



vi passerade längst kusten förbi några surfingställen, bla the pass som är ett väldigt känt ställe och något av surfingens Mecka. Tyvärr var inte vädergudarna riktigt med oss så vi fick oss en rejäl dusch, så det var bara att vända hemåt och kolla på film resten av dagen.

Det finns en stad som ligger en bit inlands från Byron bay som heter Nimbin. Det är en liten håla men ändå väldigt känd då Aquarius festivalen hölls här på 70-talet. Den har därför utvecklats till en renodlad hippiestad med allt vad det innebär. Färglada affärer i regnbågens alla färger, sunkiga människor i gamla ruttna kläder, egendomliga frisyrer, affärer som säljer knarkutrustning och annat konstigt krimskrams. Inofficiellt är droghandeln fri i den här staden, vilket innebär att hippiesarna går runt som i trans och det säljs marijuanakakor, röka och liknande i varenda liten korsning. Det går till och med bussturer ut till staden så att turisterna skall kunna bevittna spektaklet vilket vilket vi självklart ville. Bussen som vi åkte med såg ut som en regnbåge bara den och chauffören var såklart en riktig lodis han också.



Han lovade dock och svor att han skulle hålla sig borta från kakor när han satt bakom ratten. Hmm, kändes ju tryggt åtrminstone. Vi stannade till på vägen och fick prova lite konstiga nötter vid en pub innan bussen rullade in i Nimbin. Vi gick runt någon timme där och bevittnade den egendomliga staden med dess konstiga butiker. Här fanns det ingen surfaraffär som heter Billabong men väl en annan affär med namnet Bringabong.



Man kunde även ta sig en fika på Rainbow kafé. Det var en annorlunda upplevelse att gå runt här och se människorna som tror att vi fortfarande lever kvar på 70 - talet.



Efter besöket stannade vi till ute i bushen för en liten vandring och barbeque. Vi hade en kines med oss i bussen som blev lite trött på vägen. Han satt och hängde med huvudet och gungade både hit och dit, bland annat in i tjejen som satt på sätet bredvid som såg allt annat än road ut. Det hade nog blivit en liten kaka för mycket för dne stackarn. Alla i bussen skrattade så vi kiknade. När vi skulle äta barbequen hade han dock försvunnit ur vårt synfält så vi blev lite oroliga. Som tur var hittade guiden honom några hundra meter bort, kramandes ett träd. Efter turen så tog vi det lugn och chillade med film på hostelet.

Sista dagen i Byron Bay ägnades åt den fina surfarstranden.





Vi satte oss på gräset ovanför sanden och tittade ut på de galna surfarna som skickligt manövrerade brädan genom vågorna.



Det är en konst att bara ta sig upp och lyckas följa med vågen. Tänk då vilken skicklighet dessa surfare har som faktiskt kan styra brädan genom vattnet också. Det känns som att alla i Australien surfar, unga, gamla och alla typer av människor.



Vi träffade en gubbe som lärde oss lite om väder och vind och lite tekniktips på hur man ska hålla upp nosen på brädan ovanför ytan. Hm, vi får nog börja med att lära oss hålla vår egen nos ovanför ytan. Efter denna sköna dag var det dags att ta nattbussen ned för det sista stoppet längs östkusten.

Vi stannade till ett kort stopp i staden med det coola namnet Surfers paradise. Namnet till trots så är det inget superbra surfarställe utan mer ett wannabe Miami/LA med höga skyskrapor direkt vid stranden, nöjesparker som warner bros och seaworld, rejält party och bling bling och fancy personer på gatorna.



Hit kommer folk för att ligga på stranden och festa. Stranden är ganska cool med rätt höga vågor eftersom Barriärrevet inte hindrar dem från att kraftfullt slå mot land.



Det fanns en massa volleybollplaner där det var turneringar när vi var där. Vi var inte imponerade av deras insatser. Vi är ju två persomer som gillar det här plastiga och fejkade som vissa städer kan ge ett intryck av, så vi tyckte faktiskt om staden.



Vi gjorde dock inte så mycket mer än att vandra runt på stan och hängde med våra vänner som vi träffat på Fraser. Vi hann även med en liten dubbelmatch i tennis där team Sweden rockade såklart.



