svenneochcamelen

Vi satte oss pa bussen for en svangig och gumpig fard med bussen soderut bland kaktusar och sand, mot den gamla kolonialstaden Oaxaca. Har skulle vi bara stanna nagon enstaka dag var tanken innan vi skulle fortsatta soderut. Ett misstag skulle det visa sig da det var en valdigt vacker och mysig stad som fick tankarna att ga till gamla stan i Stockholm modell storre. Forsta kvallen vandrade vi ut i folkvimmlet for att bekanta oss med den fina staden och kanna pa lite akta mexikansk atmosfar, da turisthorderna fran Cancunomradet har lyste med sin franvaro. Vi vandrade in mot centrum och borta i horisonten sag vi en folkmassa som bildade en stor ring kring nagot som uppenbarligen var valdigt kul och spannande. Nyfikna i en strut som vi saklart var, stoppade vi upp vara langa hjassor ovanfor Mexikanernas korta sma kroppar for att se vad det var. Det som motte vara blickar dar inne i ringen var en gestalt med rod nasa, lustiga klader, sittandes pa en enhjuling. Nu kanske din tanke gar till en Clown... och mycket riktigt sa var det en clown. Givetvis fick denna lustiga filur span pa Jonas blonda harsvall och det glimrade till som en blinkande stjarna i clownens ogon. Har skulle det minnsan fornedras lite turist! Vi upptackte den analkande faran och forsokte fly varan kos genom folkvimmlet men det var for sent. Clownen tvingade med mig (Jonas) in i ringen dar jag fick agera stodhjul at clownen som med en imponerande balans rullade fram pa sin enhjuling. Sedan borjade clownen rota i sin medhavda vaska och en stort vasst redskap blottade sig dar i, namligen en Maschette. Tankarna i mitt huvud paminde mig genast om de gamla Mayaindianernas offerritualer och jag anade orad. Jag forsokte skramma ivag den galna indianattlingen med lite harda ansiktsuttryck med det resulterade endast i att clownen borjade vifta med kniven mot min sonderbranda bringa. Rattvis som denne var gav han mig aven en egen maschette som jag fick forsvara mig med. Sedan var det bara att kopiera sa manga matrixmanovrar som hjarnan kom pa, blandat med lite ninjakickar och tarzanskrik till publikens stora jubel. Tydligen funkade det, for clownen gav upp sitt forsok till manniskooffer for stunden och lade ned sin maschette. Darefter fick jag ligga ned pa marken med clownen jonglerandes med bollar ovanfor mitt huvud. Sa langt allt val och det enda som storde var barnens kastande med smasten mot mina lemmmar. Men sa akte de beromda knivarna fram igen och pulsen steg till spinningpassnivaer igen nar den stollen borjade jonglera med dessa ovanfor mitt huvud! Det var bara att be till krokodilguden och hoppas att den varma mexikanska kvallsolen inte skapat for svettiga och hala clownhander. Som tur ar overlevde jag och med skakiga steg lamnade jag ringen med slangkyssar till publiken som uppenbarligen gillade att se sin nya lilla favvoriutgringo uppleva en nara dodenupplevelse. Haha, nog om det.

I staden Oaxaca tog vi dagen efter en tur till de mineralfyllda polerna som kallas Hierve el Agua. Detta är en samling naturliga klippformationer som ser ut som vattenfall. Platsen ligger omkring 30 kilometer öster om den gamla historiska staden Mitla i Oaxaca. Relativt små mängder 25 grader varmt vatten bubblar upp från olika källor, rinner ut över klipporna och avdunstar. Det som lämnas kvar är klippformationernas huvudsakliga beståndsdel,kalciumkarbonat. Det liknar den process som formar stalakiter och stalagmiter i grottor, men i detta fall sker det på bergssidor. Formationerna är i vissa fall 50 meter höga. Vi badade lite grann av polerna och njot av den fina utsikten over bergen och den typiska mexikanska naturen med kaktusar i olika former, innan vi besokte en Mezkalfabrik dar vi fick se hur drycken som sags var den nya favvoriten efter Tequilan, tillverkas. Den utvinns faktiskt ur en sorts kaktus som heter nagot i stil med "Magic" ett passande namn saledes. Vi lunchade aven pa en bufferesturang dar bland annat friterade grashoppor stod pa menyn. En liten tugga av dessa krabater blev det forstas och det smakade ungefar som nar du stoppar ned huvudet i ett akvarium med fiskar som du nyss matat med fiskmat. Salt och med en touch av havet.

