svenneochcamelen

Dagen efter storstädade vi allt och skälvklart vårt råttbajserum. Så fint allt blev.

Vi passade på att tvätta och förbereda maten. Det var så våra dagar såg ut när vi var hemma. Tvätta, städa, laga mat och hade vi tur kunde vi mysa ner oss i soffan till en film.

Kvällen avslutade alltid vid elden med några kalla öl som allt för många gånger slutade med för många. Vi blev väckta  runt 6 vaje morgon och då var det dags att kliva upp. Denna dag skulle vi få vara med i skogen hela dagen. Simon hade biologilektion med oss och det var lika intressant denna gång. Vi fick se hur grabbarna fixade med stängslet och söta hunden Tiny studsade omkring i det höga gräset.

(Tiny)

Vi rensade bort mera grenar och man kunde känna stor skillnad på olika träslag. Vissa var jättelätta medans andra vägde bly, även fast de var lika stora. Det finns en träsort som heter: Ironbark  som väger 1 ton per kubikmeter. Galet tungt. Dagen gick fort och sen var det dags för lunch. Jag och Björn stötte på en ganska stor och hårig spindel så vi frågade Simon vad det var. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet bara att den var dödlig. Efter lunch fick vi testa på att åka 4-hjuling vilket var superkul. Annars var det som vanligt med att bära alla pinnar. Jag kan lova att den ölen den kvällen smakade gudomligt. Vi var hemma några dagar och tog hand om tvätten och fortsatte städningen. Vi kunde sopa 4 gånger per dag men det vart smutsigt direkt i alla fall. Sista dagen i skogen var ett äventyr i sig. Vi åkte långt ut i skogen. Jag fick haka på Simon och det kan jag lova att det inte var det lättaste. Han älgade på som en galning och jag höll på att dö. Hoppa över stubbar, stockar, stängsel, massa klurigt gräs som bildade snaror så det var några gånger jag stupade och fick kämpa för att komma upp på fötterna igen. Simon röjde med sågen och jag fick flytta massa stockar. Vi hittade ett träd där bin hade gjort ett fint litet bo med massa honung. Jag kan lova er att den honungen inte smakade som vanlig honung. Den var supergod. Det gällde dock att passa sig för de arga bina, men det var lätt värt det. Det blev dags för lunch så jag och Klara fixade i ordning smörgåsar med avokado och tonfisk. Simon kom och satte sig jättenära Klara så att vi båda reagerade. Jaja han vill väl hälpa till med luchen tänkte vi båda innan vi han se vad han hade med sig. EN ORM. Jag och Klara fick lätt panik när vi såg den 2 meter långa pytonormen. Som tur var, var den redan död, men de där djuren slutar inte att kräla på väldigt lång tid. De tvingade oss att ta på ormen och hålla i den vilket var lättare sagt en gjort. Usch, det var nog bland det läskigaste jag har gjort i hela mitt liv. Det slutade med att Simon flådde ormen på vår beställning och sedan smakade vi alla på den rå. Det smakade, hmmm, inget. Nej inget smakade det, inte ens något. Efter luchen började ardrenalinet släppa och tröttheten kom in. Jag och Klara gjorde allt för att hålla oss vakna. Vi var så trötta på alla satans pinnar så vi började göra sånger och historier för att fördriva tiden. Vi hade väldigt roligt i skogen den eftermiddagen. Vi åkte hem när solen började gå ner och det var helt magiskt att se de olika färgerna som himlen visadade för oss. Några känguruer hoppade i skogen. Detta är något jag alltid kommer att minnas.

Vad gör man då på fritiden här uppe i Cairns, när man inte städar, diskar eller hackar morötter? Det mesta som händer sker kring lagunen som är det stora området där man kan sola och bada, spela fotboll med kompisarna, eller grilla vid någon av de otroligt mysiga grillplatserna.

Det finns också en mycket fin promenad nere vid vattnet där alla fitnessentusiaster (inklusive Jonas) springer, eller tränar vid styrkestationerna där man kan köra situps, chins och dips bland annat.

Det finns inget bättre än solig dag, än att dra ihop gänget och ha en äkta australiensisk "barbie" vid lagunen med kött, majs och potatis i foliepaket. En specialitet som är otroligt gott, nyttigt och billigt är kängurukött som är fettsnålt, mört och som nästan smälter i munnen.

På dagtid när vi slutat jobbet vid 12 tiden så brukar vi oftast hänga nere på gräset vid lagunen och bara sola, bada, titta på folk och ta det lugnt och snacka skit med polarna. Det är verkligen det ljuuuva livet.

På eftermiddagen brukar många gå och handla och förbereda sig för nattens festligheter, för festligheter det är det alltid nere på coutyarden på nomads. Glädjande nog har livet med mer fasta rutiner fått Jonas ordentligt på träningstagen igen, speciellt som vår polare Andreas drar med honom till gymmet på hostelet Gilligans på kvällarna. Skönt med en träningspolare som sporrar, hjälper en i övningarna och ger motivation.