Annars går det mesta av Surfers paradise ut på att man ska supa skallen av sig och tumla runt på någon av de coola klubbarna inne i stan. Vi börjar bli trötta att allt ska gå ut på att festa hela tiden. Vi är här för att uppleva landet, kulturen och sevärdheterna och det känns inte som att folk här på östkusten alltid har samma idé. Vi saknar fortfarande den där riktiga känslan av Australien. Kanske kommer det redan på nästa stopp som många rekommenderat, nämligen Byron Bay.

Jag hade övertalat Jonas att ta ett stopp i Brisbane så jag fick träffa Amanda. Vilken tur att vi gjorde det. Vi checkade in på Chill som hade en fin färg och underbar utsikt.

Vi slängde in våra värskor innan vi sprang ner mot staden. Hungriga var vi så vi började med en lunch. Jag tyckte att Brisbane var en riktigt mysig och lungn storstad.

Vi shoppade lite småsaker innan Jonas kom med den briljanta meningen: Camilla om du går in och gör en tatuering nu så betalar jag den. Mycket snabbt och riktigt gick jag upp och kollade ut något fint. Jag visste redan vad jag ville ha men inte vart och hur. Tyvärr var dessa fullbokade men vi letade reda på en annan. Jonas ångrade sig när han förstod att jag skulle göra en tatuering och försökte övertala mig att inte göra en. Man ska inte säga sånt till mig, då får man lida själv. Tattueraren ritade upp mitt motiv och jag blev riktigt nöjd. Han fick bara placera om den 4 gånger innan jag blev nöjd sen satte han igång.



Satan vad ont det gjorde. Jonas skrattade och jag gjorde hemska miner.



Det var bara att bita ihop för nu fanns det ingen återvändo. Efter 15 minuters lidande var det över och jag blev riktigt nöjd med resultatet.



Vi vandrade vidare och hamnade på Mc Donals. Vi åt glass och bara bubblade innan Amandas tåg skulle ta henne hem. Det var en helt underbar dag med massa skratt.

Dagen efter bar det av till Surfers Paradise, men först lite rensning av väskan.

Det var jobbigt att slänga allt, men så glad jag blev när vi upptäckte att vi skulle väga väskorna. De fick max väga 20 kg och min vägde 17.9. Vilken tur att jag rensade väskan just då =)

Vi kom till Noosa på eftermiddagen vi hann bara med vandra omkring på staden och bestalla biljetter till Australien Zoo. På kvällen hängde vi med våra nyfunna danska pigor från Fraser.

Vi vaknade tidigt morgonen där på och jag var laddad till 1000. Vi upptäckte snabbt att våra danska flickor inte var vakna så vi fick lov att vecka dem ur sin dimma. Vi fick skjuts till den stoora gula bussen som skulle ta oss till Zoot. På bussen visades filmer om zoot och självklart Steve Irwin. Väl framme fick vi ett schema sen var det bara att börja springa omkring.



Vi såg krokodiler, stora, små, vita och gröna. Vi passade på att titta lite på koalor innan det var dags att mata elefanterna. Det är sjukt hur stora det är när man väl står öga mot öga. Sen den där snabeln, jag trodde den skulle vara mjuk, men den var stenhård och väldigt slemmig.



 Efter att tvättat av allt elefantslem bar det av till kända Crocoseum. Det började med elefanter igen, sen ormar och massa fåglar. STORA fåglar, galna fåglar och fina fåglar. De flög bara centremetrar ovanför våra huvuden innan de snällt flög tillbaka till sin skötare. Efter att det samla in alla fåglar kom vi till huvudnumret som självklart var att visa upp en krokodil. Det var inte vilka som helst som höll i numret utan det var Steves fru och barn.



Barnen var inte så små längre men det märks vem deras pappa var, både till utseende och sättet. Vi fick se när jätten smidigt hoppade upp ur vattnet och tog sin fångst.



Den visade även sin berömda dödsrullning. När man fick se den är man glad över att vi inte har krokodiler i vårt vatten hemma i Sverige. Smidigt men kraftfullt snurrade den runt och runt.

