Las Vegas till Yosemite via Fresno
Vi begav oss ut på motorvägen igen för ytterliggare 8 timmars tuggande av motorvägg.. Roadtrip i USA kan ibland låta lite mer exotiskt än vad det är om man inte har en hemlig masochistisk läggning för 80 mils långa raksträckor längst ökenlandskap. Då är det skönt att veta vad som väntar vid nästa destination. Vi skulle besöka den vackra nationalparken Yosemite. Ett par mil utanför Las Vegas stannade vi till vid en Shellmack för lille cuben var lite törstig efter allt stort och stopp inne i stora epiliepsiframkallande staden. I fjärran såg vi något närma sig i ilfart från den stora öknen i horisonten. Det blåste som en rejäl sandstorm. Och det var det också. Vi skyndade oss in i Bettan och bräsade iväg på den gigantiska motorvägen för att undvika den värsta blåsten. Vi kände bilen kastas åt sidan över filerna och det var skönt att se bergen komma, som slutligen gömde oss från vindarnas tryck.
Ju längre vi kom västerut, desto mer såg vi naturen skiftas från sand och öken till mer gröna kullar och djupa dalar. Vi stannade till vid ett picknikställe i en liten by, under ett litet träd med utsikt mot de gröna kullarna och något som liknande någon slags kyrkbyggnad. Vi klämde ner vår matsäck som bestod av sallad med pasta och brownies som vi hade smugglat med oss från morgonens frukostbuffet pa hotellet. Sedan fortsatte vi igenom regn och rusk genom en svensk by som hette något med king ;) innan vi kom in i staden Fresno som skulle bli våran utgångspunkt inför den sista biten in mot parken dagen efter. Vi bodde nära universitetet, som hade ett idrottslag med en arg hund som klubbmärke. Varför känner jag igen det märket och staden Fresno?
Dagen efter slirade vi iväg in till parken. Vägen in mot Yosemite Valley kan beskrivas som något av det finaste som går att upplevas på en bilväg. Kurviga vägar genom grönskande natur och när det första stora vattenfallet syntes borta bland bergen med snötäckta toppar och med en skinande sol, var det som om ögonen höll på att ploppa ur planeten. Det var så vackert att inga ord kan beskriva dess skönhet. Grand canyon var fint, men detta slår faktiskt alla naturupplevelser i staterna för mig. Inte heller bilderna kan göra verkligheten rättvisa, men ni får hålla till godo med dessa nedan. Så sätt dig till rätta, släck alla lampor och förställ dig fåglarnas kvitter och bara njut av detta...
Vi tog en promenad på en vandringsled, som vi fått uppfattningen om skulle vara enkel. Ack så fel detta antagandet var, då det visade var en rejäl stigning, som fick upp pulsen till hög frekvens (härligt med lite träning) Tyvärr så var stigen avstängd märkte vi efter cirka en och en halv timmes vandring och det var inte så konstigt med all snö och is som fortfarande låg kvar såhär på vårkvisten. Vi vandrade morlokna tillbaka ned för stigen, men så träffade vi på ett par, som tipsade om en annan väg förbi avspärrningarna, som ledde till ett annat vattenfall. Vi snirklade oss fram och när vi klättrade upp den sista biten till fallet, så var det värt varenda litet stånk och stön.
Efter att vi beundrat vattenskvättandet ett tag så vandrade vi tillbaka mot racercuben, med ett litet matsäcksstopp vid en sjö på vägen. 
Vi körde ut från parken i takt med mörkrets inbrott och riktade nosen mot västkusten och San Fransisco. Om du någon gång i livet får chansen att besöka detta ställe. För guds skull, åk hit människa!
