svenneochcamelen

Ayr var en riktigt mysig liten håla men vårt boende slog allt. Det var som att bo hemma hos någon. Det var ett vanligt hus där de hade kontoret på nedervåningen och vi andra bodde på övervåningen. Det var helt underbart att komma till ett rent och fräscht hostel och inte tala om köket. Vi hade äntligen en ugn igen. Jonas skulle dyka dagen efter och jag var fortfarande sjuk. Turen var på min sida och dyket blev inställt pga dåligt väder. Vi bestämde oss för att stanna här några dagar för att invänta mina dumma öron och förkylning. Man blev så sugen på att dyka när man såg alla komma hem och de berättade vad de sett. Det var allt från sjöormar, sköldpaddor, gigantiska fiskar till en 4 meter stor tjurhaj. Våra dagar gick mest ut på att lata sig, kolla in staden och mysa vid stranden.

Vi hade en mysig kväll vid elden nere vid stranden då vi fick lära oss att grilla smorre av en kanadensare. Smorre består av marshmallows som grillas. Några rutor mjölkchocklad läggs uppe på ett kex tex mariekex. Den grillade marshmallowsen läggs på toppen av chockladen som får den att smälta en aning. Ett till kex läggs på toppen av sörjan så att det blir som en hamburgare och woila. Du har en smorre. Så gott och värt att prova för er där hemma!

Min förkylning blev inte bättre så efter 8 dagar bestämde vi oss för att försöka. Jag var så glad och taggad. Idag skulle jag bara ner och se Yongala och dess marinliv. Det var roligt folk som var med i båten. Jag och Jonas hade turen att få dyka med en instruktör och en räddningsdykare. Vågorna belv bara större och större ute till havs. Vi flög runt i båten och frukosten var påväg upp några gånger. Efter 20 minuters lidande bestämde bestättningen för att avbryta allt pga säkerheten. Vi blev så besvikna. Här hade vi väntat och väntat sen när vi äntligen var påväg bestämde sig moder jord för att förstöra allt. Men det kändes inte säkert när vågorna var 2 meter höga och vädret skulle bli värre. Väl i land fick vi iaf lite snacks. Vi fick sjuts in till staden som senare skulle ta oss till Airlie Beach. Det lite komiska var när vi satte oss ner för att vänta på bussen släppte locket för öronen. Konstiga saker det där =)

Det var dags att lämna Cairns mot nya efterlängtade äventyr. Himlen grät men det gjorde inte vi. Så kul det skulle bli att äntligen få börja resa igen efter några månaders jobb.

Greyhoundbussen sladdade in på parkeringen i Townsville och vi tog färjan över till vad som skulle bli vårt första stopp längs östkusten, ön Magnetic Island. Vi checkade in på vårt hostel som låg fint beläget vid stranden i Nelly Bay och shoppade lite grann, socialiserade vid baren någon timme innan vi kröp trötta till kojs.

Dagen efter hyrde vi en fyrhjulsdriven bil och körde omkring på upptäcksfärd runt ön. Det var max 60 km/h hastighetsbegränsning på ön och vägarna var små och backiga. Ön bestod av ett antal vackra vikar som vi kunde besöka tack vore vår fyrhjulsdrivna bil.

Detta var verkligen en paradisö och naturen var ruskigt vacker speciellt vikarna där man kunde bada, vandra runt och snorkla vanligtvis.

Dock så var vädret inte det bästa så vattnet var för grumligt och vågigt för att det skulle bli någon vettig snorkling. Istället tog vi en vandring genom den vackra naturen, bland sand och eukalyptusträd upp mot ett gammalt militärfort som fungerade som signalspaning och beskydd mot en eventuell japansk invasion av Townsville som var en viktig stad för de allierade. Utsikten över kusten och skogen uppe från fortet var verkligen bedårande.

På vägen upp såg vi även en vild koala sovandes med sin bäbis i famnen. Dom är verkligen söta och lata. De sover 20 timmar om dagen för eukalyptusbladen som de får sin energi ifrån är väldigt näringsfattiga.

Trötta efter vandringen tog vi bilen över till andra sidan ö för en glimt av solnedgången på stranden innan vi drog ned tillbaka in till staden för en snabb tur till en mycket liten nattmarknad innan vi drog ned rullgardinen för den dagen.

Dagen efter var vi uppe med tuppen, för vi ville njuta av de sista timmarna med bilen som vi skulle lämna in vid lunchtid. Vi åkte ut till några klippor vid sidan av en av vikarna för vi hade hört talas om att här kunde man få se vilda rock wallabies om man har tur. Rock wallabies ser ut som en liten minikänguru som spänstigt studsar runt bland klipporna i jakt på föda. I början fick vi inte se något då vi vandrade mellan stenbumlingarna. Det var inte förrän vi kom tillbaka till parkeringen som vi såg de små rackarna sitta vid ett litet vindskydd vid sidan av vägen.