Det går inte att skriva om Cairns utan att nämna de helt galna festerna som äger rum här. Cairns är verkligen partystaden nr 1 verkar det som och många backpackers vallfädrar hit för att festa natten lång på Gilligans eller Woolsheed där du uppmuntras att dansa på borden (det finns till och med dryckeshållare i taket) och dricka det ädla gamla lådvinet kallat "Goon". Goon är ett klassiskt billigt lådvin med otroligt äcklig smak, men som alla backpackers ändå dricker pga det är det klart billigaste alternativet jämfört med tex kopparbärs som kostar över 100 spänn för 3 flaskor. Goon består bla av följande ingredienser (håll i er nu) fiskrom, kyckling, ägg, nötter i en söndermald salig blandning. Nyttigt så det förslår kan tyckas när man läser innehållsföteckningen.

Om Cairns är partystaden, så är det bla på Nomads hostel som man laddar upp inför en kväll på tex Gilligans. Här är det alltid någon som är i partytagen och varje kväll ser man glada gäng och vänner sitta nere på en uteplats som kallas för courtyard.

Här dricks det, spelas musik, väsnas och skrattas det hela natten lång. Det finns alltid någonting att fira här på Nomads. Den personer åker, den personen har födelsedag och den personen har fått ett nytt jobb. Vissa människor är verkligen helt galna i att festa. Vi har tex en skön lirare som varit berusad och gått ut alla kvällar utom en under 5 månaders tid och det är ändå inget konstigt här i Cairns. Kända och ökända är de underbara temafesterna som då det var svensk midsommar, eller varför inte musse pigg temat.

Manniskorna ar verkligen stortskona och de som haller igang mest och bast ar sjalvklart personalen i staffroom. Nere ser ni bilder pa nagra av oss som jobbar och vasnas har pa Nomads.

Vi hade ju tidigare lyckats skaffa oss jobb som housekeepers i utbyte mot gratis boende på ett hostel som heter Nomads, så det var dit vi staplade med våra tunga ryggsäckar efter en vecka till sjöss. Vi skulle bo tillsammans i ett staffroom med alla de andra städarna, så vi vandrade upp för trapporna och in i den lilla korridoren till rummet. Det som mötte oss var en ren och skär chock och fasa. Pizzakartonger och tallrikar på golvet, proppfull diskho full med disk, kläder överallt och flugor som kalasade runt i allt möjligt smått och gott.

Vi bodde 12 personer på en normal 2 rummare med ett litet kök och toalett.

Det var svårt att leta sig fram till sin säng för det låg saker överallt. Detta kan aldrig sluta väl tänkte vi. Vi hälsade på alla i personalen och de visade sig vara riktigt trevliga, om än något speciella. Vissa hade till sin vana att däcka på toaletten, andra kissar ned allt som går att kissa ned och andra har högljutt sex så hela staffroom hålls vakna hela natten. Efter ett tag vande vi oss och lärde oss skratta åt det hela och fick några riktigt schyssta vänner.

Jobbet bestod i att under tre timmar städa hostelet, vilket betydde bädda sängar, skura, diska i köket, städa toaletterna och annat liknande. Till en början hade jag och Camilla kvällspasset ensamma, men efter någon vecka fick vi jobba morgonpasset vilket var kul då man fick chansen att jobba även med de andra personerna. Efter en tid lyckades Camilla få jobbet som Headcleaner på hostelet. Det innebar att hon fortfarande städade samma timmar som förut, men som betald huvudansvarig (eller chef) för att arbetet blir gjort på ett bra sätt. Eftersom hon fick betalt för det arbetet, så var hon tvungen att arbeta extra för att få ha gratisboendet kvar. Hon fick ta hand om frukosten på hostelet mellan 7.00 och 9.00, dvs inhandla frukostvaror och ställa fram det på bordet i matsalen, sitta och glo på simpsons i två timmar och snacka skit med gästerna.

Inte helt fel med andra ord. Jobbet som headcleaner var otroligt lärorikt då man fick ha ansvar över folk från olika nationaliteter, lära sig konflikthantering, motivera människor och ha ett stort ledaransvar. Stundtals var det jobbigt pga tjafs och bråk som det självklart blir när 12 pers ska bo på en liten yta, men det får en verkligen att mogna och växa som människa.

Så småningom lyckades även Jonas hitta sig ett extrajobb som kitchenhand på en thairesturang precis bredvid vårt hostel. Jag jobbade där torsdag - lördag kväll mellan klockan 17 och 24 på kvällarna. Arbetet bestod förutom att diska av att förbereda mat, såsom skala räkor, skära ärtor, fixa basilika och packa kött. Ganska stressigt ibland när det var mycket folk, men helt ok och en rolig grej då jag aldrig trodde att jag skulle hamna i ett kök i hela mitt liv. Kocken var en riktigt rolig prick och han lärde mig lite smått och gott om matlagning. Dock hade han en tendens att lägga extra chili i min mat för att jäklas vilket jag inte uppskattade. Tyvärr fick jag aldrig chansen att hämnas vilket jag grämer mig väldigt mycket över än idag. Kocken hade även andra talanger än bara matlagning och han var mäkta stolt och skröt varje kväll över sin egenproducerade svampodling hemma i huset (nej inte champinjoner) Tyvärr var chefen på resturangen en riktigt elak ragata som försökte trycka ner oss i personalen, så jag bad henne dra dit pepparn växer efter några månader. Men en erfarenhet rikare och lite extra pengar i kassan satte riktigt bra.

