svenneochcamelen

Kambodjas huvudstad Phnom Pehn var också en hektisk stad, dock inte lika hektisk som Saigon. Människorna här är också ganska på, men här har de ändå glimten i ögat och ett trevligt bemötande.



Människorna var avspända och sköna här, mer bra vibe över staden. Dock märktes det att det var fattigt med tiggande barn och som sålde saker och gamla invalida män, en utan öga desperat bedjandes om en slant.



Det var ganska jobbigt att hantera ibland, man kan ju inte hjälpa hela världen då reskassan börjat sina. Vi strosade längst floden nere vid centum och fick se en massa hurtiga kambodjaner köra aerobics. En gammal tant rockade extra mycket bland sina yngre kollegor.



Vi lyckades pruta till oss varsit par glasögon (de femte i ordningen för min del, då de andra mystiskt har en tendens att försvinna på de märkligaste sätt.)

Under sluttampen av Vietnamkriget och efter ett inbördeskrig anlände de Röda Khmeerna till huvudstaden Phnom Pehn den 17 April 1975 och tog makten i landet. De togs emot som hjältar på gatorna och hyllades av folket, som dock inte skulle få jubla länge. Under ledning av den paranoide och galne Saloth Sar, mer känd som Pol Pot gjorde de om landet till ett extremt kommunistiskt jordbrukskooperativ, med mål att landet skulle bli helt självförsörjande och andra helt orelistiska mål. På bara några dagar skickades befolkningen i huvudstaden och i andra större städer ut på landet, där de tvingades att slavjobba åt staten som bönder med ett stenhårt, brutalt jordbruksarbete. Stadsbefolkningen fick ingen eller endast lite träning om hur hur arbetet fungerade och tvingades jobba upp till femton timmar om dygnet med endast lite ris och grönsaker till mat. Sjukdomar härjade och folk svalt ihjäl och de som satte sig upp mot, eller uppfattades som fiender mot de paranoida röda khmeerledarna avrättades, eller skickades till fängelser där de torterades pch senare avrättades. Man beräknar att 3 miljoner människor, runt 1/4 av befolkningen dog under de 3 år, 8 månader och 20 dagar som Pol Pot hade makten innan Vietnamesiska styrkor befriade landet 1979. Politiska motsåndare, intellektuella, lärare, doktorer, de som bar glasögon, talade främmande språk, utlänningar, ja alla som inte ansågs som rena och kom från en arbetarbakgrund skickades till fängelser där de under grym tortyr, vare sig de var skyldiga eller oskyldiga tvingades skriva en bekännelse på att man var en fiende mot staten, varefter de senare avrättades. Eller som Pol Pot själv uttryckte sig, "Bättre att mörda en oskyldig av misstag, än att spara en fiende av misstag".

Det mest ökända av fängelserna låg i Phnom Pehn och kallades Security office 21, S-21.



Det var tidigare en skola, men när Pol Pot tog makten gjorde han om det till ett fängelse med tortyrkammare.(tragikomisk ironi, då Pol Pot själv var lärare och eftersom han inte gillade intellektuella) Vi gick runt i det gamla fängelset och kollade in de extremt små cellerna där folk fick ligga fastkedjade på golvet i väntan på nästa förhör eller tortyrsession.



På väggarna hade man nu idag satt upp bilder på alla som fallit offer i fängelset, totalt runt 20 000 människor, barn som kvinnor, män som gamla.



Röda Khmeerna var nämligen lika systematiska i sitt folkmord som nazisterna då de tog bilder och förde protokoll över alla sina fångar. Ingen skulle kunna slippa undan och de gjorde de inte heller. Endast sju fångar har lyckades komma levande härifrån. De tidigare klassrummen hade gjorts om till tortyrkammare där fångarna torterades på alla möjliga sätt.



Ljudisolerat glas hade satts upp kring fönster för att dölja vad som försigick. Misshandel med påkar, knivskärning, avknipsande av bröstvårtorna, avdragning av naglar, skorpioner, och skendränkning var bara några av metoderna som användes.





Man kunde fortfarande se blodspåren på golvet. Om de hade tur fick fångarna en rutten säng och något som liknande en kudde, samt en plastbutt att bajsa i. Ofta fick de dock nöja sig med att ligga fastkedjade på golvet.



På skolgården där eleverna tidigare hade gymnastik, hade man gjort om en ställning till tortyrredskap. Man hissade upp en person upp och ned tills denna förlorade medvetandet, sedan väckte man upp stackaren genom att sänka ned honom i förorenat vatten så att förhöret kunde fortsätta.



I korridoren utanför cellerna hade man satt upp taggtråd för att inte internerna skulle kunna hoppa ned på skolgården och ta livet av sig, för döden det var en befrielse för många som visstades här upp till sju månader, innades det var dags att hoppa på lastbilen för den sista resan bort till Choung Ek och dödens fält "The killing fields"

The killing fields låg någon mil utanför staden vid ett vackert fält med fin miljö, med en sjö och grönskande träd.