De var som små gosedjur. Hoppade runt och var inte alls blyga. Dock så blev de lite sura då vi bara gav dem pinnar och inget annat smaskigt. Vi tog bilen bort till en av de vackraste vikarna som kallades Artur bay för ett morgondopp. Jag provade att snorkla, men väl ute i vattnet så gav jag upp för vattnet var fortfarande för grumligt. Jag började i godan ro simma tillbaka in mot stranden. Jag såg max en meter framåt i det skitiga vattnet. Då plötsligt, svosch simmade en superstor sköldpadda in mitt i vägen bara några centimeter framför mig och försvann vidare i djupet på andra sidan. Den hade tydligen inte lärt sig högerregeln i sköldpaddeskolan. Vi lämnade tillbaka bilen och vandrade hemåt och tog det lugnt resten av dagen.

Klockan ringde tidigt och jag kände mig ruskigt hurtig. Jag tittade omkring mig och alla i rummet sov fortfarande. Jag hoppade smidigt ned från sängen och slängde på mig mp3 spelare och löparskor. Här vankades det morgonjogg. Jag gick ned till stranden och till tonerna av Metallica och en vacker soluppgång joggade jag de 10 minutrarna längs vågornas brus in till Nelly bay. Från den lilla hålan så går det vandringsleder inne i skogen hela vägen upp till norra delen av ön så jag bestämde mig för att jogga någon kilometer inne i skogen. En lokal gubbe berättade att det var vanligt att se koalor efter vägen så detta verkade ju riktigt lovande. Jag joggade in på leden upp bland träden och det var lättsprunget till en början. Sedan började en lång stigning och vägen smalnade av och blev snårigare och stenigare. Det var svårt att riktigt se var jag satte fötterna. Det kändes hela vägen som något galet skulle hända. Jag passerade två stycken småtjejer som lekte efter vägen. En av dem hörde inte riktigt när jag kom bakifrån och vände sig vettskrämt om när jag passerade. Höhö skrockade jag lite skadeglatt och jag svischade vidare 50 m upp i skogen då plötsligt, det rasslade till kring fötterna. Jag hade sprungit rakt in i en panikslagen orm. Jag skrek till i ett galet tjut och hoppade med all min kraft bakåt. Ormen ringlade runt framför mig och visste inte riktigt var det skulle ta vägen innan den till sist försvann in i buskarna på sidan. Huh så vidrigt. Jag hade fått nog av skogen för den morgonen och vandrade med skärpta sinnen tillbaka genom skogen. Jag träffade på tjejerna igen som hade hört mig skrika och jag berättade vad som hade hänt, att ormen var ganska kort men kraftig och hade en mörkgrön närmast svart färg. Troligen bara en trädorm sa en av dem, de är väldigt vanliga längs den här stigen. Jag drog mig hemöver och valde breda, stora vägar tillbaka.

Efter en välförtjänt frukost tog vi bussen bort till norra delen av ön som heter Horseshoe bay. Där softade vi bort dagen på en riktigt vacker strand. På kvällen när vi stegade in till hostelet så var det tydligen ett rejält party med ett lokalt band som spelade. De spelade rockmusik och var riktigt bra. En av dem var lite lik Christer i både utseende och ålder. Kul att folk i den åldern visar att de också kan än ;) Det var också en grupp som dansade en form av dans, samtidigt som de lekte med eld i händerna. Riktigt roande.

Dagen efter steg vi återigen upp tidigt för en morgonpromenad uppför en kulle. På vägen dit kunde vi se en massa papagojor som hade dåligt morgonhumör och käbblades med varandra.

Vi kunde också se denna skönhet. En Kakadua som nervöst begrundade våra nyfikna steg.

Uppe på toppen så kunde vi se en riktigt fin utsikt över stora delar av ön. En helt klart värdig avslutning på vår tid här ute.

Magnetic Island är verkligen ett härligt ställe och vi fick se mycket häftiga djur och natur. Vi tog färjan tillbaka till Townsville och bussen mot Ayr.

Vi vaknade tidigt och gjorde oss i ordning för en liten dagstur som skulle ta oss norr över. Första stoppet var en liten håla som hette Daintree Village för frukost. Sen bar det i väg igen för en kryssning på Daintreeriver som var känt för två saker, världens älsta regnskog som var sisådär 150 miljoner år gammal som slingrade sig som floden och alla krokodiler, stora krokodiler.