Under tiden som jag jobbade på resturangen fick Camilla ett riktigt roligt jobberbjudande. Hon och en kompis som heter Klara skulle få chansen att jobba på en farm ute i den Australiensiska outbacken. Hon kommer att ägna ett helt inlägg åt detta lite senare. Det innebar att jag fick ta över hennes jobb som headcleaner och frukostnisse. Jag jobbade med detta hela vägen tills vi lämnade Cairns i slutet av Augusti och det var skönt att bli Camillas boss igen när hon kom tillbaka från outbacken efter några veckor =)

Vi packade väskorna och gick ombord på båten Reef experience som skulle ta oss med ut till vårt "flytande hotell", en annan större båt  vid namn Reef Encounter. Båten har sovrum, resturang, kök, egen kock, utomhusbubbelbad och annat smått och gott som gör livet värt att leva. Båten lämnar aldrig revet, utan nya gäster transporteras dagligen till och från Cairns. Detta skulle alltså bli vårt hem och arbetsplats den kommande veckan.

Vi började äventyret med att ta vårt advanced dykcertifikat som  gör att vi är tillåtna att gå ned till 30 m under ytan. Detta behövs då många av de finaste dykplatserna och skeppsvraken ligger runt detta djup. Kursen bestod i olika delar och uppgifter som man skulle klara av att utföra under vattnet. Med hjälp av en kompass så skulle vi navigera oss runt på botten och hitta tillbaka till vår utgångsposition. Roligt men inte helt enkelt när du befinner dig på 15 meters djup. En annan rolig uppgift var att vi fick med oss en lista med olika fiskar och koraller ned under ytan. Där skulle vi försöka identifiera och skriva ned namnet på de olika växterna och djuren vi såg. Jag kan säga att handstilen under vatten liknar en femårings, men kul var det!

Det mest spännande dyket du kan göra på revet är helt klart nattdyket. Det innebär att du får en liten ficklampa i handen, ställer dig på kanten av båtbryggan och spanar ut över ett totalt, blött, kolmörker! Det enda du ser är ljuset från båten och från din lilla ficklampa i handen. På natten beter sig revet och allt liv i det annorlunda jämfört när det är ljust ute. Stora rovfiskar som travelli (stor tonfiskliknande fisk) kommer fram och letar febrilt efter små fiskar som inte gått och lagt sig/gömt sig än. En rolig grej är att de följde efter oss och ljuset från vår ficklampa, så om vi lyste på en liten fisk någonstans, så kunde vi hjälpa de stora fiskarna att få sig ett skrovmål. Om man hade tur kunde man även få se sovande sköldpaddor.

De är inte direkt jordens smartaste djur. De letar efter en liten grotta att sova i, stoppar in huvudet så att endast det får plats och så tror de att de är skyddade. Så tänk dig att du är en hungrig förbipasserande haj och så ser du en sovande sköldpaddskropp med huvudet instucken i en liten håla. Inte undra på att sköldpaddor är utrotningshotade.

Så var då tiden inne för vårt första nattdyk. Vi var lite nervösa. Tänk dig själv att guppa fram i oceanen och du ser ingenting vad som händer runt omkring dig. Det enda du vet är att någonstans där under dig i djupet finns det många olika former av varelser som potentiellt kan döda dig snabbare än du hinner säga fiskbullar. Så stod vi då där på plattformsdelen av den stora båtbryggan. Jag och Camilla var i full färd med att göra en Buddy check, dvs säkerhetskontrollera varandras utrustning då vi fick syn på vad som försigick i vattnet. Där befann sig tiotalet 2-3 meter stora hajar som vildsint jagade småfisk runt båten så att vattnet skvätte och yrde!

Detta var alltså vad vi i totalt kolmörker skulle hoppa ned och dela uppehälle med den närmsta halvtimmen. Camilla nästan grät och jag var inte så kaxig jag heller. Men tillslut tog vi mod till oss och hoppade ned i djupet. Allt blev totalt mörkt och vi såg ingenting för några sekunder. Med lätt panik lyckades jag tillslut rikta ficklampan framåt. Det enda jag såg var mörker, mörker och totalt mörker, tills plöstligt: En stor svart silhuett uppenbarade sig i mörkret. Den var till och med ännu större än den sett ut från båten. Hajen simmade runt, elegant och smidigt genom vattnet. Dess ögon lyste i grönt när jag riktade ficklampan på den. Jag lyste omkring och insåg snart att de gröna ögonen inte var de enda runt omkring mig. Hajarna tycktes dock inte bry sig nämnvärt och simmade vidare i jakt på mer välsmakande föda än svenskt människokött. Under ytan såg vi helt nya saker. Det var inte alls lika läskigt och mörkt som vi först trott. Vår lärare visade att vi skulle gömma ficklaman så att ljuset försvann  . Det enda ljuset vi hade nu var det från månen. Efter att ögonen vant sig så började man se alla formationer av koraller och jag kan lova att det kändes som vi var på månen. När vi rörde våra händer i vattnet så glittrade det grönt. Som små stjärnor. Det var små alger som fick en kemisk reaktion och började lysa. Så vackert. I slutet av dyket när vi var på väg upp till ytan, så vände jag mig om och såg en stor haj komma emot mig snett framifrån. Tydligen ville den ha sig en närmare titt innan vi försvann utom räckhåll. Den närmade sig, 5m, 4m, 3m, 2m tills jag kunde möta dess blick och den stirrade rakt in i mitt cyklop med sina livlösa gröna ögon. Sedan vek den av och lät oss kliva upp till en varm och skön dusch...