Vi fick en mycket bra förinspelad guidad tur med hörlurar som vi lyssnade på och gick runt till olika platser där man visade upp massgrav efter massgrav med obehagliga historier från det förflutna.





När vi gick runt i denna vackra och fridfulla miljö så var det omöjligt att känslomässigt föreställa sig vilka fasansfulla scener som utspelat sig här för inte alls så länge sen. Hit i den mörka  natten, kom nämligen fångarna från S-21 som skulle eliminieras för gott. Bussarna kom 2-3 gånger i månaden med mellan 20-30 vettskrämda fångar. De hade försetts med ögonbindel och kunde inget se. De leddes ut ur bussen fram till ett dike och blev avrättade direkt. När antalet personer ökade till 300 per dag så hann man inte med att avrätta alla på samma dag. Då placerades de i ett litet hus i väntan på vad som skulle ske. De visste ingenting men innerst inne anade de nog. Röda Khmeerna hade satt upp högtalare som spelade hög kommunistisk propagandamusik som tillsammans med ljudet från generatorerna dränkte dödsskriken från barn och andra som blev ihjälklubbade. En efter en kallades de ut för att i revolutionens namn ta sina sista andetag, De galna avskädena till människor var för snåla för att använda kulor som kostade för mycket pengar. Därför fick man använda andra redskap som stod till buds.



Påkar, knivar, hackor, spett och yxor var vanliga resdskap som användes. Liksom de hårda, vassa, taggiga ändarna av bladet på denna palm som användes till att skära upp halsen på folk för att hindra dem från att skrika.



Efter att kroppen slängts ned i massgraven hällde man kemikalier som DDT över den. Dels för att dölja stanken och dels för att göra slut på dem som fortfarande råkade leva och blivit begravda levande. Vi gick runt och kollade på alla gravar där man fortfarande kunde se benfragment och bitar av kläder som fortfarande än idag kommer upp ur jorden.



 



Särskilt illamående blev vi då vi kom till en massgrav där man hittat de nakna kvarlevorna av över 100 barn och kvinnor som blivit avrättade där.



Om en person i familjen skulle avrättas, så var det lika bra att ta hela familjen tyckte Pol Pot. På så vis kunde ju inte bäbisen växa upp och hämnas sina föräldrars död. "För att rensa bort ogräset, måste man rycka upp det med rötterna" som man uttryckte det. Bredvid massgraven fanns ett träd som kallades Killing tree. Här avrättades bäbisar genom att huvudet smashades mot stammen på trädet innan man kastade ned det som var kvar av kroppen som sopor ned i graven.





Man har hittat rester av blod och hjärnsubstans från bäbisar på trädet när man undersökt det. I slutet av turen hade man satt upp ett minnesmonument.



Här inne hade man lagt skallarna från massgravarna på hyllor till allmänhetens ej roande beskådan.

Hela denna dagen då vi besökte fängelset och dödens fält fick oss att tappa en hel del tro på mänskligheten. Även fast man faktamässigt kan ta in informationen så är det ändå helt omöjligt att fullt förstå att det är sant och har hänt i verkligheten. Personen som icke begåvats med den högsta kroppsdelens allra största förträfflighet, Pol Pot levde ett bra liv trots att han dog i husarrest 1998 och fick egentligen inget straff. Än idag pågår rättegångarna mot många av de högsta ledarna, som börjar bli till åren komna och det är ytterst osäkert om de hinner dra tillräckligt många andetag till för att hinna få sona för sina fasansfulla brott de begått mot sitt land, sin befolkning och mot mänskligheten.

Utan frågor och vidare bekymmer tog vi oss förbi passkontrollen på Ho Chi Minh Citys (Saigon) flygplats. Staden myllrar av liv och människor. Det är extremt mycket trafik här och då menar vi verkligen EXTREMT. Det är mopeder, mopeder och lite mer mopeder. 10 miljoner människor varav 5 miljoner mopeder på gator inklusive på trottoarer.



Vi tyckte att det var mycket i Thailand, men det är inte i närheten av detta. Det roliga är också att tutan används inte som en varningssignal som i Sverige. Den används för att säga, nu kör jag om dig din fjant, så håll dig undan eller bli överkörd! Vi räknade till över 100 talet tutningar från vår taxichaufför bara från flygplatsen in till stan. Störst går först och här tvekar inte den med det största vapnet, ähum menar såklart farkosten att bränna över allt som är mindre. Varje gång en gata ska korsas är det ett äventyr. Övergångsställen och rödljus finns där för synsskull, men den gyllene regeln störst går först gäller förstås ändå. Tänk dig känslan att hoppa in i en flock med 400 hundra skenande elefanter. Det är bara att dra en biljett, smyga sig fram över vägen parerandes mellan mopeder som svischar förbi framför, bakom, till höger och vänster.