Vi vandrade vidare och tittade mer på Australiens djurliv som Cossawares, mer koalor, Devils XXX, och dingos. Vi hamnade vi de söta känguruerna. Visste ni om att den röda kängerun kan bli 2.4 m hög och hoppa 3 meter upp i luften och 12 meter framåt och uppnå en hastighet på över 60 km/h.





 Vi stannade till och gosade lite med dem innan vi gick vidare och fick se elefanterna sparka boll. Sedan spanade vi in tigrarna. Vi vandrade tillbaka mot entreen genom fågelburar och mer koalor, där man även fick klappa de små lurvdjuren.



Tillsist hamnade vi bland ormarna. Usch så läskiga de är. Vi fick även se en närmare bild på red-bellied blacksnake.

Vi åkte vidare till Zoots nya attraktion: Afrika. Det var egentiligen inte så mycket mera än en stoor hage med zebror, giraffer, noshärningar och en leopard. Det var fint gjort men inte så mycket mera.



Vi tog oss tillbaka till bussen. När bussen väl anlände så somnade vi sött. Kvällen bestod av lite festande i baren med danskorna och våra irlänska vänner. Vi var helt slut efter den långa dagen så det blev en tidig kväll.

Denna dag var det dags för vandring i nationalparken. Vi packade väskan och åkte iväg. Efter mycke om och men hittade vi till starten och började gå. Det var förs en skogsvandring där allt såg lika dant ut. Lite roliga träd men inte så mycket mera. Vi kom fram till en jättefin strand som senan visade sig vara nakenstranden. Vi fick nog av nakna människor i Tulum så vi vandrade vidare upp till toppen och tittade ut på den underbara utsikten och avnjöt våran matsäck.





Vi fick se några valar och en flock med delfiner.



 Vi hade verkligen tur med vädret för solen sken hela dagen.



Vi gick sista biten efter stranden och det var svårt att gå samtidigt som man tittade på allt det vackra. Vi tog oss till en mysig liten strand och vilade.





Vi hittade även en vild koala sittandes i ett träd. Det bärjade bli mörkt så vi vandrade tillbaka. Även denna kväll avslutades i baren. Trötta och nöjda gick vi på dejt med John Blund.

Efter en lång nattbussfärd kom vi fram till Hervey Bay. Staden som främst är känd för att den är gateway till världens största sandö, Fraser Island. Den är även känd som världens valhuvudstad då man kan se tusentals humpback whales migrera ned för kusten mot kallare vatten. Men det var alltså pga Fraser Island som vi letat oss hit, då vi hört mycket gott om denna fascinerande ö. Vi hade bokat en tre dagar/två nätters tag along tur, som innebär att man ingår i en grupp som campar och åker runt och tittar på saker på ön.

På kvällen innan avfärd så var vi kallade till en briefing, där vi skulle träffa de andra gruppdeltagarna. Vi blev indelade i tre stycken grupper som skulle dela på varsin fyrhjuldsdriven bil att köra runt i på ön. Den första bilen var ledarbilen som guiden körde och de andra två bilarna skulle de andra gruppdeltagarna turas om att köra. Vi hälsade på de andra i vår grupp och fick göra en matlista tillsammans i gruppen för de kommande dagarna på campinglägret på Fraser. Sedan var det bara att ta sig hem och packa väskan för morgonens äventyr.

Vi vaknade och rusade hastigt iväg mot bilparkeringen, hämtade vår mat och packade in sovsäckar, ryggsäckar och annat smått och gott i bilen. Sedan rullade karavanen iväg med förväntansfulla personer. Färden gick bra och så småningom efter en kort färjetur, rullade vi ut på sanden på Fraser Island. Det var skumpigt och en väldigt annorlunda upplevlse att köra bil i sand. Det finns inga riktiga vägar på ön, utan endast små skogsvägar med bara sand som det är lätt att köra fast i.

Det snabbaste sättet att ta sig runt ön är att leta sig ut på stranden där det är "mindre sand" och mer tuta och köra. Vi stannade till för lunch och ett kort bad vid en liten fin sötvattensjö. Vattnet var klart och det var bara att doppa huvudet och ta sig en slurk, då sjörna består av endast regnvatten. Sedan tog vi oss ut på stranden och körde norrut längs öns östra kust innan guiden plötsligt stannade på stranden.