Arbetet på båten bestod i att hjälpa kocken i köket, diska, servera mat, bädda sängar, städa rum, tvätta, dammsuga och annat smått och gått som det behövdes hjälp med på båten. Det var jobb från tidig morgon till sen kväll och stundtals väldigt slitsamt. Vi jobbade från 5.30 på morgonen till runt 21.30 på kvällen. Men när man väl fick sin efterlängtade rast för ett dyk så var det värt det.

Vi fick dyka tre gånger om dagen, morgon, eftermiddag och nattdyk. Det stora barrirärrevet är det bästa dykningen vi har gjort hittills. Vi såg några sköldpaddor som ser så fridfulla och lugna ut när de liksom flyger fram i vattnet.

Vi lyckades även att hitta Nemo och många av hans kompisar. Kaxiga små rackare det där, kommer man för nära deras hus så försvarar de det med liv och lem.

Vi såg även under dagtid mindre revhajar som oftast bara låg och sov på botten.

Korallerna är otroligt vackra och de har konstiga och häftiga formationer i olika former.

Christmastree worm som ser ut som julgranar. De kryper in i stenen och gommer sig om man skrammer dom!

Den roligaste fisken var helt klart den stora Maori Wrasse som patrullerade runt på en område av revet. Det är en gigantisk fisk som fått namnet Wally, för den är nästan tam. Den kommer fram och hälsar när man dyker med den. Man kan klappa den, gosa med den och till och med krama den! Precis som en hund!

Det hade varit en omtumlade, slitsam, men ändå fantastisk vecka när vi äntrade båten som skulle ta oss tillbaka till Cairns. En otrolig upplevelse som vi aldrig någonsin kommer att glömma. Så vi tog farväl av våra arbetskamrater, steg i land och riktade skutan mot nya utmaningar.

Vi lyckades undvika att bli tagna av frukthundarna på Cairns flygplats (ja de har faktiskt hundar som letar efter både knark och frukt) och satte oss i bussen in till hostelet där vi skulle tillbringa de första nätterna av vårat Australienäventyr. Väl framme på det ganska ruttna men helt ok boendet så slängde vi av oss väskorna för en snabb första glimt av vår nya hemstad.

Det var skönt att äntligen kunna ta fram kortbyxorna och känna värmen igen när vi strosade längst trottoaren. Cairns är en relativt stor stad, 122 700 invånare och har turismen som sin främsta inkomstkälla, vilket märks då reseshopparna, barerna och hostelen dominerar gatorna fullständigt och tävlar om de surt förvärvade backpackerslantarna. Det finns en trevlig liten väg nere vid vattnet, där folk strosar, springer och spanar in den internationella folkmassan.

Vid esplanaden finns också en stor, konstgjord saltvattenslagun där man kan bada, sola och grilla vid någon av de mycket fräscha grillplatserna precis vid lagunen. Att bada i havet är inte att tänka på, då det sitter skyltar med varning för krokodiler överallt. Någon timme med båt utanför hamnen ligger det stora barriärrevet som är världens största rev och det som drar dykare och andra undervattensfans från hela världen.

Detta var alltså det som skulle bli vår hemstad under de närmsta månaderna. Vi avrundade vår första dag men en reptilshow där vi fick spana in stora ödlor. Vi fick även lära oss hur man agerar om man blir biten av en orm. En viktig kunskap här i landet där det mesta djurlivet du hittar både i djupet och skogen kan döda dig i ett nafs.

Om du blir biten i tex armen eller benet som de flesta blir, så ska du linda bettet med en gasbinda ovanför bettet ut mot sidan av kroppsdelen (tex från överarmen ut mot handen) för att hindra att giftet tar sig upp mot hjärtat. Det gäller även att markera med en tuschpenna var bettet är så att doktorn kan klippa på rätt ställe och ta prover på vilken orm du blivit biten av så att du kan få rätt motgift. Sedan gäller det att slappna av och ta det lugnt så inte blodet rusar på i kroppen (enkelt va?)

De följande dagarna ägnade vi åt att ordna med allt praktiskt inför vår vistelse i Australien. Skattenummer, bankkonto, mobil m.m. Allt som vi skulle behöva för att skaffa oss ett arbete här down under. För arbete det var ett nödvändigt ont, då resekassan börjat sina ordentligt. Det visade sig vara lättare sagt än gjort här uppe på norra delen av östkusten. Det är nämligen hit alla backpackers kommer under denna tiden på året i och med att det är vinter och kallt söderöver mot Sydney. Detta skapar en otrolig konkurens på "backpackerarbetsmarknaden" då många söker efter jobb. Detta i kombination med att många av farmerna blivit förstörda av översvämningarna tidigare i år, vilket lett till att många jobb försvunnit, gör det svårt. Vi kände oss lite morlokna efter ett tag och hoppades på att ett mirakel, eller åtminstone att ett vettigt jobb skulle ramla från himlen. Vi vandrade in till ett hostel mitt inne i stan, nära lagunen som heter Nomads. Där pratade vi med en tjej i receptionen om dykning. Och vips tog livet en ny vändning på någon minut...