Folk kör mot enkelriktat och på fel sida vägen girandes mellan mötande trafik. Adrenalinet pumpar till högsta nivå när du skakande tar dig över gatan och det är bara att hoppas att personen bakom moppen, lyssnade riktigt ordentligt under den enda dagen det tog för honom att få sitt körkort. Moppen kan även användas som ett sätt att frakta varor. Det värsta vi såg var en kille som åkte runt med en sängmadrass på moppen.

Annars så kretsade vår vistelse i Saigon mest kring krigets tecken. Vi var till War remnants museum som visade upp historien om vietnamkrigets fasor ur ett nordvietnamsk, kommunistiskt perspektiv, vilket såklart inte var en helt objektiv granskning. Vinnarna skriver ju historien heter det ju. Kortfattat kan man säga att sedan kriget då Vietnam frigjorts sig från Frankrikes kolonialvälde under 40 och 50 talet (då även USA stödde Frankrike) så var Vietnam uppdelat i nord och syd. Nord leddes av Ho Chi Minh och var kommunistiskt medan det republikanska syd leddes av Ngo Ding Diem stödd av USA. Val skulle hållas inför en återförening av Vietnam, men Diem vägrade detta då han inte trodde att han skulle kunna vinna valet mot Ho Chi Minh. Istället utropades den sydvietnamska republiken Vietnam med stöd av USA som var rädda att hela sydostasien var på väg att bli kommunistiskt. Diem blev snabbt impopulär då han svarade på protesterna med terror. Till slut så började man kriga och USA skulle såklart ta chansen att vara med och mörsa lite kommunister. Under kriget släppte man mer än dubbelt så många bomber som under andra världskriget inräknat både Europa och Asien. Många oskyldiga civila blev drabbade. USA bröt även mot folkrätten då man torterade fångar under förhör i fånglägrena. På museet fanns bilder och exempel på hur detta kunde gå till. Exempel var att dra av naglarna på tår och fingrar, bränna folk levande, bränna de ädlare delarna, använda laserstråle i ögonen som förblindade fången, eller amputera armar och ben. De kunde även få sitta utan mat och vatten i små taggtrådsburar kallad Tiger Cages.



Inte en helt schysst behandling med andra ord (vilket säkerligen inte Vietcong heller hade av amerikanerna). Man brände också många byar, mördade många oskyldiga människor och utrotade befolkningen i hela byar. Man använde mycket napalm och även ett gift som hette Agent Orange, som skulle förstöra regnskogen där Vietcong soldaterna gömde sig. Giftet har lett till svåra missfall och skador på barn i flera generationer framåt. På museet visades bilder på sådana drabbade som saknade ögon, deformerade huvuden och CP skadade och annat mycket obehagligt.



Man visade även upp ett antal helikoptrar, plan, stridsvagnar som amerikanerna använde.





I takt med att kriget kostade mer i form av både pengar och liv och hur smutsigt USA agerade, desto mer svängde opinionen emot amerikanerna och de tvingades dra sig ut ur landet mer och mer. 1975 så föll Saigon i händerna på nodrvietnameserna och kriget var över. På väg genom staden passerade vi platsen där styrkorna trängde igenom grindarna med stridsvagnar och tvingade Saigonregeringen att ge upp, kallat reunifikationsplace.



Vi gjorde även ett besök ut till de undergjordiska tunnlarna nära byn Cu Chi, några mil utanför Saigon. Tunnlarna bestod av ett 2500 km långt nätverk av underjordiska gångar, ofta i tre olika nivåer. De byggdes av de kommunistiska gerillatrupperna Vietcong, i syfte att gömma sig och kriga mot amerikanerna när de kom i sina attacker. Folk bodde nere i gångarna under 20 års  tid, vilket får ses som en galen prestation då det var trångt och omöjligt att stå normalt.



Amerikanerna som var stora och tjocka jämfört med de små vietnameserna hade problem med att följa efter i de små gångarna. Dessutom så var djungeln planterad full med grymma fällor som spetsar en på de mest grymma sätt.



Livet nere i gångarna var mycket hårt vilket vi förstod då vi vandrade (krälade) genom tunneln. Maten som serverades bestod av ris och potatis och man gjorde sina behov i gamla ammunitionslådor och man bajsade även i floden som rann ned mot den amerikanska basen. Man hade små ventilationshål som ledde ut röken från köket långt bort så att inte amerikanerna skulle kunna använda röken för att se var folket gömde sig.



All kommunikation skedde i nedre nivåerna så att inte fienden skulle kunna höra dem. När amerikanerna fyllde tunnlarna med gas så låste man bara dörren till den övre nivån och gömde sig i den undre. Gasen försvann ut genom ventilationen. När de fylldes med vatten så öppnade man upp alla luckor och vips så rann vattnet ned i floden.





