Redwoodskogen
Morgonen började inte så bra.. Jonas var yr som en boll och spydde. Jag tyckte det var ganska bra för då fick jag sova lite till :P Efter någon timma tog vi oss i kragen och checkade ut. Självklart öste regner ner även denna dag. Vi fick tipset att skita i alla de parker som fanns utan ta oss ut i skogen själv på småstigar. WOW säger jag bara! Där inne fanns de riktigt stora träden!
Eftersom der regnade ute så blev det dimmit inne i skogen så vi fick se underbar natur. Det kändes som en gammal urskog i sverige bara att träden var minst 10 gånger större. Det skulle vara lugt på denna väg men icke då! Det var så klart en löpartävling denna dag så det var fullt med folk på vägen haha. Vi bestämmde oss för att ta en liten vandring bland dessa träd eftersom det, nu äntligen, hade slutat regna. 
Man kände sig så liten när man vandrade omkring i skogen. Det prasslade och knakade överallt så jag var jätte rädd, man vet ju aldrig vad som kan gömma sig där inne. Solen började titta fram och skapade underbara reflektioner och färger. Vi gick längs en fors som hade en isblå/grön färg i solens sken. Gu så vi njöt. Vi fick lov att ta en till vandring lite längre bort, men här i amerika så asfalterar man till och med i skogen!! Usch usch! 
Klockan började bli mycket och vi skulle börja leta oss ner mot SF. Vi tog ut på motorvägen igen och ner mot highway 1! Det började regna igen men det gjorde inte så mycket när man satt i en varm bil. Det var kul att åka genom ännu mera redwood områden i dagsljuset och vi hittade tom ett ställe där man kunde köra vår bil genom detta träd. Då kanske ni förstår hur stora det är. 
Efter vägen hade de "Elk varning" och man kunde sätta på en speciell radiokanal som pratade om detta djur. Vi skulle precis spela in denna roliga radioslinga, som lät som en gammal gammal grammofonskiva från1800-talet, när det plötsligt stod en hel flock efter vägen. Tvärnit och fram med kameran. Det såg ut som en blandning mellan en älg och en ren. Konstiga djur, men ganska söta. 
Vi svängde sedan av motorvägen och med nöd och näppe hittade vi till higway 1 (amerika är inte bra på att skylta). Vi fyllde upp Cuben hos några läskiga typer som saknade tänder men dock inte förmågan att skratta åt vår fula bil. När vi rullade in på stationen var deras tanke: vad är det där! Det måste vara det fulaste jag har sett. Vi fnös och klappade den mobbade cuben tröstsamt på huven och körde iväg mot kusten. Vi svängde hit och dit på vägen som liknade svenska rallyt. Camilla kände åksjukan komma, men just som den första spyan var på väg upp såg vi de första vågorna slå mot klipporna...