Det var dags för nästa lilla utflykt. En promenad tog oss upp bland träd och buskar som egendomligt nog växer mitt i all sand. Vi vandrade på i ett vackert led som de duktiga turgruppsresenärer vi var, när jag plötsligt hoppade till av Camillas välbekanta tjut bakom mig: EN ORM! Jag vände mig om och fick se Camilla stå storbölandes med kameran i högsta hugg ut mot buskagen. Där slingrade sig en liten grön trädorm. Vi beundrade den lilla krabaten innan vi vandrade vidare några minuter då det rasslade till i buskarna på andra sidan. Jag vände på huvudet och hann se en rödaktig slang. slinga sig ned i ett håll i sanden. Jag hann inte se vad det var för orm för den var snabb som en blixt ned i sitt gömställe. Hugaligen var skulle detta sluta?Vi vandrade vidare och kom ut på något som närmast kan beskrivas som en liten miniöken.

Vi vandrade ut på det öppna området och kom fram till en brant nedåtlutande backe. Där nere låg en sjö med fint grönt, klart vatten mitt bland all sand.

Hur coolt som helst! Vi tog oss ett dopp igen och kunde se kattfisk simma i vattnet.

Sedan vandrade vi tillbaka till bilarna och gasade iväg längst stranden, tills guiden vek av in i skogen och vi var framme vid campinglägret. En dingo kom springandes och välkomnade oss när vi klev ur bilen. De ser ut och beter sig lite som en vanlig hund fast smalare.

Dock är det vildhundar som man ska hålla sig undan från, så vi fick stränga order om att inte vandra runt ensamma på kvällen i lägret. Det var skönt att kunna slänga av ryggsäckarna i tälten som stod där färdigpreparerade för oss. Det blev gemensam matlagning i grupperna, innan kvällen drog igång med lite festligheter kring lägerelden och en tur ned till stranden, där man kunde se stjärnorna väldigt tydligt i kolmörkret. Sedani kröp vi ned i sovsäckarna i tältet och frös arslet av oss den natten.

Nästa dagen började med att en aborgin som spelade sina instrument och berättade lite smått om sin kultur.

En rolig detalj i lägret var att det enda som var förbjudet var att vissla efter mörkrets inbrott och att spotta i lägerelden då det kunde påkalla onda andar. Efter uppträdandet var det dags igen för en färd längs stranden. Det var min tur att köra bilen och det var riktigt kul. Vi slirade och studsade bland den gropiga sanden och vattnet skvätte över bilen varje gång jag körde över en liten bäck av sötvatten som rann ned mot havet längs stranden. Vi överlevde resan och kom fram till en kulle som hette Indian Hill. Det var en sagolikt vacker utkiksplats där man kunde se ut över kusten och ned i det klara vattnet. Där nere i vattnet kunde vi se valar, sköldpaddor tjurhajar, delfiner, fåglar och en massa roliga saker simma omkring i vattnet.

Här skulle vi kunnat stanna hela dagen, men det fanns mer att upptäcka så vi gasade tillbaka längs stranden. Vi kom fram till ett ställe som heter Eli Creek. Det fungerar som ett slags floddelta i miniformat där vattnet rinner igenom djungeln och ut på stranden, ned i havet. Vi vandrade upp längs med den lilla floden tills vi kom fram till en trappa som ledde ned i vattnet. Vattnet nådde upp till knäna, så det gick alldeles utmärkt att vandra i floden, tillbaka ned till stranden igen.

Det kändes som att gå i en Astrid Lindgren barnfilm, med vacker natur och Emil som badar med Alfred i floden. Fast i Australienversion.

Efter ett kort stopp vid lägret för lunch så bar det ut i skogen igen. Vägen var riktigt skumpig och det var ingen enkel sak att hålla sig i hjulspåren på den lilla skogsvägen. Vi körde någon halvtimme innan ledarbilen stannade framför oss. Alla hoppade ur bilen för det var tydligen dags att kika på orm igen. Tyvärr så hann ormen försvinna ut bland snåren för vi i de bakre bilarna såg den aldrig. Besvikna åkte vi vidare men efter regn så kommer solsken. Bara några sekunder senare så stannade ledarbilen igen. Vi flög ur bilarna och sprang över varandra för att få en skymt. Och där mitt i sanden på vägen låg den. Den femte dödligaste ormen, en redbellied blacksnake.