Man grävde även små gropar i marken med luckor som soldater kunde gömma sig i, så kallade rävhål. Ibland hade vietnameserna gömt granater i ett övergivet rävhål och när de amerikanska trupperna trodde att de hittat en lucka med en soldat under, så smög de upp och sköt ned genom luckan. Men då så var det slutkrigat för den amerikanska soldaten. Gångarna och den ogästvänliga djungeln gjorde det svårt för de amerikanska infanteristerna att komma åt Vietcong soldaterna och blev en nyckel till att vinna kriget.

Vår guide var en trevlig prick och son till en gammal sydvietnamsk soldat som stred på amerikanernas sida. Han berättade mycket hemskt om hur det fungerar i Vietnam sedan Saigon föll och kommunisterna tog makten och enade landet. De förlorande soldaterna fick två val. Antingen konvertera och bli kommunist eller sticka från landet. Många valde det senare och tog båten stor som en buss, med 50-70 pers till USA eller Oceanien. Idag är Vietnam kommunistiskt och styr sina medborgare med järnhand. Staten kontrollerar polisen och det finns bara ett parti, kommunistpartiet. Staten kontrollerar även all media, det finns bara en tv kanal som matar ut propaganda om hur bra partiet är. Journalister mutas att skriva bra om staten genom att de inte behöver betala någon skatt. Staten kontrollerar utbildningssystemet och lärarna hjärntvättar eleverna att tro att de bor i himlen och att det inte är någon idé att åka utomlands eftersom länderna inte är kommuinstiska och är dåliga. Vi kunde inte ens gå in på facebook ibland och det var för att staten spärrat det så att man inte skulle kunna prata skit om regeringen. Gör du det kan du åka i fängelse eller värre. Guiden hade fått en inbjudan från ett Australiensiskt par att komma och hälsa på dem i Melbourne. Han som var fattig skulle få resan betald och boende av dem. Dock var han tvungen att ge staten en deposition på 50 000 kr för att få lämna landet. Detta för att garantera att han inte skulle sticka från landet för evigt. För en stackars vietnames som tjänar tio dollar per dag är detta övermäktigt, så han kunde inte lämna landet. Han sa att vi turister som reste skulle vara väldigt lyckliga att vi hade möjligheten till att göra det, vilket man definitivt får hålla med om. Hans pappa hade sagt att om han umgås med en nordvietnames så var han inte hans son längre. Guiden berättade även mer muntra och roliga saker som hur man ser på skönhet här i Vietnam. Att vara smal och solbränd som vi tycker är snyggt i väst, ses som ett tecken på fattigdom och att man har ett tungt och dåligt jobb, samt brist på bra mat. Att vara tjock och vit i huden ses som ett tecken på välfärd, rikedom och är attraktivt. Guiden beklagade sig över att han som var smal och mörk inte hade en chans på brudarna, medans hans feta vita kompis hade fem flickvänner. Alla tjejer hade heltäckande kläder för att hålla huden så vit som möjligt.

Vi tog oss också en utflykt med buss ned till Mekong deltat där den stora Mekongfloden rinner ut i sydkinesiska havet. Vi ville komma bort från storstadens väsen ett slag och se hur det riktiga vietnamesiska livet på landsbyggden fungerar. Det blev en fin och intressant tur då vi började med en tur på floden där vi fick se hur folk tog båtarna och handlade frukt och andra varor av varandra. Fullastade båtar med annanas och det var till och med folk som bodde på båtar.







Husen låg slitna vid kanten vid floden och såg ut som de skulle ramla i kull när som helst.



Vi fick gå i land och se hur man tillagar och smaka på vietnamskt kokosgodis och risvin som var väldigt mycket starkare än väntat. Även här i Vietnam har man en förkärlek till att blanda ned ormblod, inälvor och hjärta i vinet då man tror att det botar impotens. Vi kände dock att vi inte har några problem med impotensen så vi lät bli det vinet.





Båten tog oss vidare en bit upp dit floden smalnade av och vi fick gå i land och ta cykeln på en fartfylld färd bort till lunchstoppet där vi fick smaka på en fisk, som hade huvudet på skafft bokstavligt talat. Vi gick igenom lite djungel ned till en mindre flod där vi fick åka vietnamesisk roddbåt där vi hade en gammal gubbe som stod upp längst bak och rodde med årorna i kors om varandra.





Det var en fin färd bland vacker grönska och vi passerade mycket inte så väldigt fashionibla, men charmiga hus. Vi fick en såndär klassisk kineshatt på huvudet vilket Camilla tyckte gjorde mig oemotståndligt vacker.



Det är upp till var och en att bedömma. Färden gick lugnt och fint, nästan för fint. Kanske skulle tystnades snart brytas? Kanske det lurar några gamla vietcong soldater uppe bland snåren? Kanske Rambo snart kommer med sitt röda pannband och sin militärmundering i högsta hugg?



