Taupo - Rotorua
Så hade den då kommit. Ödesdagen. Jag tittade på min mobil. Den visade 08.30. Datumet var fredagen den 13e. Det sämsta möjliga datumet att göra något idiotiskt, som sätter livet på spel. Till exempel att kasta sig ut för ett 47 m högt stup, med endast ett gummiband hårt fastspänt runt fötterna. Men nu fanns det ingen återvändo. Nu fanns inga bortförklaringar. Det var dags att ställa sig där uppe på den lilla avsatsen och stirra döden i vitögat. Det var dags för bungyjump.
Hela morgonen gick jag runt som ett lik. Kroppen lyckades på något sätt klä sig, på något sätt bre smörgåsarna och på något sätt tugga i sig dem. Den gjorde detta på eget bevåg för själen och tankarna var någon annanstans. Camilla frågade hur jag mådde men jag lyckades bara få fram ett kort snarstucket BRA, innan jag försvann in i en dimma av dödsfruktan igen. Bilfärden gick lugnt genom staden ut mot floden med den rangliga plattformen. Ingen av oss sa någonting i bilen på vägen dit. Jag checkade in och fick reda på att jag skulle hoppa som nr 2 den dagen, vilket kändes oerhört skönt, då jag åtminstone fick en chans att se så att grejorna fungerade. Jag kramade darrande om Camilla och passade på att ta ett sista farväl, bara sådär utifall att. Sedan tågade jag och två andra killar, en tysk och en malaysier ut på bron. Den ranglade något fruktansvärt. Samtidigt passade jag på att upplysa mina meddöingar om att det faktiskt var fredagen den 13e idag. Den blonde tyske killen skrattade nervöst och gick upp på avsatsen och blev fastspänd runt fötterna. Några sekunder senare for han som en fura i en fruktansvärd fart och med ett lika fruktansvärt skrik ned mot floden. Sedan såg man hans blonda kalufs komma uppåt igen innan han sakta gungade ner i gummibåten där nere. Puh, då funkade åtminstone grejorna.
Nästa hoppare! Hördes inifrån den lilla kuren. Tyvärr var det då mig de syftade på, så det var bara att på darriga ben traska in och slå sig ned på bänken. Jag talade om att jag ville bli doppad med överkroppen i vattnet. De som jobbade där inne sa att de skulle göra sitt bästa. Killen där inne påminde om en riktig hippie och han dansade till någon taskig låt, samtidigt som han spände fast mig runt benen i linan som skulle vara min enda räddning från att åka över dödsfloden styxx denna morgon. Han hade hjälp av en tjej som verkade bitter på sitt arbete och som säkerligen längtade innerligt efter att få kasta ut någon stackars turist från stupet. Youre all set, sa plötsligt killen och det var bara att resa sig. Fötterna var tätt ihopspända så det var svårt att ta sig ut på den lilla avsatsen. Jag fick göra lite små jämfotahopp för att ta mig framåt. Det var två fötter utmarkerade i golvet där jag skulle stå. Jag tyckte selen runt överkroppen satt väldigt löst, vilket jag påtalade för mina två bödlar. De bara tittade på varandra med ännu bistrare miner så jag bestämde mig för att lita på dem. Jag ställde mig på markeringen och tittade ut över avsatsen. Känslan som kom över mig i samma sekund önskar jag inte min värsta fiende. Det var ren och skär dödsångest och jag hyperventilerade som en 400 meterslöpare efter en final. De 47 meterna tycktes mer som 200 m där uppifrån och den lilla gummibåten som skulle plocka upp mig nere i vattnet syntes bara som en liten gul prick där nere. Oh shit, oh fucking shit var det enda jag lyckades frusta ur mig.
Take it easy, and try to look cool for the camera up there, sa tjejen. Jag vände på huvudet och gjorde mitt bästa.
Sedan vände jag tillbaka huvudet mot landskapet och såg utkanterna av staden till vänster, skog till höger och det gröna, fina vattnet där nere. Håll upp händerna och tryck hakan mot bröstet rådde tjejen mig när jag stod där. Så jag höll upp armarna och försökte undvika att svimma av rädsla. Ok, i will count down from 3, sa tjejen. Hela kroppen skrek och ville inte vara med om denna idioti. Allt kändes så fruktansvärt fel. Hyperventileringen övergick i ett bäbislikt stönande samtidigt som tjejen räknade 3,2,1, BUNGY!. Jag blundade hårt, lutade mig framåt och kände tyngdkraften dra mig ut från kanten. Sedan blev allt svart någon sekund, innan jag lyckades kämpa upp ögonen. Allt bara svishade omkring mig och jag minns att farten kändes otroligt fort. Ändå hann jag tänka på vägen ner.
Jag kom på mig själv att tänka att jag krystade efter luft som en barnafödande mor på BB. Sedan slog jag i vattnet och fick vatten i munnen.
I detta läge var det svårt att bedömma om jag fortfarande var levande eller död. Allt var som ett enda virvarr när gummibandet skickade mig en bit upp i luften igen. Det var inte förrän jag greppade pinnen som mannen i båten sträckte ut mot mig som jag förstod att jag bemästrat höjdskräcken och dessutom överlevt mitt livs första bungyjump. Vägen till receptionen var lång och brant och jag var blöt, men jag kände mig bara så otroligt avslappnad. Camilla mötte mig halvvägs och frågade hur det kändes. Jag svarade att jag inte visste, att jag bara kände mig ödmjuk inför faktumet att jag fortfarande lever. Sedan hördes ett öronbedövande skrik från avsatsen, vilket troligen var en malaysisk variant på dödsångest. Vi gick in till receptionen och fixade en DVD och bilder på hoppet och sedan drog vi vidare.
För att lugna Jonas stackars nerver åkte vi till ett nytt puzzle world. Där blev det mer knep och knåp. Efter någon timma åkte vi vidare till Rotorua. Vi stannade till vid några varma källor och gick en liten vandring. Vi gick efter en liten å och kom fram till ett bubblande mini sjö.
De hade ingen aning om hur djupt detta hål var, men de viste att det bubblade upp 30-40 liter kokande vatten varje sekund. Vattnet innehåll massa intressanta kemikalier,som arsenik och amoniak. Där fick vi svaret varför man inte skulle få källvatten i munnen :S Det var riktigt fashinerande att se. Någonstans, djupt under oss, fanns detta vatten som pressades fram så att vi kunde få ett varmt och skönt bad. Vi åkte vidare och skulle besöka ett till ställe med geisrar och källor men de hade hunnit stänga så vi gjorde ett snabbstopp vid en mud pool. Det var något som höll oss kvar. Tänk er en stoor pool med bubblande lera. Det bubblade och skvätte lera överallt och lukten. Ja den var inte att tala om. Det luktade som ruttna ägg blandar med lite surmark.
Tyvärr kunde man inte stoppa ner handen och gegga runt för de var inte bara bubblande lera, utan det bubblade för att det kokade. Vi åkte vidare till vårt slutliga mål och denna gång lyxade vi till oss med ett dbl rum på ett hostel. Trötta efter dagens händelser sov vi gott eller så var det för att våra kläder luktade skunk.
Haha du är bara bäst Jonas villken underbar läsning kram