Vi fick reda på att det går att jobba som "hostie" på en av dykbåtarna som går ut till stora barriärrevet. Det innebär att man hjälper personalen på båten med de vardagliga rutinerna i utbyte mot gratis mat, boende och dykning på båten. Vi bestämde oss självklart för att slå till och passade samtidigt på att boka in oss på en dykkurs till advanced open water diver. Tjejen i receptionen berättade också att de sökte personal på hostelet i utbyte mot gratis boende, så vi kom överens med henne att vi skulle jobba där när vi kommit tillbaka från äventyret på barriärrevet!

Vi vaknade riktigt utvilade och solen sken. Det skulle den inte göra länge för när vi skulle packa i ordning våra miljoner saker som låg överallt i bilen öppnade himlen sig. Jonas fick sitta i framsäten medans jag packade där bak. Med nöd och näppe fick vi plats med alla saker. Vi körde mot Auckland och sista stoppet för bilen. Efter mycket om och men hittade vi rätt och vi sa hej då till vår oranga vän Deneb. Vi slängde upp ryggsäckarna på ryggen och tog alla påsar med oss. Det märktes direkt att vi inte burit väskorna på ett tag. Det tog 5 minuter innan det kändes som att ryggen höll på att gå av. Efter 15 min vandring var det bara att hoppa på bussen, efter 45 min väntan. Bussen tog oss in till staden. Första intrycket var att detta inte var NZ. NZ är stora gröna kullar och massa får, inte höghus och massa trafik. Vi letade oss till vårt boende och fick en chock. Det var de snuskigaste rummet vi någonsin bott i och vi förstod varför. Två brudar som precis hade lämnat mamma och spenderat två månader i detta rum. Vi fick tänka på att det var billigt och bara gällde för en natt. Det låg trosor överallt, kläder och saker fulla golvet, odiskade tallrikar av någon anledning i kylen och det var bara så äckligt. Resten av kvällen ägnades åt att tvätta.

Sista dagen i Auckland träffade vi vår kinesiska vän Frank som visade oss runt i den stora staden. Vi började med lunch på en kinesisk restaurang där det blev dumpings, kycklingfötter och jasminte. Det var inte den bästa maten, men kul att få testa på hans mat. Vi åkte utanför höghusen och tog oss till kringliggande parker där vi äntligen fick se gräs. Jätte mysiga stora parker med grillningsmöjligheter och stora ytor för lek och sport. Vi åkte vidare till en gammal vulkan och tittade på den underbara utsikten över staden.



På båda sidorna syndes havet. Vi hade värkligen tur med vädret då solen sken. Vi passade på att fåga Frank varför kineserna knäpper kort på så konstiga saker som moln på himlen och gräset istället för den vackra utsikten. Hans svar var enkelt och hemskt: Vi har varken moln eller blå himmel. Våran himmel är bara grå. Vi har inga gräsytor och inga fåglar. Detta kan vara den första gången kineserna ser en natur som denna. Riktigt hemsk tyckte vi och vi pratade vidare om kinas kultur och politik och fick lära oss mycket.



Vi åkte vidare ner till havet och avnöjt de sista timmarna med en smaskig glass och trevligt umgänge. Vi vandrade efter stranden och tittade på alla människor och djur. Vi såg en söt liten hund som hade en rullstol så han kunde springa omkring.



Vi fick skjuts hem och restren av kvällen tillbringades på starbucks innan vi slöt våra ögon en sista gång i Nya Zeeland.

Dagen började med att fixa lite cyklar för nu skulle vi röra lite på fläsket. I detta land skulle man cykla på vägen och det var lite läskigt, så det var tur att vi fick en fin hjälm.

Vi cyklade efter kusten och mot en golfbana. Wow vilken utsikt de var. Vi tog oss upp för alla 1000 backar och hamnade vid ett berg. Vi tog oss upp mot det och hade picknick. Utsikten var vekligen jättevacker. Vi fick se vår lilla håla ovanfrån samt massa hav. Vi la oss i gräset och njöt av solen.

Vi tog cyklarna och trampade vidare till Haruru Falls och det var ett gulligt litet fall. Vi började trampa hemåt och det var efter stora vägen. Väldigt läskigt när timmerbilarna körde en meter ifrån en. Efter en skön tur och väldigt ont i rumpan kollade vi på film och sov eftersom Camilla bestämt att vi skulle på tur dan efter.