Av detta såg vi dock intet denna dag. Efter båtfärden blev det en kort besök på en hektisk marknad där vietnameserna plågade lite fiskar genom att klippa av den fenorna levande och sålde frukt i alla dess former och utseende. Klassiskt asiatisk vardag med andra ord.

Vi tog bussen hem till vår livliga huvudstad igen för en sista tur på stan med ett gäng som vi träffade på turen. Det var dags att ta sig vidare vilket kändes skönt. för våra öron hade börjat gå sönder av allt tjat från försäljare. Ett nej tar dig inte långt i denna stad. Nej måste upprepas fem gånger i följd vilket måste följas av total ignorering av vederbörande. Folk i allmänhet kändes svinaktiga och elaka i denna staden och det är många som pratar skit och ger elaka kommentarer bakom ryggen på sitt språk, som vi inte förstår. Tråkigt men sant, kanske är det stortstadssyndromet och vi får hoppas att vietnameserna i övriga delar av landet är trevligare. Hursomhelst var det kul att få en snabb inblick i landets historia innan vi tog oss över gränsen till det ännu fattigare Kambodja.

Vi hade turen även denna gång att träffa en underbar Malay vid namn Micke på flygplatsen till Borneo. Vi landade säkert i Kota Kinabalu. Han visade oss vart vi kunde ta den billiga bussen in till stan för endast 4 kr istället för en taxi för 80 kr. Vi började prata om vart vi skulle och han gav oss mängder av tips runt denna ö. Vi beslutade oss för att stanna på samma hostel och sen visade han oss runt i staden. Vi började med att äta Roti, en Indisk rätt där man får ett bröd som liknar mjukt tunnbröd som man dippar i olika starka såser, sedan bar det av för att besöka några turistbyråer, för vårt mål var att dyka Sipadan som är ett av de bästa dyken i världen. I och med att han själv jobbat som dykintruktör så gjorde han allt han kunde för att hjälpa oss. Sipadan som är en ö har blivit ett naturreservat och endast 160 personer får dyka där per dag så det var bara att hålla tummarna. Vi var även och tittade på en fiskmarknad innan vi hamnade på en pub där Jonas testade Cola ice som var coca cola med en kula vaniljglass i.



Inte det godaste, men en väldigt populär dricka här. Micke hade övertalat oss att stanna en extra dag i KK för att visa oss en av öarna, vilket inte var en besvikelse. Vi köpte lite snacks och sen bar det iväg. Det var fruktansvärt varmt så det var bara att kasta sig i vattnet.



Det svalkade ingenting eftersom det var ca 30 grader varmt. Det var ett rikt fiskliv som gömde sig där nere. Svartvita Nemofiskar, en babymuräna, stora fiskar och små fiskar, även fiskar som gillade att ta en tugga på oss om vi kom för nära deras hem.









I och med att det var så varmt, så befann vi oss mestadels i vattnet och simmade omkring.



Kvällen avslutades på samma pub, samt några drinkar.

Nästa dag tog vi bussen till Mt Kinabalu och Micke visade vägen. När vi kom dit betalade vi in oss och fick en chock, Alla Malayer betalade bara en femtedel av det vi gjorde. Det visade sig att det var så överallt när vi skulle se något. Vi fick skjuts upp till starten och sen var det bara att vandra uppför. Konditionen var inte som den en gång varit. Varje trappsteg kändes som att besiga ett helt berg, det kan även bero på att vi startade nästan 2000 m ö h.



Vi vandrade sakta uppför och Micke berättade att han tävlat springandes upp och ner för detta berg. Det är Borneos högsta berg på 4095 m ö h (nästan halva Mt Everest). Vanliga motionärer gör denna bestigning under två dagar, men de tävlande springer upp till toppen och ner igen på 3,5 timmar, Micke hade gjort detta på imponerande 4,5 timmar. Det märktes när han nästan sprang uppför trapporna och Jonas gjorde sitt bästa för att hänga på. Jag gav upp direkt och ängnade min tid till att ta bilder.





Vi kom till första stoppet där några nyfikna ekorrar undersökte oss lite väl närgånget.



Vi vandrade sakta vidare när det plötsligt rasslade till i skogen. Jag stannade till för att se vad det var men det enda vi hörde var massa prassel. Det fanns ingen stig dit så det kunde omöjligt vara människor. Vi tog några steg upp och då såg vi apor.



Gud så glada vi blev. Vi trodde att det var orangutanger men det visade sig att vara Red Monkeys som dock ser liknande ut men mer ljusoranga. Vi mötte några riktigt coola typer som besigit berget med stil.



Vi bestämde oss för att vandra tillbaka så vi inte missade bussen till nästa stopp. Det var nästan jobbigare att klättra ner än upp. Vi hade även turen att se ytterliggare en orm, dock väldigt liten.