Det var fränt att se en så farlig orm på så nära avstånd. En IQ befriad fransman lyckades dock skrämma bort ormen då han sprang emot den med kameran i högsta hugg så det blev ett kort möte med ormen. Vi fortsatte färden och kom fram till en liten sjö full med små sköldpaddor. De var av en mindre variant, typ sådana som man kan ha i akvariumet hemma.

Guiden lyckades fånga en av oss till de flestas lycka och folk fick känna och ta på den. Vi tycker dock inte att man ska leka med och skrämma vilda djur så vi lät bli. Efter sköldpaddsåskådningen åkte vi tillbaka och hann med en utkiksplats över öknen innan vi stannade till på stranden för vårt sista stopp för dagen. Det var ett skeppsvrak som låg på stranden alldeles i vattnet.

Skeppet kallades för Maheno och tappades bort i en storm när det var på väg att bogseras till Japan. Besättningen styrde upp det på stranden och sedan dess har ingen riktigt orkat ta på sig ansvaret för skeppet. Så nu ligger det bara där och ruttnar bort som ett fint landmärke på världens största sandö. Lokalbefolkningen passade på att roffa åt sig av den lyxiga utrustningen, så nu kan man hitta knivar och gafflar från skeppet lite här och där i var mans kök.

Kvällen avrundades med fotboll och fiske på stranden i takt med att solen segla ned och dränktes i horisonten. Sedan blev det barbeque och lägereld igen innan vi somnade in med en hel del extralager kläder på oss.

Sista dagen på ön så packade vi ihop våra saker in i bilarna igen och begav oss ut en färd genom tät vegetation på mittendelen av ön. Vi träffade på ett roligt djur som såg ut som en blandning mellan en igelkott och ett piggsvin.

Den kallades för Echidna och var mycket sällsynt, så vi hade riktig tur som fick se den. Den gömde sitt ansikte i händerna när klåfingriga turister klämde på den. Vi gick en 40 minuters vandring inne i regnskogen som var riktigt djup och snårig, dock cool. Vi lyckades tappa bort en irländare på toan som den stackars guiden fick ägna hela förmiddagen åt att leta efter. Vi begav oss av mot det som tydligen skulle vara den finaste sötvattensjön på ön, Lake Mackenzie. Dock så blev vi stoppade på vägen av håll i hatten nu, ännu en orm! Det var en riktigt, riktigt vacker orm, en Carpet pytonorm. Den liknade de ormarna som finns på fångarna på fortet.

Den var inte giftig, utan kramar sönder sitt byte innan den sväljer det. Den kan dock bitas riktigt rejält vilket den även försökte göra med guiden och andra närgångna personer. Den spärrade upp sin käke, väste och kaste sig blixtsnabbt fram genom luften. De är så fascinerande att se! Camilla verkar ha fått sin ormskräck rejält botad efter denna weekend, då hon var den som var närmast ormen med kameran.

Vi avslutade tiden på ön med ett stopp för sol och bad vid Lake Mackenzie som var en sjö med klart vatten och jättemånga barnfamiljer.

Den var inte riktigt lika fin som på de bilder vi sett tidigare, men det var skönt att få slappa den eftermiddagen innan vi skulle ta färjan tillbaka till fatslandet. Men innan vi skulle åka så kallade naturen återigen. I dubbel bemärkelse. På toaletten hade en riktigt stor och imponerande spindel skapat sig ett hem. Den var inte dödlig hör och häpna, bara giftig och ger stor smärta.

Helt sjukt vad mycket roliga djur vi har fått se, på bara några dagar här på ön! Och inte nog med det, på vägen tillbaka till Hervey bay ute på en åker, hoppade det omkring vilda kängurur. Äntligen fick Jonas se en känguru i det vilda! Kvällen avslutades på barbequeställena vid stranden i Hervey bay, där folk grillade upp det sista av den gemensamma maten och tog avsked av nya vänner. Det var dags att lämna detta äventyr och ta sig vidare ned mot nya äventyr.