Vi klev upp klockan 6 och var så sjukt trötta. Idag skulle vi åka på en guidad busstur. Guiden var riktigt rolig och trevlig och det var blandade åldrar på de som åkte med. Vi åkte förbi NZ nordligaste rödljus, massa får och lite kossor. Vi stannade till vid ett café och tog en kaffe. Vi förstår fortfarande inte hur de kan börja dagen med fika. Muffins och kaffe, halv 9 på morgonen. Vi åkte vidare och guiden pratade på. Tillslut kom vi fram till Ninety mile beach och bussen gasade ut på stranden. Det är en "väg" som går direkt på sanden. Tjohoo vad kul det var.

Hade man turen kunde man se vild hästar, valar, delfiner, pingviner, men det enda vi såg var fiskmåsar och några som fiskade. Det var tydligen många som hade kört fast och förlorat sina bilar. De höll inte koll på tidvattnet så när vattnet steg så körde de fast och tillslut slukade vågorna bilen. De hade inte skyltat utfarterna så det var omöjligt att se vart man kunde köra ut från stranden. Vi fick se några campingbilar på stranden och alla skrattade, förhoppningsvis var bilarna försäkrade. I fjärran fick vi se gigantiska sandhögar där vi skulle få testa på sandboard. "Vägen" till sanddynorna var upp för en liten miniström. När man såg den kan man verkligen förstå att bilar fastnar. Vi parkerade bussen vid den största sandhöfen och sen fick vi en bräda i handen.

Han gav några snabba instruktionder så att vi inte skulle slå ihjäl oss och sen var det bara att börja klättra. Backen kändes som MT Everest. Jonas slängde sig på brädan och åkte med ljudets hastighet ner för backen. Han var den första som lyckades nå vattnet nedanför. Blöt och lycklig klättrade han upp för toppen igen. Gud så roligt detta var. Efter några åk var det dags att bege sig mot NZ nordligaste punkt, Cape Ringa. Solen tittade fram och vi vandrade ner mot en fyr. Detta var stället då Tasmanhavet och Stilla havet möttes. Eftersom vädret var fint fick vi inte se haven slås mot varandra utan man såg en svag färgskillnad. Det var verkligen jätte vacker utsikt med havet och all natur.

Vi åkte sedan vidare till "Gumdiggers" där vi fick en guidad tur genom dåtidens "guldrusch" som denna gång var bernsten. De grävde flera meter ner i backen för att hitta detta "guld". De grävde gonom sandsten med en enkel spade. Tänk er vilket slit det måste ha varit. Sen hade de inge riktigt boende utan fick leva i ett tält på en myrmark. Vi åkte vidare och fick se 45000 år gamla träd innan vi tillslut skulle få testa på NZ kända Fish and Chips. Fisken kom direkt ifrån havet och var panerad sendan friterat. Det bara dröp fett om maten, men den var god. Efter en lång dag åkte vi sakta hemåt igen och efter allt roligt äventyr sov vi gott.

Nästa dag fick vi också lov att kliva upp till en irriterande väckarklocka. Vädret var fullt inte lika vackert men det regnade iaf inte. Idag skulle vi få se Bay of island via båt och om vi hade tur lite delfiner. Det blåste ganska mycker på havet så kapten sa att vi inte skulle få se "hole in the rock" vilket var en liten besvikelse. Det är ett jättehål i en klippa som man kan köra båten rakt igenom. Vi fick se lite andra delar av de olika öarna som fanns. Tillslut ropade kapten att de fått syn på delfiner. Alla sprang som galna till fören av båten. Folk hängde ut ur båten för att se dessa vackra djur.

De var flasknosdelfiner, de kan bli upp till 4,5 meter långa så det var inte smådjur. De hoppade och lekte i vattnet framför oss. Efter att spenderat en tid dör så åkte vi vidare och utforskade lite öar innan vi kom till ganska stor ö och båte lade till vid bryggan. Vi tog en liten prommendat till ettutkikspunkt och fick se en enormt vacker utsikt. Tyvärr var inte vädret det bästa så man kunde inte se jättelångt. Efter att ha njutit av utsikten var det dags att ta båten tillbaka hem och det var tur att vi gjorde det. Efter att vi kommit i land började det regna och blåsa, stormen började närma sig. Vi satte oss på ett café tills det började ös regna, då åkte vi hem och kollade på tv.

Vi checkade ut tidigt och körde mot Auckland. Det bara öste ner regn och det var svårt att se vägen. VI körde in mot några grottor i förhoppning om att kunna se några fler lysmaskar men vägen till grottan var helt översvämmad så det var bara att åka vidare.

Vi stannade till vid ett vattenfall och tack vare allt regn så vart det gigantisk. Vattnet bara dånade ner för fallet. Vi stannade där kortas möjligt pga allt regnande. Vi hade fått informationen att det kunde finnas någon camping precis norr om Auckland så vi körde ditåt. Det började bli mörk och vi visste inte riktigt vart campingen låg så vi chansade och svängde av mot en park. TIll vår glädje fanns det inte en enda skylt om att det var förbjudet att campa så vi parkerade bilden på ett väl valt ställe. Sista natten i bilen. Tråkigt men samtidigt skönt. Vi tittade på våra sista DVD filmer innan vi somnade in i en djup sömn.