Vi fick ingen skjuts tillbaka utan det var bara att vandra de 2,5 km tillbaka till bussen. Vi mötte upp en annan svenska som följde oss tillbaka, rolig tös det dära.



Vi slängde i oss lunchen och hoppade på lyxbussen. Vi fick oss ett gott skratt när vi fick se hur den såg ut. Sätena var trasiga, hemmagjorda sprakandes hägdalare och sen grymt stinkande toalett. Vi satte oss ner och somnade in som små barn. Vi vaknade upp och såg till vår förtvivlan att det inte fanns någom djungel kvar utan det var bara palmoljeplantage så långt ögat kunde nå. Det fanns ingen djungel alls. Vi kom fram sent till Sandakan och checkade in på ett riktigt sunkit B&B (utan frukost) men det var ganska billigt. Vi gick ut och åt middag innan vi kramade kudden.

Vi vaknade upp och letade efter frukost. Micke var ute på jakt efter en bil och chaufför som skulle ta oss till utrotningshotade Orang-Utanerna och Proboscis Monkeys. Vi fick i oss krämbullar och en söt yoghurt, vilket sockerrus. Vi trodde att vi köpt något bättre. Micke och hans vän hämtade oss och det bar iväg mot Orangutangerna. Vi fick tydligen inte ta med våra väskor in i parken och våra nyfunna Malayer kunde ta hand om dessa. Problemet var att vi hade våra liv i väskorna, passen, pengar, kreditkort, ja allt. Oroliga traskade vi iväg ut i djungeln till en plattform. Vi kunde inte riktigt slappna av, då vi inte visste om vi skulle ha ett stort problem när vi kom tillbaka. Hade de velat stjäla sakerna, skulle de redan vara långt borta, så vi passade på att njuta lite av aporna.



Det var en mamma med en liten bebis och en till. Det var även massa småapor som gjorde allt för att stjäla åt sig en liten banan eller en annan liten fruktbit.



Det hände inte så mycket så vi bestämde oss för att vandra tillbaka. Glädjen var enorm när vi såg att de var kvar. Malayer är ett väldigt ärligt och trevligt folk, människor man kan lita på. Vi åkte vidare för att titta på Proboscis Monkeys även kallade "Dutchmonkeys" på grund av deras stora näsor och oranga hårfärg vilket vi tyckte var riktigt roligt.



Vi kom lite försent för ena matningen men vi fick komma några andra apor riktigt nära. De klättrade och skuttade i träden och byggnader runt om oss.



Vi for iväg och till en resort och kollade på en video om dessa apor. Det visade sig att dessa apor bara finns bara här på Borneo och är på gränsen att försvinna helt från våran planet pga av skövlingen av regnskogen. Dessa apor lever nu på en väldigt liten yta som minskar för varje dag. Filmen handlade om hur aporna betedde sig i det vilda och jag kan säga att det var en väldigt barnförbjuden film även om denna var den nya som de gjort om för att passa yngre tittare. Generade vandrade vi ut mot bilen för att åka mot den andra matningen. Aporna hade koll på tiden och satt snällt och väntade. De högst rankade i flocken åt först, medan minstingarna gjorde allt för att få sig en smula. Det syntes på alfahannen vem det var som bestämde och det visade han tydligt.



Det kom andra flockar som och ville ha mat.

Vi fnissade åt deras oblyga blottning samtidigt som de mumsade i sig maten. När de var mätta och belåtna försvann de ut i djungeln och försvann. Vi hoppade in i bilen och det bar iväg mot ett stort vackert tempel som utsmyckats med speciella symboler. Det var ett mycket fint tempel med utsikt över staden.



Klockan började bli mycket, men äventyret slutade inte här. Vi hade blivit bjudna på ett Malaysiskt bröllop. Det var bara att åka hem och svira om till finkläderna. Vi var riktigt nervösa. Vi åkte 30 min mitt ute i ingenmansland till en liten by. Vi klev ur och möttes av mycket förvånade blickar.




De hade gift sig för tre dagar sedan och ikväll hade de en jättefest som sedan skulle sluta i sängkammaren (enligt tradition). Vi fick även reda på att mannen betalade en stor summa pengar till föräldrarna för att få gifta sig med deras dotter. Mickes kompis hade betalat 5000 RM för sin fru vilket är ca 10 000 SEK. Vi bjöds på lokal mat och vatten. Vi inväntade kärleksparet. Den enkla lokalen hade smyckats med en fin soffa och skynken i vackra färger och så klart guld. Alla ville sitta i brudparets soffa och de slogt om att ta foton i den. Efter mycket om och men kom brudparet ut.



De var jättevackra. Bruden var bara 17 år.Vi fick aldrig reda på hur gammal han var, dock äldre. Han hade fått betala hela 16 000 RM (32 000 SEK) för att få gifta sig med denna skönhet. Det började komma flera gäster och vi fick mera mat. Vi fick testa på en delikatess enligt Malayerna. De hade gjorts en gryta av kolet från kokosnötter som eldats långsamt under marken i flera dagar.