Här var ett ställe man inte ville bada på. Vi fick se en bjässe redan efter några minuter, hon låg helt stilla och solade sig i gräset. Hon låg så stilla så jag trodde hon var ditlagd tills hon blinkade.

Visste ni att en krokodlil kan ligga still i 18 timmar utan att röra sig? De studerar, väntar, studerar för att sedan anfalla vid exakt rätt rillfälle för att dra ner fångsten i vattnet och göra sin dödsrullning som antingen gör så att bytet bryter alla ben i kroppen eller så att den drunknar. Vi åkte vidare ner för floden och fick se en till. Den simmade lugnt och fint mot en sandbank.

Det är svårt att förstå att ett sånt djur kan få upp en hastighet på 35 km/h på land. Vi åkte lite längre ner efter floden för att sedan vända tillbaka mot säkerheten. Krokodilen vi såg simma hade äntligen hittat fram till sandbanken och hade lagt sig till rätta i solen. Det var skönt att ställa sig på säker mark. Efter floden blev det en kort vandring i regnskogen. Vi fick se en smart växt som började uppifrån och jobbade sig neråt. Det var kanske en liten fågel som fått med sig ett frö och släppte det i en trädkrona. Det började växa neråt mot jorden och runt det trädet som det landat i. Slutligen så hade det kvävt trädet och tagit all näring vilket då bildade dessa ihåliga flätade träd.

Vi vandrade vidare och guiden berättade om olika djur som fanns runt omkring oss och varnade oss för krokodiler. Vi fick inte se några men vi fick se en liten kalkon, en färgglad krabba och en rolig skalbagge.

Efter regnskogen tog vi färjan mot Cape Tribulation. Guiden berättade några läskiga krokodilhistorier. Det var en Belgiskt kille som hade åkt upp hit med höga förväntningar om att få se sin första krokodil. Han åkte på ett flertal båtturer utan resultat. Han var så besviken så befolkningen tyckte så synd om honom så de visade ett ställe där det låg en 1.5 m lång krokodil och solade. Han vandrada av och an i flera timmar och inväntade en rörelse. Han trodde han hade blivit lurad och att detta var fejk. Så han vandrade ner i vattnet med en lång pinne och ställde sig framför den, sen smällde han till krockodilen rakt i huvudet. Krokodilen blev inte så glad utan gick till attack. Det slutade med att killen fick åka hem med 200 styngn i benet och en lärdom om krokodiler. Det var en annan historia om en tältande familj som hade åkt upp för en mysig familjehelg. De hade vaknat mitt i natten av att svärsonen hade skrikit för full hals. Alla vaknade till och fick se krokodilen, som var på väg ner mot vattnet, med svärsonen. Pappa sprang efter ett gevär och sonen efter en yxa. Farmodern visste att de skulle aldrig hinna dit i tid så hon kastar sig på krokodilen och börjar brottas med den. Tillslut kommer pappan och skjuter krokodilen. Denna historia slutar gott med ett flertalet stygn och en bruten arm för farmodern och alla överlevde. Vilken ståltant =) Den sista slutade inte like lyckligt utan det handlade om ett par som paddlade kajak med ett bete dragandes efter sig. Det slutade med att en krokodil kom och tog betet, drog ner paret i vattnet och bara en kom till land. De sökte förbrilt efter maken, men han har aldrig återfunnits. Vi fick lära oss att vi aldig skulle bada i ett vatten som var grumligt pga krokodilrisken. Efter historierna var det dags för den kända stranden vid Cape. Vi hade lite otur med vädret så det gick inte och sola eller bada eftersom vattnet var grumligt av all vind.

Vi vandrade tillbaka och åt en smaskig lunch innan det bar iväg hemåt igen. Vi stannade till och tittade på den vackra utsikten över Cape innan vi stannade till vid ett litet minizoo. De hade krokodiler, känguruer, wallabiers, spindlar, ormar, flygekorrar och den fruktade Cassowaryn. Det är en fågel som är lika stor som en emu, men mycket mer agressiv. Den jagar en i skogen och sedan sparkar den en med sina jätteklor. En fågel man ska gömma sig för när man ser den.

Vi vandrade omkring inne i zoot med en nyfiken emu i hälarna som jagade maten vi hade med oss. Läskig fågel.

Vi fick mata de söta känguruna och de lite skyggare wallabiesen.

Vi fick även se 3 veckor gamla dingobebisar som verkade hungriga. Vi åkte vidare till vårt sista stopp som var Mossman gorge. En mossgrön flod med iskallt vatten, riktigt vackert. Vi åkte sakta hemåt igen efter en lång, men rolig dag. Detta var det sista vi gjorde i Cairns innan den stora resan ned för östkusten skulle börja.