Efter några välfärtjänta dagar satte vi oss i bilen igen och åkte lite kringelikrok och skulle kolla in NZ hemliga pärla. Först åkte vi lite fel eftersom deras skyltar ibland kan vara minimala. Det fanns bara en väg dit och det var en smal grusväg. När vi kom dit var det egentligen bara en strand och inte så mycket mera. Detta kan nog vara ett paradis på sommaren eftersom det inte finns några campingar eller stora skyltar vilket betyder att det inte är överbefolkat med galna turister. Det var kul att kolla på alla lyxhus som hade placerats väl. Vi åkte vidare till Coromandel town eftersom mattarmen började suga. Vi hittade några smaskiga pajer till riktigt bra pris. Vi åkte vida norr ut via Auckland där vi fick se en glimt av skytower. Detta skulle bli en låg dag i bilen. Av allt bilande kom Camilla på en fråga: Vad heter lammens ungar? Man blir lite trött efter allt bilande. Det blev kväll och vi hade inte någon sovplats som vanligt. Vi ville enda upp till Paihia, men vi var så trötta. Det var bara att börja leta sovplats igen. Vi åkte flera mil utan en enda rastplats och fanns det en var den direkt efter vägen. Jonas hittade en skylt som tog oss till en historisk plats vid namn Ruapekapeka Pa. Det var en skogväg 6 km rätt ut i skogen, men det var en stoor parkering. Det var massa ljud runt omkring och några bilar som körde. Skulle vi få lov att åka här ifrån, det tystades ner och de enda som hördes var Jonas snarkningar.

Vi vaknade av en svettatack. Det var så varmt ute så shortsen åkte på. Jonas kom springande mot bilen och utbrast: - vet du vart vi har sovit i natt?! På ett gammalt slagfält. Det kanske var dem som spökade och skramlade under natten. Vi började dagen med en rundvandring och fick lära oss att detta var det sista slaget om norddelan mellan engelskmännen och maurierna 1846. Maurerna var riktigt smarta och byggde ett pa (typ av fort där de var inringade av ett högt staket). De grävde massa hål och tunnlar där de kunde skydda sig mot kanonerna.

Maurerna hade inte lika mycket vapen och inte lika farliga men de hade fördelen då de kunde området innan och utan. När engelskmännen lyckats lyckats ta sig in i deras pa så flydde de ut i skogen. Engelsmännen vågade inte följa efter då de visste att de skulle bli dödade så då tvingades de att förhandla med Maurierna och kriget var över. Vi tog brummis och åkte vidare. Vi hamnade på en festival som hette Puff and Pull. Det var olika lag som tävlade om att dra ett stort lok upp för en lätt lutande backe. Ganska roligt att titta på :) vi åkte vidare och tog oss till Paihia. Vi åkte runt och kollade in området, funderade på om vi skulle dyka vid rainbow warrior och letade boende. En sak har vi blivit bra på och de är att pruta ner boende priset. Vips så fick vi ett rum minst 10 dollar billigare per natt. Klockan vart så mycket så vi hamde framför internet och sen sov vi gott.

Sedan bar det av ut till Hobbittown. Tyvarr sa kan vi inte visa nagra bilder fran sjalva inspelningsplatsen. Da riskerar vi miljonboter fran Peter Jackson den lille spillevinken. Först sa guiden att vi bara fick hålla oss till stigarna för de hade redan fått två varningar och blir det en tredje är det slut med de guidade turerna. Den första smällen kom när en skulle ta lite bilder och lutade sig mot ett av staketen så att de gick sönder och den andra kom efter att några, icke engelsktgalande, gick lös och började rycka i massa dörrar och kolla in husen lite för nära så saker blev förstörda. De ställde de sig på gräsmattorna och förstörde en mängd blommor och växter. Så nu var de lite oroliga att något skulle hända igen så att de fick sluta jobba. Eftersom de spelar in en ny film har de byggt upp hela staden igen. Bugeten för dessa två filmer ligger på 500 miljoner dollar och om jag inte minns helt fel kostade Sagan om Ringen triologin 370 miljoner dollar. Så detta kommer nog att bli helt galet.



De hade valt dessa bönders mark just pga av det stora trädet. Där Hobbitarna har alla sina fester samt den lilla sjön. Filmen skulle spelas in i feb 2011 men av någon anledning sköts det fram. Allt var fixat och klart. Blommor hade planterats, träden var i ordning och allt var klart för filmning. Nu måste de plantera om alla blommor till nästa år, men med den budgeten är det nog inga problem. Vi gick med en familj som, enligt dem bara var fan till sagan om ringen, men enligt oss var det galna. De kunde typ allt om filmerna så vi måste ha framstått som några turister. Men när han berättade om fanatikerna så kunde vi inte hålla oss för skratt. Det var många som hade klätt ut sig till hobbits när de åkte på turen och andra pratade med guiden om speciella meningar från boken. Tex: Är det från denna paragraf de byggt dessa hus efter? Han berättade om filmhemligheter som tex mossan på staketen. Endel mossa är kvar från den tidigare filmningen men endel är nyskapad med hjälp av färg och yoghurt och jag kan lova er att jag ser inte skullnade på den äkta mossan och den som är fejk. Bron som Gandalf åker över i den första filmen är en riktig stenbro, men trädet ovanför Bilbos stuga är fejk. De hade åkt omkring och letat upp ett perfekt träd, sedan sågat sönder det och gjort en exakt lika dan modell. Trädet som Bilbo står framför när han har sitt avskedstal har de skapats en exakt lika dan modell så att alla fanatiker inte ska kunna säga att det inte är samma träd. Peter Jacksson har varit riktigt noga med alla detaljer. Det som finns beskrivet i böckerna är exakt lika i vekligheten/filmen. När man ser hur välgjort allt är förstår man varför filmena vart så dyra att skapa.