Grytan var väldigt god och smakade ungefär som sibyllakorv med massa chili. Det bjöds på sång och dans när Micke pekade på några flickor och frågade om de var flickor på riktigt. Jag såg direkt att de var något lurt men Jonas envisades och sa att de var flickor. Man hyrde tydligen in ladyboys på bröllop som fixade med allt från dekorationer och utsmyckning till make-up och tårtan. Billigt var det, 600 SEK för en helkväll. Det var lite underligt att se så många ladyboys, och som de fjäskade för sin boss. Efter massa bevisning gav Jonas efter och insåg att de var killar. Det bjöds på sång och dans, tårtan kom fram och de skålades i apelsinjuice. Eftersom alla här var muslimer så fanns det ingen alkohol. De började fota brudparet i olika positioner och efter 20 minuter såg man på bruden att hon tröttnat och de hade vi med. Vi tackade för oss och försökte smyga tyst ut, men då blev vi tagna och framskickade på scenen bedvid brudparet. Fy så pinsamt detta var. De ställde upp oss och sen var det bara att le åt alla blixtrar som for av. Vi kunde äntligen tacka för oss och åka hem. Som vi skrattade i bilen. Vi tyckte synd om brudparet som fått stå och fotas så länge och då fick vi reda på att hon hade sju klänningar till som hon skulle byta om till innan kvällen var slut. Vi frågade Mickes kompis om han hade haft kul på sitt bröllop men han suckade och sa att det var de värsta han gjort i hela sitt liv. Sitta på en soffa i flera timmar, ställa sig upp för att fotas och sedan göra om allting 7 gånger eftersom man måste byta kläder. De blev nog inte många lyckosamma minuter i sängkammaren innan båda snarkade högt. Några fler som snarkade högt var vi när vi äntligen kom hem.

Nästa dag bar det av mot floden Kinabatangan som är känt för dess rika djurliv. Efter 2 timmar i bilen packade vi in oss i våra rum för att sedan hoppa i båten för en solnedgånskryssning.



Båten var väldigt liten och oroväckande nära vattenytan då vi fått reda på att det finns massa krokodiler där.



Vi åkte in i en biflod och första stoppet blev för att spana in en orm så klart.



Den var väl gömd i trädet. Den hade gömt både svansen och huvudet så att fåglar inte skulle ta den. Guiden var rikgtig bra och vissade oss ytterligare en orm, ett flertar apor som Makak, long-tail makak och Dutchmonkey.





Vi fick även se en farlig apa som tydligen attakerar en om man råkar få ögonkontakt. Vi fick se några gigantiska ödlor som låg och solade sig i solens sista strålar. Med träsmak i arslet och kunskap om olika varelser åkte vi sakta tillbaka. Det bjöds på en riktigt god middag innan det var dags för nattkryssningen. Det var läskigt att hoppa ner i båten och bara ha guidens ficklampa som lyste. Vi såg massa småljus i mörkret som visade sig vara eldflugor. De var överallt. Jag kunde inte sluta tänka på Nalle Puh när han fångade eldflugor i en liten burk. Vi åkte vidare och spanade in massa fina fåglar och ugglor när han plötsligt vände om båten och åkte hem.





Vi var riktigt besvikna på den korta båtturen. Resten av kvällen spenderades med att dricka te och prata dykning med våra vänner.

Vi vaknade riktigt tidigt och det bar iväg på en soluppgångskryssning.





Tyvärr fick vi inte se speciellt mycket nya saker. Apor och fåglar som vi sett tidigare. Efter 1,5 timmar började vi tröttna och var riktigt hungriga då guiden vände upp båten och körde in i vassen.



Han spanade upp mot ett träd och vi undrade nyfiket på vad det var ha hade sett. Efter en lång stund sa han att det var en Orangutang. Den var väldigt svår att se uppe i trädet och såg mest ut som att vara en klump av grenar. I trädet bredvid fanns boet och vi väntade länge för att se om det var en mamma med en bebis eller en kille. Efter 30 mins väntande och bara en armrörelse från apan så fick vi lov att åka tillbaka. Det var kul att få se en skymt av en Orangutang ute i det vilda. Frukosten serverades när vi kom tillbaka och sedan var det bara att packa ihop våra saker och vänta på bussen som skulle ta oss till Semporna. Våran guide lämnade av oss på en så kallad busshållsplats mitt ute bland palmoljeplantagen där det fanns en betongbänk med ett plåttak. Denna väntan skulle bli lång tänkte vi och började fördriva tiden med att spela kort. Malayerna är väldigt vänliga och nyfikna av sig. De slutade med att vi fick publik och med kroppsspråk försökte vi förklara hur vi spelade.