Efter den kortare stoppet i Oaxaca hoppade vi pa nattbussen annu langre soderut mot Staden San Cristobal. Det marktes tydligt att ju langre nedat i landet vi kom sa overgick landskapet mer fran oken och kaktus mot mer regnskogsliknande terrang. Efter en somnlos nattbussfard med daligt dubbade filmer till spanska (fantastiskt nar karaktarerna pa tv skriker av ilska och den dubbade rosten pratar i normal kafferepston) sa tog vi en kortare vila innan vi tog oss ut pa gator for att checka laget. San Cristobal liknande Oaxaca lite grann forutom den lite annorlunda naturen som omringade staden. San Cristobal ar ocksa kand som en gammal kolonialstad med enbart skumpiga kullerstensgator inne i centrum som inbjuder till en och annan stukad vrist. Det som ar speciellt med staden ar ocksa att den ligger i omradet Chiapas i Mexico, kant for att Mayaindianerna hade detta som ett av sina starkaste fasten forr i tiden. Nufortiden kommer de gamla attlingarna fran omkringliggande mayabyar in till staden, dar de med desperation i blick forsoker tigga sig till en och annan peso, eller salja (en forvisso skickligt gjort) egenproducerad matta som de fargat med sondermosade skalbaggar. Klasskillnaderna har i Mexico ar verkligen sorgligt stora och Lars Ohly skulle nog grata en och annan tar om han tog sig en tur igenom landet. Vi satte oss ned for en kaffe pa kvallskvisten bredvid oss pa gatan gar barn som annu inte uppnat skolaldern runt i skitiga klader vardigt endast en gruvarbetare runt och tigger , eller putsar nagon turists skitiga skor for nogra sma slantar. Ytterligare ett bord bort sitter annu ett barn i samma alder med sin mamma och gluffsar i sig en glass med vaniljen rinnandes nedfor de alltfor overgodda kinderna. Dessa barn skulle kunna vara kompisar och de befinner sig bara nagra meter ifran varandra men ar anda flera mil ifran varandra vad galler levnadsstandard. Vara goda kaffedrinkar gav en bitter eftersmak nar vi studerade fenomenet. Det ar ett sorgligt faktum och kan lata syniskt, men hemma i Bollnas gar vi ned till sjon Vagen och matar ankorna med brod en sondagsformiddag nar solen skiner. Har i Mexico gar vi ned till centrum och matar barnen med mandariner....

Vi tog oss en tur till museumet for mayamedicin. Vi tog vagen genom den fargsprakande lokala marknaden for lite fruktshopping. Det ar ett myller av manniskor och dofter i alla dess former. Kycklingar med huvudena dinglandes nedfor bordskanten sa langt ogat nar, fruktpyramider och en otrolig massa varianter pa mattor och tyger motte oss. Pa vagen till museumet hann Jonas med en klippning hos en lokal herre som var makta stolt och skrot for sina kollegor att han minsann fick klippa en riktig gringo. 15 kr betalade vi for den klippen vilket for val anses ta dod pa myten om att det ar dyrt att turista i Mexico (atminstone utanfor Yucatanhalvon) Besoket i museumet var mycket intressant. Vi fick lara oss att Mayaindianerna anvande olika mer eller mindre konstiga metoder for att bota sjukdomar. Bland annat anvande man mycket elegant skunkurin for att bota reumatism!

Vi tog oss ivag en bit utanfor staden till en dalgang som heter Sumidero Canyon. Har akte vi bat genom floden genom den otroligt haga dalgangen och den naturen som har utspelade sig framfor vara ogon var nagot av det absolut haftigaste och statligaste vi varit med om. Att se vattnet flyta genom klippor som gar hundratalet meter upp i luften, medans krokodilerna och faglarna, spanar pa oss fran kanten var en maktig upplevelse. Det var ocksa har de gamla indianerna tog sina egna liv genom att hoppa pa klipporna, hellre an att ge upp till de spanska kolonisatorerna. Vi ger upp att beskriva hur vackert detta var for det kan inte beskrivas i ord. Ni far vanta pa vara utlovade bilder som kommer nagon gang senare (vi befinner oss i Mexico sa senare kan alltsa betyda allt mellan nagra timmar till 5 manader hehe)

En annan utflykt vi gjorde var en heldagarstur till vattenfallen Aqua Azul och Mizol Ha och till Mayapyramiderna i staden Palenque. Resan dit var ett aventyr i sig. Jag vet att jag tjatar men vagarna har i Centralamerika ar verkligen helt galet daliga. Det var slingrigt och guppigt och vi flog runt i i minibussen som furor och inte blev det battre av att chaufforen fatt for sig att han var en nara slakting till rallyforaren Mika Hakkinen. Det roliga med vagarna ar ocksa att nagon som inte fatt sig allt for manga dopp i IQ reservens kalla tillater byinvanarna att sjalva far bygga fathinder i form av vaggbulor dar de tycker att det behovs. Det innebar att var hundratalet meter som bussen kor, tvingas den tvarnita for ett nytt farthinder vilket far en stracka pa 8 km att ta inte mindre an 30 min att kora! Vi lovar och svar att aldrig med klaga pa vagskatten hemma i Sverige =) Vi akte forbi en lastbil som fraktade grisar via ett slap som bestod av tva vaningar och grisar staplade pa varandra pa ett satt dar tanken endast ar att spara pa sa mycket utrymme som mojligt och inte pa de stackars griseknoarnas valbefinnande. Djurens vanner nagon? Jag kan lugnt saga att jag blivit korvvegetarian har i centralamerika! Djuren har ses inte direkt som levande varelser som vi i Sverige gor utan mer som en produkt som ska logisteras pa ett sa marknadseffektivt och vinstbringande satt som mojligt. Vattenfallena da? Jo, de var grymma och varda tva sonderslagna rumpor och mardrommar om grisarnas revolution. Jonas kunde leva ut sina aventyrardrommar da man kunde klattra upp bakom fallet och se in i vattenstralen genom en grotta bakifran. Spannande! Och ruinerna lag spektakulart inne i djungeln  bland trad och buskar. Naturen har maste verkligen upplevas om ni far chansen!

Dagen efter var det dags for annu en tur pa de fina vagarna over gransen in i Guatemala...