Efter turen hamnade vi på Mc Donalds och deras underbara gratisinternet. Vi bestämde oss för att spara pengar och åkte vidare norr ut. Vi hittade en liten halundangömd rastplats där vi omringades av stora tallar och ett starkt månsken. Vi bäddade ner oss och satte igång en spännande rulle. Mitt under filmen kom det en stor pick up och ställde sig mitt emot oss. Han stod där mitt emot oss med lyserna påslagan. Vi höll på att skita ner oss. Jonas kastade sig i framsätet och var berädd att köra iväg om någon galning kom emot oss. Efter minst 10 minuter av skräck körde han iväg. Vi var så lagom rädda så vi tog bilen och åkte vidare. Där ville vi inte sova. Vi hittade en ny rastplats som kändes mycket bättre. Det var mycket öppnare men endå en liten bit från vägen. Vi kollade klart på filmen och sov gott

Ja dagen började ju inte allt för bra då sverige fick ett VM silver. Det regande som bara den och i broschyren, om turen, stod det att båtturen kunde bli inställd om vatten nivåerna vart för höga och då fick vi inga pengar tillbaka. Det var bara att hålla tummarna så att allt vatten inte kommit in i grottorna. Vi hade turen och var helt ensama med en guide. Svinrolig tjej som inte var tyst i en sekund. Gud så vi skrattade. Vi fick reda på att alla grottor ägdes av privatpersoner. De som ägde marken ovanför grottorna ägde aven marken under. Det kunde ställa till det för de som ville köra turer om det var flera privatpersoner på en grotta. Det fanns en jätte populär grotta dit stora busslaster körde. Han som ägde den marken vart riktigt rik. Han fick 10% av varje biljett och den billigaste biljetten kostade 46 dollar (230 SEK). Tänk er en full buss med 50 pers och alla käper den billigaste biljetten det blir då 1150 SEK på en busslast. När vi åkte förbi där stod det minst 5 bussar och massa vanliga bilar. Det kallar jag lättförtjänta pengar.Vår grotta var inte lika välbesökt och det var vi glada för. Vi fick hjälmar och sen var det bara att vandra in i mörkret.



Det var helt kolsvar så man såg inte myckte framför sig, men turen var på vår sida och vi hade fått fungerade lampor på hjälmarna. Vi gick längre och längre in och där fick vi se de små små grönturkosa prickarna i taket på grottan.



Till en början såg vi bara de som lös kraftigast. Hon visade hur smarta dessa kryp var. När de var en liten larv så byggde de först sitt lilla bo med hjälp av slemtrådar. De hade först ca en dm lång gång som den kunde röra sig fram och tillbaka i, sen hade de massa slemtrådar ner från boet där alla kryp kunde fastna i. Anledningen till att de lyser är för att lura de kryp, som följt med strömmen in, att detta var vägen ut till ljuset igen. Riktigt smart. Vattnet hade inte blivit för högt så vi kunde sätta oss i båten och glida med strömmen en bit för att se en hel himmel med dessa kryp. Det var som en superklar mini stjärnhimmel. När ögonen vant sig med mörkret så blev de bara fler och fler.



Vägen ut gick vi i totalt mörker och lät ljusmaskarna visa oss vägen. Väl ute blev det en liten fikapaus innan det bar iväg till nästa grotta. Detta var en enorm limestonegrotta med massa häftiga formationer i. Det var precis som grottan vi dök i, i Tulum bara att denna var ovanför vattenytan. Det var massa häftiga formationer som bildats av alla mineraler, vind och vatten.



Det fanns även skelett inne i grottan som floden en gång tagit med sig in i mörkret. Vi fick se ett koskelett och ett skelett från en stor fågel. Detta var nog en av de bästa turerna på hela resan enligt Camilla. Efter turen åkte vi och titta på ett riktigt mäktigt vattenfall. Eftersom det regnat så mycket så var det massa vatten som kastades ut från stupet.



Vi åkte vidare och gick en liten limestensgrotta. Det var bara ett svart håll och inte så mycket att spendera tid på så vi åkte vidare och tittade in en naturlig bro, en bro som var skapad limesten. Tidigare hade det varit en grotta där, men limesten är så porös så den har luckras upp av vatten och koldioxid, vilket har gjort att grottan har rasat samman, men denna del klarade sig och en bro skapades.



Vandringen tog oss ut på en åker där vi kunde se fosiler av jättemusslor. Vi gick vidare och hamnade tillslut i en fårhage.




Stackars fåren var så rädda så de bara sprang i väg så fort de hörde oss.
När vi kom hem igen så bar det iväg till restaurangen för ingen av oss orkade laga mat.