De visade oss hur man spelade domino och tiden bara rann iväg. Gulliga Micke var så orolig för oss så han skulle hämta upp oss med bussen. Han bad oss att gå ut på stora vägen för att sedan vänta in bussen. Han hade ordnat lunch och snacks till oss, så vi behövde bara luta oss tillbaka och spana in alla palmoljeträd vi passerade. Det är tragiskt att de förstört denna underbara ö genom att hugga ner nästan all regnskog för att kunna plantera palmoljeträd. Det var inte en enda gång vi fick se djungel i den 5 timmar långa bussresan. Det blev dags att byta buss igen, men denna gång var det en snäll svarttaxi som skjutsade oss till staden. Vi checkade in på de skabbigase guesthouset och lämnade det så fort vi kunde. Vi mötte upp en tjej som hette Jay och tog en smaskig pizza innan vi bäddade ner oss i den obekväma sängen, för att vila ut oss för nästkommande dag, då vi äntligen skulle få chansen att dyka Sipadan.

Vi fick inte sova många timmar den natten, då det var jättevarmt i rummet och en sjuk unge som skrek hela natten igenom. Men vad gjorde det?! Vi skulle få dyka idag! Tyvärr fick vi inte dyka med det bolget vi hade bokat med utan Uncle Chang, som vi tyvärr har läst massa dåligt om. Solen sken i alla fall när vi åkte mot första stoppet, som var Mabul där vi skulle hämta vår utrustning. Tyvärr stämde det vi hade läst och utrustningen var inte den bästa, möglig och trasig :S Detta kändes inte säkert. Jag sa till om en bättre utrustning och jag fick en lite bättre. Jag och Jonas tittade på varandra och hoppades på att inget skulle hända. Vi åkte mot Sipadan som är egentligen är en ö med massa rev runt.



Regeringen har gjort om denna ö till naturreservart så att de kan kontrollera antalet dykare, så att inte denna plats blir förstörd och självklart tjäna mängder av pengar. Runt ön cirkulerade poliser med AK-47 or och sköt olagliga gäster. Första dyket var bra. Vi såg massa hajar (dock bara revhajar som är ca 2 m) och gigantiska sköldpaddor och alla andra fiskar var bara JÄTTE stora =)



Nästa stopp var kända Barracuda point. Den är känd för sitt stimm av dessa giganstiska och farliga fiskar. De var 100-tals av simmande fiskar ovanför oss och tack och lov struntade de fullständigt i oss, så vi kunde studera dem riktigt nära.



Vi såg en muräna sticka ut huvudet från ett hål, samt ännu mera stora fiskar. Sista dyket fick vi bestäma själva vad vi ville, men det slutade med att guiden hittade på ett ställe. Direkt när vi hoppade ner, kom ett stimm av ännu flera barracudor. Dyket var lugnt och mysigt. Vi såg massa sköldpaddor och hajar, men inte så mycket mera intressant. Trötta och nöjda åkte vi hem igen. Vi tackade för oss och Micke hämtade upp oss. Han guidade oss till vårt hem de närmsta dagarna och boendet var helt underbart. Mitt ute i havet och personalen var jättetrevlig och utrustningen såg mycket bättre ut. De följande dagarna gjorde vi inget annat än att dyka på olika ställen runt Mabul.





Jag gillade detta ställe mera men Jonas blev trött på att se alla småsaker.

Vi såg en sjöhäst,



frogfish,



nudies i alla färger och former,



crocodilefish



massa muränor,



leaffish,



cuttlefish som gjorde barnförbjudna saker,



orangutangkrabba.



Denna lista kan göras längre men jag vill visa er alla dessa djur på bild. Dykningen var helt underbar och personalen lika så. Vi var smågrupper och självklart lyckades vi få en galen fransman med oss. Han skulle peta på allt oavsett om det var dödligt eller inte. Han simmade som en galning och fick slut på luft hela tiden. Vi kunde inget annat än att skratta åt honom. På kvällarna patades det dykning, samt spelades roliga spel.





Livet var helt underbart. Vi fick även se en av väldens giftigaste ormar, Banded seasnake.



Vi bestämde oss snabbt för att stanna en dag till, men då utan dykning, så vi fick nöja oss med snorkling. Tyvärr så anföll brännmaneter oss så det var bara att simma upp igen.






(färsk tonfisk på menyn)

Tyvärr har alla bra sagor ett slut så vi åkte hem till fastlandet. Vi blev rekomenderade en restaurang med grillad seafood som vi bjöd Micke på som tack för all hjälp. Han ändrade om sin resa för att kunna följa med oss och hjälpa oss runt ön. Maten var helt underbar! Vi betalade 50 SEK för en gigantsik tallrik av färsk seafood. Det var gigantiska räkor, svärdfisk, bläckfisk och massa annat gott! När jag skriver detta inlägg så bara vattnas det i munnen när jag tänker tillbaka på hur underbart det smakade. Vi somnade in trötta som små barn efter all dykning för nästa dag skulle vi flyga igen.